Monthly Archives: november 2011

Nackdelen med att inte gå skrivarkurser

Standard

Jag är volymläsare, massläsare och en .303 bookworm (enl Terry Pratchetts definition, inklusive rikoschetten mot väggen på andra sidan biblioteket.) Jag är därtill ökänd bland vänner och ovänner för att jag kommer med rappa svar och syrliga kommentarer. Om man lägger ihop det här med en förkärlek för F&U och en obönhörligt logisk läggning har man en viss skrivargrund att stå på.

Men jag har svårt att förklara för andra vad jag gör när jag skriver.

Jag läste precis Susanne Holmgrens bok Dina ord, dina berättelser. Handbok för vana och ovana skrivare. Inte nog med att jag använder både yttre och inre monolog för att föra läsaren närmare Emma, jag ser skillnad på dem och markerar dem grafiskt i manuset. Men att förklara att jag använder yttre monolog i en konfliktfylld dialog för att driva på komiken och gestaltningen, ja, det måste jag slå upp i en handbok.

Likaså det som jag bara nu i höstas lärde mig heter skrivprocess.
(Det låter som något från verksamhetsplaneringen i kemisk industri,  men eftersom skrivande människor använder termen, vem är jag att ifrågasätta?) Min skrivprocess börjar i en idé som jag bygger ut med associationer, ord & repliker och annat kringmaterial. Från det uppstår scenarier, scener och nyckelrepliker. Därefter delar jag upp materialet i kapitel för att få en logisk struktur – vad händer före andra saker i texten, inte per automatik i berättelsen. Alltså, i vilken ordning saker sker kronologiskt använder jag excel till, om det är ett omfattande manus kanske pilar eller ramar i exceldokumentet visar textflödet till skillnad från vad/var olika karaktärers upplever.
När det är gjort fyller jag ut varje kapitel. Det är fortfarande inte löptext, inte ens första försökets råtext. Det kan innehålla bakland, att miljöbeskrivningen ska röra sig utifrån rummet in mot matbordet, några repliker, vad som ska planteras in/eka tidigare händelser och kanske varför.Finns det något som måste kollas upp står det här, som kolla vilken buss hon tar. Var ligger hållplatserna inne i stan?
Den här processen kan ta tid. I det här arbetet kan ”kapitlen” delas, byggas ut sorteras om. I Zebraskatan dubblerades en flash-back och blev samma händelse i två versioner. I ett tidigt läge stod det i ett kapitel bara Någon form av uppgörelse med familjen.

Att allt det här byggandet tar tid beror dels på att det är här att all undersökande verksamhet ska in, dels för att berättelsen behöver mogna. Och den främsta anledningen är att om jag väver in en detalj i kapitel 15 måste jag leta upp andra ställen där samma detalj ska avspeglas. Om någon i förbigående pratar om campylopacter i kapitel 5 måste en notis in i kapitel 26 samt på ett par ställen däremellan noteras något om klena magar. Behöver jag en kofot i kapitel 25 behöver kofoten finnas tillgänglig, även om den inte är med i bild tidigare.

 Jag är inte lat, men jag är definitiv sparsam med min tid.

Allt det där flyttandet fram och tillbaka är väldigt tungrott när löptexten väl är skriven. Följdaktligen skriver jag inte råtext som ett experiement förrän jag vet hur scenen/sekvensen/kapitlet är utformat. Visst kan jag skriva om korta delar av löptext om det inte blev som jag avsåg, men det sker i det pågående nuet, i första upplägget. Det är sällan jag redigerar om sådant i efterhand.

Däremot kan jag gå tillbaka och redigera i betydelsen justera meningar, formuleringar, lägga till/ta bort beskrivningar men det ser jag som något helt annat. Att slänga en hel scen i löptext känns bara illa plottat. Eller uttänkt. Eller iscensatt. Eller vad det nu heter på en skrivkurs.
Jag vet vad jag gör.
Det är när jag ska beskriva för andra det hakar upp sig.

Var *** kom de ifrån?

