Monthly Archives: mars 2013

Med författarresan under kudden

Standard

writers journeyFör att prompta mitt undermedvetna läste jag om The Writer’s Journey över köksbänken, i badet, på köksbänken igen och ned i sängen i går kväll. Massor med te. Mineralvatten. Te och extra kaffe. Marginalerna och mitt kollegieblock fylldes av flaxiga blyertsanteckningar. Visst är det konstigt att ens i normala fall prydliga handstil blir slängig när man har upphetsat bråttom?

Jag begick ett stort genombrott i synopsisarbetet med Som olja och akvarell – flyttade och försköt en port och då föll resans struktur på plats. Samtidigt läste jag om beskrivningarna av arketyperna och skeendena, varvid antagonisten diskret knackade mig på axeln.

Jag sitter inte på ett försenat flyg. Jag har varit här hela tiden. Det är det som är poängen.
Det är du som behöver polera glasögonen.

Vilket öppnade för en berättelse som antagligen bryter mot en del berättarkonventioner, och som kräver att jag håller tungan rätt i munnen. Vem vet vad när i berättelsen, opålitliga berättarperspektiv och gradvisa avslöjanden, japp, finns på köplistan.

Jag somnade med ansiktet ned i The Writer’s Journey fylld av vissheten att jag vågar ge mig på en ny skrivtekniskt komplicerad historia. Zebraskatan närmade jag mig utifrån – jag anade inte från början hur tät intrigen i den var. Här somnade jag med öppna ögon. Om man så säger.

Blod är tjockare än akvarell.

Manusvila i synopsisen – hallå, mitt undermedvetna?

Standard

Jag har inte petat i Zebraskatans uppföljare på flera dagar. Visst har jag punktat upp lite scener och tänkt en del, men jag har inte skrivit in dem i wordfilen, och inte ens öppnat Scrivener.

Vad nu? Jag som brukar vara så forcerad.

Saken är den att jag vet hela grundberättelsen. Jag vet vad som händer i det stora hela, vem som lär sig vad, hur det börjar och hur det slutar. Nyckelscener, vissa repliker.
Det jag inte har fullt ut är berättelsens mcGuffin – det där som de jagar efter, jagas av, söker, trasslar med medan den egentliga berättelsen utspelas. Framförallt har jag inte en tydligt utmejslad chefsskurk än. Vilket irriterar mig.

Å andra sidan knäckte jag koden i Zebraskatan fredagsnatten efter att jag postat manuset till lektör första gången. Jag satte mig tvärrak upp i sängen! Åh! Det är SÅ allt hänger ihop! (Varpå jag spurtskrev i tre timmar och sömblarig i arla morgontimme mailade det näst sista kapitlet till fru coach och bad ödmjukt att hon skulle printa och byta ut)

Så jag tror att han eller hon sitter på en försenad flight någonstans ifrån och att mitt undermedvetna kommer spotta fram vederbörande endera dagen. De närmaste dagarna ska jag börja skriva ned det jag luskat fram hittills, däremellan novelljobb. Tanken är att låta kreativiteten mala. Jag läser en massa, ser på en del filmer, letar, vänder på stenar. En pusselbit har jag. Det är den andra halvan av konceptet som ska till.

Det allra bästa vore om de var flera, så att jag kan ha ihjäl den ena och ha kvar den andra till trean, som jag mentalt kallar Nicks bok, precis som den här, oavsett titeln, är Celestes bok.

Förklara för sig själv: fejkad intervju

Standard

Ibland vet man vad som händer i ett manus, i en novell eller för den delen inom en karaktär man skissar på – det är så självklart att det inte behöver förklaras.
Det är så självklart att man inte ens ser att det behöver förklaras.

Ett sätt att komma runt det här är att ha någon eller några insatta, närstående samtalspartner som man bollar manuset med. Om de inte fattar, då måste något definitivt klaras ut.
Den sortens samtal har varit guld värda – jag har haft två närstående ”bollplank” och en kunnig coach och utan dem vet jag inte om jag tagit mig i mål med ett komplett romanmanus under armen.

