Monthly Archives: februari 2013

Dagbok från en slutredigering: dag 19

Standard

Från ingenstans är allt småfilande klart.

Kvarstår (som jag fortsätter att peta i tills ögonen klipper ihop): att peta in en omdöpt strävhårig tax. I morgon ska två kapitel faktagranskas och justeras.

Sen ska manuset vila i två dagar. Jag ska inte ens öppna det över helgen. Troligen kommer jag att skriva, men på något annat. Därefter en sista genomläsning med korr. Jag utgår från att jag kommer att hitta massor för det säger alla att man gör – alternativt är jag så less att jag efter läsning/korr printar och postar. Med resonemanget att manuset är tillräckligt bra då, och om det ska poleras ytterligare vill jag göra det under ett förlags överseende.

Därmed inte sagt att det är klokt resonerat, bara att det är en möjlig reaktion.

Jag ser fram emot att putsa till följebreven och få fortsätta på min pågående novell. Melodifestivalen – here I come …

Testläsning ur ett polisförhör

Standard

Ibland är det tur att ens mamma sorterat om bokhyllan. Särskilt när polisen gör hembesök med tillhörande förhör.

I bokhyllan trängdes de rosaryggade böckerna i ögonhöjd efter Monas omsortering. Emmas ryggmuskler stelnade när hålen här och där i nedtill hyllan slog henne i ansiktet. Det var glapp som skrek rakt ut att böcker saknades och hon visste vilka hon plockat ned i sportbagen. Fast det kanske var normalt att ha ett knökfull hyllplan och ett som gapade som en tandläkarpatient.
”Det är Kalles gamla kurslitteratur, han var ju apotekare. Jag borde slänga ut resten av den så Amanda kan ha sina målargrejer där. Den finns lagom stora korgar på IKEA. Såg ni vad fint hon ritar för att vara så liten?”
Det var hennes kurslitteratur, också, delvis, sen hon läst toxikologi. Det var inget de skulle gå in på nu. Hon var en vanlig tjej som läste pastellig chicklit. Inte Schakalen. Och inte kurslitteraturen till Toxikologi B.

close-up of bookshelves

och en hylla som ett kompaktat Stonehenge – vertikalt och horisontellt

Dagbok från en slutredigering: dag 18

Standard

mf736e1ead1c5fc6ff837d4jt6

Något sött att stirra på medan jag beklagar mig idag igen …

Nöta nöta nöta. En skrivning i taget.

Mitt undermedvetna såg till att jag tappade bort datorn under barnens träningspass. Orkade inte med kvällspasset. Å andra sidan fick jag sova djupt och länge och känner mig bra mycket mer taggad när jag är mer utvilad och ryggen är i bättre skick. Jag läste dessutom ut Blood Meridian av Cormac McCarthy och har därmed hittat en ny författare som jag är djupt imponerad av. En yngre förmåga, dessutom, så jag inte kan skällas för att enbart gilla gamla stofiler.

Det finns kvar att göra.

Det ska göras.

Det kommer att göras.

Annars tar fan bofinken. Och blåmesarna också.

Statisternas quo vadis

Standard

Annamaria Jansson skriver på Debutantbloggen i inlägget Himla teaterapa (okejrå du hade rätt)! om hur övergivna statisterna är i teatersammanhang och att samma resonemang går att använda när man skriver bipersoner i text. Hon skriver bland annat:

Ni minns det gamla uttrycket en kedja är bara så stark som dess svagaste länk, statisten är så ofta den svagaste länken och då spelar det ingen roll hur bra huvudrollsinnehavaren är eller hur snygg scen hen står på, är statisten crap lyser det igenom. Det räcker att du har en enda liten, sällan förekommande karaktär, som inte är genomjobbad för att läsaren ska störa ihjäl sig. Det räcker med att det där cafébiträdet som torkar bordet i femte kapitlet är en trött karikatyr för att det ska kännas slafsigt. Balansen är plötsligt ruckad, i en solid produkt uppstår en spricka och det svarta typsnittet lyser plötsligt hjärtskärande skarpt mot ditt vita papper.

Det här är en av mina käpphästar. Att visst kan man ta genvägar vad gäller gestaltning och karaktärisering, men det måste vara i så fall avsiktligt, sällan och vägas upp av annat.

