Jag skrev nyss om det här med att sätta titlar på projekt.
Nu handlar det om namn på viktiga karaktärer.
Mina berättelser börjar sällan med: jag vill berätta om något det ena eller andra och då behöver jag en sorgsen kriminalkommissarie med konstkontakter. Hmm, undrar vad en sån kan tänkas heta?
Tvärtom, mina karaktärer börjar oftast med ett namn. Och om inte ett namn så en egenskap eller en rolig historia. Alternativt är de döpta för att balansera upp en annan tung karaktär. Det måste passa i tidsepok, i association, i ljudklang och framför allt i min fantasi. Jag måste kunna se den här personen tala, tänka, agera av sig självt, utan att jag tvingar fram det, om berättelsen ska få liv.
Jag har grubblat i omgångar över vad den skenbara antagonisten i Fem bagare i en bil heter, hon som driver det konkurrerande fiket och vars två servitriser är mer eller mindre insyltade med de där bagarna. Inget har dykt upp. Jo, jag vet ju varifrån delar av inspirationen kommer, men det namnet passar inte i tid och låser upp en hel del av referensbilden.
I kväll diskade jag kastruller, plockade ur och i diskmaskinen och då ploppade namnet bara upp.
Känslan var mest ”Javisst, jaha, var det SÅ hon hette?” Och omedelbart blev så mycket förklarat och självklart. Den närmaste beskrivningen är att jag ofta VET saker om mina berättelser (det är inte ett manus förrän jag skriver löptext, och hör sen!) fast jag inte alltid är medveten om det själv. I det här fallet ser jag den mörka pagen, cigarettmunstycket och läderkorsetten hon bär under den prydliga blusen och den skråskurna kjolen som svajar på de obefintliga formerna. Jag hör röstläget när hon talar med ”flickorna” respektive med de manliga kunderna och hur hon bemöter bagariägaren som är skyldig henne pengar.
Var det SÅ det var? Hur visste jag det?
Rosenfönstret 