Ibland finns inte den möjligheten. För att man inte har de kontakterna, för att de kontakter man har inte är tillräckligt nära, eller för att livet/universum/allting gör att de nära och djupa kontakterna inte har möjlighet att ta sig tid just då.
Men man behöver likafullt ordsätta saker, identifiera och känna till.

Vad gör man då?

imagesCA7OQWIKJag har vid två tillfällen skapat mig en fiktiv samtalspartner, någon som verkligen inte höll med utan var riktigt besvärlig. Någon jag måste berätta och förklara för, som hade en annan agenda än jag själv.

I det första fallet körde jag Uppsala-Örebro t/r med en genomskinlig översättare-till-engelska i passagerarsätet. Det var en petig äldre herre som ställde besvärande frågor om läsart, författarhyss, litterära referenser och hur ordval styr läsarens genreupplevelse.
Ibland blev jag rentav mållös, men efter de timmarna visste jag fullständigt vad jag ville åstadkomma med berättelsen. Det var till exempel i den situationen jag tvingades sammanfatta Emmas mamma i en mening. Effekten blev att jag flödade omkring i Zebraskatan och tonade ned, målade om metaforer för att göra läsningen mer generell. Men det gjorde också att jag vågade stå på mig mot testläsare och slutlektör. Jag visste då vad jag skrev för något, däremot var jag helt öppen för hjälp att mejsla fram storyn så att den var mer tillgänglig.

I det andra fallet hade jag en framtida fiktiv kulturjournalist från New York Times Literary Supplement (!!) som ifrågasatte mitt manus rätt att ligga på deras bestsellerlista och gnällde på dramakruvorna. Riktigt käftig och ifrågasättande var han, en sån där dryg typ man ville ta i örat och slänga ut nedför trappan. Skällde och hytte med näven åt mig! Efter den betan läste jag på om dramakurvor och identifierade vändpunkter, förstärkte & förtydligade där så behövdes.

Ingen av de här två figurerna valde jag medvetet. De satt bara i min bil en vacker dag (varför gillar de att åka bil med mig?) och var allmänt påstridiga på ett mer eller mindre väluppfostrat sätt.

Tipset är: om du tycker ditt manus är rätt okej, men har svårt att se vad som behövs – bjud in en samtalspartner, även om hen kommer ur ditt undermedvetna. Ta dig tid i ostört läge och lyssna. Svara.
Du kan bli förvånad.

Glad vår från kajornas stad

Standard

kajornas stad

Välkommen hit, välkommen hem står det vid infarten längs E4.

Uppsala kallas ungdomens stad – personligen ser jag det mer som kajornas stad. Vi har skator, också, för all del, men framför allt har vi kajor. Många, högljudda och nyfikna.
Istället för att göra ett naturlyriskt blogginlägg om kajor och årstidernas gång hälsar jag bara Glad vår.
Den är här nu. Mer eller mindre.

PS: Om jag minns rätt ur boken är illustrationen från Örebro. Fågelparet är sig lika.

På manusfronten inget nytt

Standard

Fysikern Erwin Schrödinger gjorde ett berömt tankeexperiment med en katt och gift i en låda. Tills man öppnade lådan visste ingen om katten levde eller var död. Den kunde vara antingen eller. Eller teoretiskt sett levande död, om man är zombiefil. Om man är pratchettentusiast är alternativen följande:  Technically, a cat locked in a box may be alive or it may be dead. You never know until you look. In fact, the mere act of opening the box will determine the state of the cat, although in this case there were three determinate states the cat could be in: these being Alive, Dead, and Bloody Furious.

I detta limbo befinner sig min Zebraskata – i förlagens svarta låda – och jag har ärligt talat alldeles för mycket att göra för att grotta ned mig.
Visst, tanken passerar. Den ankommer och sedan avgår den, medan jag vinkar av den på stationen. Jag är nästan lättad över att ha fått en andhämtningspaus för att ladda kreativiteten inför nästa omgång. (Det var bra intensivt på slutet.)

Jag får regelbundet frågan från min omgivning Hur går det? Hur går det med boken? Har du hört något? på vilket jag svarar lugnt Det tar 2-3 månader i vilket fall, och får jag nobben av samtliga har jag en plan B. Samma svar varje gång. Men, ärligt, jag har gjort vad jag kunnat med och för manuset.  Jag har följt förlagens anvisningar för hur de vill ta emot spontanmanus. Nu ligger frågan på någon annans bord.