Hennes recept är att man ska fylla ut varje biroll med åtminstone de sju (japp, mer teater) V:na – Vem, Var, Vad (vill jag), Varifrån, Varthän och Vilken (tid), även om man inte kan deras fulla biografi i sekundklipp. Eller deras latinska motsvarigheter som handlade om hur romerska advokater borde ställa frågor för att utreda sanningen i brottsmål: quis, quid, quando, ubi, cur, och quomodo. Med andra ord: Vem, vad när, var, varför och hur? Gärna kompletterat med Cui bono? – Vem vinner på det?
Det räcker rätt långt för att kunna spika biroller – och är de spikade för din inre syn är det enkelt att peta dit en specifikt verb, en syltkaka eller till nöds ett adjektiv.

Jag har tidigare fått tips av en kompis att ge karaktärer öknamn, för att tvätta fram en minimal sammanfattning. Det här är en motsvarande metod.

Borttappade men oförglömliga noveller

Standard

Någon gång i arla urtid – troligen i pliktantologier på gymnasiet – läste jag två noveller som har legat och pyrt i bakhuvudet sedan dess. De har påverkat hur jag har tittat på text, de har flutit upp som oväntade minnesbilder men jag minns inte detaljerna. Eller snarare – jag minns detaljerna och själva berättelsen, men titel och författare är fullständigt borta.
Jag har beskrivit och frågat efter dem i bekantskapskretsen men inte fått napp hittills.

questionmark

Den ena utspelas någon gång 1920-1950 i USA. En ung vit pojke spelar trumpet och drömmer om att spela jazz. Via en färgad bekant får han träffa och spela upp för en av de äldre mästarna, som vänligt sågar honom. Din musik är som ett par nya skor, blanka och hårda. När du lidit tillräckligt, då är du redo att spela jazz. Pojken kastar trumpeten när han går därifrån, men novellen slutar ändå med en ljus, halvbitter insikt.
Det kan vara Wright, Alex Hailey, men jag vet inte.

Den här novellen har jag haft i bakhuvudet under min vandring i skrivandets öken – under de nästan 25 år när jag enbart skrivit och skissat för mig själv, utan ambition att det ska bli ett komplett, utgivningsbart manus. Det känns som mitt undermedvetna påmint mig om att jag inte var redo – min jazz var för blankpolerad. Och på samma sätt sa jag till fru Coach om ett romanuppslag vi diskuterade: Jag är inte tillräckligt luttrad för att skriva det än, jag är för ung. Om 10 år kanske, men inte än.

Eller för att citera Leonard Cohen:
They sentenced me to twenty years of boredom
for trying to change the system from within
I’m coming now, I’m coming to reward them

Den andra novellen utspelas på 1800-talet i Ryssland. En livegen flicka är anställd som barnficka i en fin familj. Barnet gråter, hon blir störd, får tjäna, barnet gråter. Det är en process ned i sömnlöshetens och förtvivlans vanvett som slutar med att hon kväver bebisen med en kudde. Jag tror att sista orden är Att få sova. Det är någon av de kända ryska författarna, men vem? Tjechov? Gogol, eller någon annan samtida?

Den här novellen handlar för mig om de logiska stegen ned i djupet, om hur vem som helst kan dras ned. Och ingen är get och ingen är får, för att citera Fröding. När jag själv skriver handlar mina berättelser ofta om karaktärer som balanserar på avgrunden, som är medvetna om den eller i vissa fall har tagit steget ut i mörkret. Det är vingbrutna fåglar där ingen har helt rena händer, där ordet misskund är viktigare än ordet medkänsla för att förstå dem. I sammanhanget är mitt favoritcitat från The Wheel of Time: She gave mercy where it was deserved but justice always.

Det är starka berättelser som talat till mig i det tysta så länge.
Jag minns dem, men jag har inte läst om dem sedan dess. Det finns gömda någonstans i en antologi vars titel jag inte ser att läsa. Om någon av mina läsare minns vad det är för noveller är jag glad och tacksam för informationen.

Dagbok från en slutredigering: dag 17

Standard

Mer nöta i alla tidsluckor.
Jag har avslutat flera kapitel där det bara var någon liten skrivning kvar. Jag har snart tvättat igenom hela manuset på alla allmänna skrivningar/justeringar. Framför allt har jag förbättrat en tvär kapitelövergång till ljudet av ljuv svensk 1970-tals progg.