Standard

Någonstans från mitt undermedvetnas djup dyker det nu upp ett antal återkommande bifigurer i Zebraskatan. Vissa av dem för handlingen framåt och skapar konflikt, vissa är lokalfärg och det är inte säkert att vi får träffa eller prata med dem.
Det senaste låter motsägelsefullt, men Farbrorn med Lila Systempåse och Foppatofflor pratar inte och Bokförings-Göran och hans praktikant träffar vi enbart via mail och möjligen telefon. Vi har träffat farbror Döden på kyrkogården och tant Karon på bussen, Goth boy i trapphuset och Tvättstugefuriren med Den Skrajsna Bullterriern runt om i kvarteret. Det skojigaste är nog att de vandrar omkring i min text, kommer tillbaka i bakgrunden utan att göra så mycket väsen av sig. En filmare skulle kunna göra mycket av de här kufiska typerna.

Någon med skrivbakgrund påpekade att när det händer saker med texten sådär av sig självt är det ett tecken på att det flyter, att man är inne i skrivflödet och i kontakt med sin kreativitet. När det gäller det sistnämnda är jag inte orolig ett dugg, däremot att manuset blir för packat med ovidkommande detaljer.

Å andra sidan oroade jag mig härom dagen för att det skulle bli för kort och avskalat. Var det den oron som fick bifigurerna att anlända… som ett brev på posten?

Ett stort hugg eller tiotusen små sår – att blöda till döds på olika sätt

Standard

Avseende Emma, huvudpersonen i Zebraskatan, har jag funderat på hennes bakgrund och uppväxt.
I vissa romaner som har en psykologiskt komponent, eller som snurrar runt ett nav av ett uppväxttrauma finns det ofta en enda läskig händelse, alternativt en riktigt rejäl försummelse. Fosterhem, misshandel, olika sorters sexuella utnyttjanden i valfri ålder, droger, jada jada. Där finns det ett stort blödande sår i karaktären som måste läkas, eller åtminstone få ett tryckbandage.

Emma kändes inte så och det stämde inte alls med hennes bakgrund. Hon verkar mer ha fått tiotusen små nålstick, små snitt med spegelskärvor dag ut och dag in, år efter år. Man förblöder på det också, tills kroppen som vandrar runt antingen är blodlös, blek och osäker, eller, som i Emmas fall, stålstommen under har skalats fram.

För den som undrar hur hon fungerar är texten till Pity the Child ur Chess en bra introduktion, blandad med Ninni det osynliga barnet hos Tove Jansson. Fast Emma spelar inte schack, hon skjuter folk mot betalning. Sak samma.

Pinsamt smickrad, men mera stressad ändå

Standard

Jag har i vanlig ordning beställt böcker på min favoritbokhandel English Bookshop I Uppsala. Jag har känt dem i många år, faktiskt innan de startade eget. Jan och jag har haft babysimmande barn i samma grupp och så vidare.

Hur som haver, vi mailväxlade angående en nytillkommen beställningslista, om vissa titlar skulle bytas ut, om de skulle ta in dem antikvariskt. I det avslutande mailet klippte jag in en 4-6 meningars beskrivning av La Petite Boutique från mina skrivanvisningar till Zebraskatan, bara för att visa varför jag behövde beställa 8 fackböcker om hur man begår mord.

Ja, om man inte övat i praktiken får man läsa in sig på teorin, eller hur?

När jag var in på lunchen och köpte ut från min sedvanliga ackumulerade hög med böcker bakom kassan var Jan eld och lågor för att boken verkade så spännande och språket flöt så härligt. Jag berättade lite kortfattat och summan av kardemumman blev att jag känner mig ännu mer stressad.

Hjälp, folk vill läsa mitt manus i sin helhet nu på en gång. De hoppar upp och ned och väntar på det.

Lilla jag?