För att vara klar och övertydlig gör vi så här:

När jag lägger ut ett blogginlägg på en glad uggla vet ni att jag fått napp.

Tills vidare hänvisar jag till nedanstående statusmeddelande:

schrödingers katt

Hen

Standard

Debattens vågor skvalpar omkring i ankdammen och hackandet pågår i hönsgården.
Det har dykt upp ett nytt ord i svenskan. Och inte nog med det, bland stagnanta och strikta pronomina, inte bland flyktiga substantiv och verb.

Så här tycker jag – min åsikt, utan att vara språkvetare, lingvist, eller kulturelit. Ur ett brukarperspektiv om man säger så.

Hen som uttryck för könlöshet/flerkönat tillstånd:
Känns pretensiöst, krystat och får mig att vilja citera den franska slottsvakten i Monte Python and the Holy Grail. Till saken hör att jag har hört ett raljant henom i minst tjugo år, vilket jag för övrigt tycker är en bra objektsform. Det här har ingenting med vilket biologiskt kön en person har, eller hur de väljer att identifiera sig.
För de allra flesta, i de allra flesta vardagliga situationer, förblir i så fall ordet oanvänt, och då kommer det fortsätta att framstå som udda och apart. (hen, alltså)

Hen som ersättare för konstruktioner med ”den som”, ”han eller hon” och ”vederbörande”:
I byråkratsvenskan ser jag ett bra användningsområde.  Hen blir ett litet ord som ögat glider över, istället för tunga konstruktioner.
Exempel: informantens förklaringar eller andra tillägg till en upptecknad tradition, såsom när hen försöker förklara orsaken eller bakgrunden till exempelvis en övernaturlig upplevelse
tycker jag är mer lättläst än motsvarigheten informantens förklaringar eller andra tillägg till en upptecknad tradition, såsom när vederbörande försöker förklara orsaken eller bakgrunden till exempelvis en övernaturlig upplevelse

Hen som identitetsutsuddare:
Jag har vid två tillfällen – vad jag minns – använt hen i blogginlägg när jag nämnt någon som skulle kunna identifieras lättare om jag sagt han/hon. I det här fallet vet jag könet på den jag talar om men väljer medvetet att inte lämna ut det. Alternativet skulle vara byråkratsvenska och det skulle vara värre.
Det är en tillfällig, specifik situation, och jag hoppas att mina läsare då förstår mitt val och tolerarar ordet.

Hen i tal:
Använder jag inte.

Hen för att driva andra till vansinne:
Sysslar jag inte med.

Hen i skönlitteratur:
Se ovan. Jag känner inget behov av ordet i någon text jag sysslar med för närvarande, men det är inte hugget i sten. Teoretiskt kan något av ovanstående fall skymta förbi, just nu känns det inte sannolikt eller naturligt.

En kommentar:
I engelskan lånade man in de nordiska they/them/their som ersättning för de västgermanska varianterna som gärna föll ihop i form och uttal, som därför var svårare att hålla isär.
Ett hen som ersättare för den, när man talar om person, är inte så konstigt som det verkar. Enligt uppgift finns motsvarande pronomen i farsi.  I ryskan böjs vissa maskulina ord olika om de är besjälade eller själlösa.
Det går till och med att föreställa sig he/hem som ett komplement till de/dem, precis som hen/henom egentligen spaltar upp den i sak och person. Men detta är absolut inget jag föreslår utöver litterära experiment.

Liten privat skrivutbildning på egen hand

Standard

Jag lärde mig skriva när jag lärde mig läsa.
Det gäller fyraåringen så väl som fyrtiofyraåringen.

Jag tror alla gånger skrivutbildningar är guld, om man hittar en som innehåller det man behöver. En guidande lärare och grupp att diskutera texter med gör att man får upp ögonen på ett helt annat sätt. Inga invändningar där. Men sedan var det tid, och sedan var det pengar, och för det tredje var det andra åtaganden.