Vi håller tummarna för att ryggen håller. Den knorrar men fungerar bitvis. Tidsschemat däremot är fullständigt skjutet i sank. Det är en uppförsbacke att arbeta heltid, ha en aktiv familj i skolåldern och vara i ett intensivt skrivläge samtidigt. Ryggskott stod INTE på beställningslistan.

Dagbok från en slutredigering: dag 16

Standard

Full rulle på jobbet. Lunchpasset strök med.
Jag tröstar mig med att vara stum av beundran över hur effektiv jag kan vara när jag måste. Även om jag skulle hellre använda det draget på mitt manus just nu.

Har i princip brottats klart med restaurangen. Två korta snuttar kvar som gör motstånd – i det ena fallet ska det in 1-2 miljö/persongestaltning och kanske en replik. I det andra ska jag förtydliga vad som menas med ”Var det skönt att bli av med honom?”  
Vilket jag tyckte läsaren borde förstå vid det här laget, givet vad som utspelat sig tidigare, men där fru lektör II inte tyckte det var klart nog. Det kanske räcker med en mening för att gestalta hans menande tonläge. Nudge, nudge, know what I mean?

Kapitlet efter har ett kursivt stycke som ska bli löptext samt två korta telefonsamtal där det måste in fler beats så att lästiden går. Dessutom ska jag leta fram fru Coachs kommentarer igen – det här kapitlet låg i sista bunten hon fick och var inte lektörsläst när råtexten gick ut till testläsarna.

Primitivt skrivhjälpmedel

Standard

Många som skriver använder sig av skrivprogram, som storybox, dramatica pro och scrivener. Jag har provat storybox som var helt dugligt för ett gratisprogram och en beta-version av scrivener som betedde sig så illa att jag fortfarande blir svettig i handflatorna vid tanken på att anförtro det ett helt manus.
Istället – i min civilekonomiska okunskap – plockade jag fram det tunga artilleriet. Excel.
Som jag kan som ett rinnande vatten och känner mig helt trygg med. För mig var fördelen dels att jag behärskade programmet (trygghet ska inte underskattas) men också att jag inte hade möjligheten att ha tusen färgade lappar liggande framme eller en mind-map uppritad på en anslagstavla. Mitt skrivschema behövde vara både portabelt och möjligt att komma åt på vilken dator som helst där jag petade in min usb-sticka.

Jag bjussar på att det ser taffligt ut. Men syftet var att få överblick.
Jag har kallat filen synopsis, för det är tydligen det skrivarformella ordet, men den heter kapiteluppställning i min värld. Det är helt enkelt en förteckning över vad som händer i tur och ordning i manuset, i vilken ordning saker sker, med noteringar om vilka, var, när, status och framförallt varför. Syftet med kapitlet var särskilt användbart, även om det handlade om en enda mening. Det var en snabb påminnelse om vad jag ville åstadkomma.

För mig var det enkelt att skjuta in nya rader och stuva om när något tillkom, eller ett kapitel behövde delas upp. Det gjorde också det enklare att se var det fanns luckor i berättelsen, större steg mellan sekvenser, om något ytterligare måste petas in.

Jag har efter att jag tittat på Scrivener igen noterat att funktionaliteten finns även där, kombinerat med möjligheten att skriva direkt i programmet. Och jag ska testa det någon gång, med ett manus som är mindre fullgånget. Det fina i kråksången är att du som författare tänker på de här sakerna, oavsett hur du håller reda på dem. Det går till och med att ha dem i huvudet.

Men för mig, när jag valsade in i ett romanprojekt utan att egentligen ha en susning om vad jag sjösatt, kändes det säkert att ha ett program jag begrep mig på och klartext vad jag sysslade med. Det gav mig fusklappar om tid och plats så att jag slapp fundera över det.

Det går att säga att den här filen ersatte en del grovredigering som andra skrivande människor talar om. Jag skrev sammanfattningar i min wordfil och flyttade om på mitt kalkylblad, istället för att ha en färdig råtext att stirra på. Sen skrev jag. Eller rättare sagt, skrev, flyttade, skrev till, flyttade … Men mot slutet var det bara skriva och inget flytta.

Bilden är från tidigt i processen – de gröna raderna är idag utbytta mot en serie länkade återblickar.

sekvens-kapitel