Nä, då, känn ingen stress och press…

Ett lyssnande öra

Standard

Det slog mig att det finns en yrkeskategori som får fungera som ställföreträdande terapeuter i många sammanhang.  Naturligtvis de yrken som åtgärder sånt som blivit fel på ett pinsamt sätt – römokare som fixar stop i avlopp, som visar sig vara kondomer och hårludd, bilmekaniker som tålmodigt förklarar en gång till om oljestickor och att turbobilar bör svalna innan man stänger av dem med flera.
Det slår mig att skadedjursutrotare lär höra till samma kategori, eftersom det för många är pinsamt med ohyra och den måste bortförklaras.

Lite skrivträning till Skriva

Standard

Bara för att träna på gestalta på begränsat utrymme försöker jag sno ihop en novell till tidningen Skrivas tävling. Visst har jag vinnarskalle, men i första hand ser jag det som en nyttig övning. Temat är vändpunkt, och jag fick en idé till ett bra upplägg tidigt. Hela berättelsen bara utvecklades i frontalloberna, som ett bildspel framför ögonen. Det har bara inte funnits tid att ta tag i det.

En observation jag gör är att jag har väldigt svårt att inte vara syrlig och leka med ord. Det kommer bli en liten citronkaramell i vanlig ordning. Om juryn gillar sådana är en annan fråga. Om något påminner tonfallet om Stanislaw Mrozeks novellsamling Beska humoresker, en av mina favoriter.

Att skriva med Excel – i praktiken

Standard

Johan Lindbäck ställde en fråga i Skrivhörnan hur det kan se ut i excel som stöd till en skrivprocess. Det fanns inget bra sätt att lägga upp något där och jag ville inte ha mina bilder på Facebook dränkta av bilder på kalkyleringsprogram.

Istället grävde jag fram en äldre version av min excelfil till Rosenfönstret, kapade bort onödiga flikar och lade ut den här. Den som är intresserad kan ladda ned och kika. Det är alltså inte sagt så att alla arbetar likadant.

I Rosenfönstret började jag med de stora övergripande händelserna och har borrat mig ned därifrån. Jag läser alltså uppifrån och ned, med de olika sekvenserna (inte i sig scener) under varje övergripande rubrik.

I sidled kan jag följa rubriker som röst, plats osv.

Rosenfönstret excelexempel

Att jag vågar visa det här halvdana men användbara materialet är för att det idag är helt ändrat, hela frågan om röst är tillexempel omstuvad.

Mycket nöje, till nytta med nöje!

Murder, she wrote

Standard

Jag har skrivit mitt första mord i Zebraskatan.

Det är en viktig bit att testa – kan jag skriva det kallt eller blir jag berörd åt ena eller andra hållet. Blir jag skakad eller upphetsad?

Jag såg det helt litterärt, kunde hålla mig i Emmas/Anns perspektiv, kunde skriva enligt de scenanvisningar jag gett mig själv.
Ja, dels hade jag researchat hur det skulle fungera rent tekniskt, dels hur scenen skulle skrivas eftersom den är en tung grund till senare scener som refererar, bygger ut och nyanserar den. Just nu är det bara ett mord, i rakt text.
Längre fram får vi mer ingredienser och vinklingar.

Det jag känner mig mest fundersam över är hur läsaren reagerar på ca 2-3 sidors stil- och språkskifte mitt i alla lustifikationer, även om jag själv är trygg med att allt faller på plats längre fram i romanen – jag har i vanlig ordning en plan. Annika Estassy Lovén  beskrev språket som stramare och det kan jag instämma i. Det blev en tydlig skillnad när jag skrev inledningen till det efterföljande stycket i Emmas vanliga röst.

Men jag får väl knattra på och låta testläsare och skrivargrupp tycka till.

Inget ont som inte gått

Standard

Inget ont som inte har något gott med sig.

Om jag nu blir tvungen att omdisponera hela Rosenfönstret för två eller tre röster ser jag trots allt en väldigt stor fördel. Jag slipper alla situationer där någon beskriver sig själv, eller kan åtminstone lägga väldigt lite krut på det gestaltandet. Isabelle beskriver hur Mireille ser ut och tvärtom.

Ta-da!

Finns det en fungerande genväg så tar man den.