Nu skriver jag noveller medan jag arbetar med synopsis till min uppföljare. Novellskrivandet är kort och avgränsat, varierat och nyttig träning och det finns tävlingar respektive antologier som mottagare. Pluskolumnen är fullbockad. Det är bara det … att jag skulle behöva lära mig skriva noveller bättre. De jag skrivit hittills är helt acceptabla, men jag är inte tillräckligt nöjd.

Ja, jag dunkar pannan i tangentbordet.
Livet vore enklare om jag var nöjd med det lilla.
Men jag vore inte mig själv om jag inte ville förbättra mig.

Hur som haver, jag gör då som jag alltid gjort när jag intresserar mig för ett nytt ämne eller format:
1) Läser alla relevanta handböcker jag kan lägga vantarna på
2) Volymläser goda eller typiska exempel på det jag är nyfiken på
3) Övar specifika frågeställningar, tex tempus (helst då till någon tänkt mottagare)

I det här fallet bläddrar jag mig fram genom de skrivhandböcker jag äger för att se vad de har att säga om noveller. Än så länge har jag inte hittat en ny husbibel i frågan, men det finns kloka synpunkter på många ställer som jag samlar på mig.
Jag har samlat på mig noveller av Mare Kandre, Eudora Welty, Tjechov, Hemingway, Gogol och några moderna engelskspråkiga samlingar, samt gammal kurslitteratur från sedan jag läste engelska. Det som är kvar är en samling av Turgenjev som jag gått bet på och Richard Wrights samlade/Stephen Kings tidiga har inte kommit än. Sedan läser jag och tar in. Delvis med författarglasögon, men mest som att ställa sig under ett vattenfall av text. I mängden, själva tyngden och massan finns saker att fånga upp. Det som är specifikt bra, som verkligen fastnar när man läser, är förstås viktigt att läsa om och titta närmare på.
Och sedan applicera i kortare experiment.

Vad menar jag med kortare experiment?
30 000 tecken är ungefär 10-12 sidor i 1,5 radavstånd, eller i runda slängar 5000 ord – ett ganska förekommande format till tävlingar.
10 000 tecken är en tredjedel, dvs en dagsdos i nanowrimofart.
Om jag ska öva på något mer udda siktar jag på ca 1 500-2 000 ord. Om novellen ska vara mer berättande med ett tydligt händelseförlopp siktar jag på max 4-5 000 ord/20-25 000 tecken.
Jag har till och med en liten osnygg övning (som kanske blir något publicerbart till slut) som kommer landa på ca 1 000 ord.

Vad är det jag övar på då?
Just nu skriver jag på två noveller/korttexter. Den ena, monologen, är kort och tänkt kunna fungera för högläsning. Där provar jag att använda tempus friare för att följa hur huvudpersonen återberättar ur sitt liv, där vi rör oss mellan olika då och nuplanet. Den andra, tävlingsnovellen, försöker jag arbeta med undertext, symbolik och opålitlig berättare – jag vill att berättaren ska lura sig själv och att läsaren genomskådar henne gradvis.
Andra ämnen jag ska prova är miniatyrnoveller, början-slut-knorrar, litterära laborationer, alternativa berättarröster, strikta dramakurvor och natursymbolik. Inte nu, men steg för steg.

När jag är klar med en bunt kommer jag skicka dem på lektörsläsning, mest som ett diagnostiskt prov. Har jag lyckats med det jag avsåg? Jag kanske kommer vända mig till testläsare, också, men om det handlar om läsbara teknikövningar är det andra typer av frågeställningar än vanligt.

Poängen är att när de här kunskaperna sitter innötta i bakhuvudet har jag förbättrat min verktygslåda. Då har jag dem i byrån i en liten ask bland andra grejer, när som helst när jag får lust plockar jag fram min ask. Var redo. Alltid redo.

Nästa skrivkurs jag ska skapa åt mig själv handlar om dramaturgi, kurvor och berättelsers byggklossar. Jag har redan tankar om hur jag ska komma åt de kunskaperna men har inte tid att sjösätta dem än. En idé är att skriva spaljémanus till flera romaner för att filea bort fluffet och nå in till urberget och skelettet. Den som lever får se.

Pusselnovellskrivande (suck)

Standard

Jag tyckte jag var smart som sparade min novell som .xml för att komma åt alla funktionaliteterna i word2010. Allt funkade jättebra tills jag tog med mig usb-pinnen till en annan dator som inte kunde läsa formatet.

Skrivtid är skrivtid och ska behandlas väl.

Alltså satte jag mig och frihandsskrev några tankegångar – det där som huvudpersonen tänker, känner och gör liknelser runt – som ska vävas in mellan de direkta händelserna i novellen. Det blev riktigt lyckat. Nu blev det så att jag har en fil med början av novellen och stolparna till resten (först så, men då, men då), inklusive vem hon träffar, vilka möten hon sitter på osv. Replikskiften, även om de exakta replikerna inte är klara. Sedan har jag en fil i annat format med tankeslingorna.

En tredjedel av maxomfånget enligt tävlingsanvisningen är klart – det går långsamt, men det blir som jag vill. Kvarstår alltså att pussla ihop mina fragment, släta över skarvarna och finputsa slutet. Och en intervju till icke att förglömma.

Uppdatering: lyckades med milt våld öppna xml-filen och tvingades justera 75% av radbrytningarna. Nu är filerna ihopfasade. Yes! Jag ser hur den tar form. Det som är kvar är det reella skeendet och de lömska underströmmarna där under, de som ska få läsaren att dra öronen åt sig, och undra hur det står till egentligen med huvudpersonen. Du vet – det där som gör att allt kommer som en överraskning mot slutet. När man slår sig själv och huvudpersonen för pannan.

element surprise

Varianter och variationer av uråldriga teman

Standard

Det finns filmatiseringar av böcker baserade på pjäser. Det finns nyinspelningar av nyinspelningar av filmer, mer eller mindre framgångsrika. shakespeareAlla avspeglar de regissör, producent och manusförfattares vinkling av materialet men också tidsandan. Jag är till exempel svag för olika nyversioner av Shakespeare, där berättelsen vandrar mellan olika format och vinklingar. Jämför 1940-talets riddarromantisk-patriotiska version av Henry V med Kenneth Branaghs aningen mer råbarkade och leriga, och med teaterföreställningen The Complete Shakespeare (abridged) där samtliga krönikespelen kondenserats ned till ett fotbollsreferat.

Min c-uppsats i engelska handlade om Anne McCaffrey’s The Rowan och dess utveckling från en tidningsnovell på sent 1950-tal via två olika noveller i egna antologier till en komplett roman 1990, där texten skrevs om i varje steg. Det var intressant att spåra vad hon hade ändrat och sia om varför hon valt att göra på ena eller andra viset. Jag är följdaktligen aningen knäpp, men jag är vaken på referenser och tycker om omarbetningar.
KällanDet säger så mycket om den som gör dem. Jag läste Scarlett, skriven som en uppföljare till Borta med vinden, i början av 1990-talet och har ett stadigt hyllavstånd med variationer av Jane Austens samlade verk. I går natt satt jag uppe och såg Källan, en nordafrikansk film om en by med kvinnor som går i kärleksstrejk när de inte får vatten framdraget till sin by. Den var vacker, sorglig, huvudskakande-vredesframkallande, sinnlig och med en kvinnlig glimt i ögat. Samtidigt hörde jag ett 2400 år gammalt eko från Aristofanes komedi Lysistrate där huvudpersonen med samma namn förmår atenskorna att gå ut i kärleksstrejk för att provocera fram fred mellan Aten och Sparta. (Jag har sett den uppförd av humanistklasserna på mitt gymnasium, med spartaner som talade finlandssvenska och en make som hoppar upp och ned i sängen vilt skrikande ”Jag vill knulla!” Själv var jag mer av Antigone-typ i motsvarande ålder, så jag nöjde mig med att sitta i publiken) Här fanns samma grundtema, samma komiska anslag på mörk botten, men ingen skulle komma på att hävda att den är lånad rakt av. De är alldeles för olika.

Vart vill jag komma med allt detta?

Att gamla berättelser blir som nya. Att två emo-kids blir störtkära och tar livet av sig på tre dagar i Verona går att återberätta som trädgårdstomtar. gnomeoAtt den underliggande strukturen, att människor är människor när och varän vi är. Tänk på deckare i medeltidsmiljö eller i det antika Rom, historiska kärleksromaner i fulla skottkärrelass.

Så tipset är att om du sitter fast och inspirationens glöd falnar, gå tillbaka och gräv i arkiven, särskilt de mer sällan besökta. Damma av, skala av det du hittar från allt som är specifikt för den tiden och situationen. Vrid och vänd. Vem vet, det kanske blänker till i ljuset från bortglömd diamant.

Marknadsföringstankar (tack till Debutantbloggen)

Standard

Den här veckan har Debutantbloggen skrivit på temat marknadsföring, med många intressanta  inlägg. Jag har läst och funderat, fått idéer och gjort överväganden.
Nej, naturligtvis är jag inte där än, på något sätt, med mitt romanmanus. Det kan ju eventuellt kanske möjligen behöva antas först … typ …
Å andra sidan har jag vandrat igenom den här processen med tre kokböcker, varit en okunnig nybörjare som trevat sig fram.
Å den tredje sidan förstår jag, steg för steg, att skönlitteratur är en helt annat sak. Alltså behöver tanken tänkas, saker nämnas innan det är ett skarpt läge. All analys och förberedelse är av godo, även om jag får stoppa ned materialet i byrålådan och ruva på det ytterligare en tid.

Till historien hör att jag en gång för många år sedan delade rum med en driven och ytterst proffsig säljare/företagsdoktor. Om vi bortser från det kontinuerliga högvolymtelefonerandet snappade jag upp mycket från honom. Det mest intressanta var att han graderade säljuppslagen i dels hur sannolika de var att få igenom ett avtal, dels hur lönsamma de skulle vara om ifall ett avtal gick igenom och (här är det intressanta) hur mycket arbete/kostnader måste säljsidan lägga på att få kunden att komma till ett avslut. Allt handlade om att identifiera vilka bollar företaget skulle springa på – att gradera uppslagen för att fördela den begränsade tiden och budgeten som fanns.

Så jag gjorde en excelfil. <paus för igenkännande hånskratt från läsare>

Först listade jag olika typer av marknadsföringsaktiviteter och klassificerade dem:
marknadsföringsaktiviteter

LRC är en förvaltning på jobbet som läst och röstat på mig i tävlingen Dåtidsnovellen, och som bett mig komma förbi om/när Zebraskatan finns i tryck. Sollentuna författarförening brukar maila sina medlemmar när någon i föreningen blivit utgiven. Och så vidare.
I det här läget var jag lite lagom galen. Jag listade signeringar, videotrailers, bokcirklar, bokbloggare, lokalteveintervjuer, författarkvällar, gratisutdelningar, podcast-radiouppläsning, morgonsoffor, vad som helst som jag kan tänka mig att ställa upp på bara möjligheten ges. Jag vände på stenar och obskyra kontakter, och det finns säkert fler idéer som kommer att slå mig hårt en mörk och kreativ natt.

sannolikhetSedan satte jag på mig de kalla, analytiska ekonomglasögonen och bedömde varje idé utifrån hur sannolikt det var att det blev av och hur stor effekt åtgärden skulle ge.
Att snygga till hemsidan: 100% sannolikt att jag kommer att göra det. Effekten av att göra det på en i det närmaste oläst företagshemsida: 5% (att jag inte satte 1% har med googleträffar att göra).
En recension i de stora drakarna – stor marknadseffekt. Mycket låg sannolikhet.
En recension i UNT – något högre sannolikhet än DN/SvD men mindre marknadseffekt, eftersom den är regional. Och så vidare.
Jag försökte vara så ärlig som möjligt – en releasefest t.ex. är jättekul, alldeles underbar och självklar. Men ur marknadsföringsperspektiv är det som att predika för kören – sannolikheten att man genom en releasefest når utanför de som redan känner till boken är inte så hög för en skönlitterär debutant. (Jag räknade alltså ödmjukt bort illusionen om att det skulle komma journalister och/eller andra inflytelserika opinionsbildare)

Sedan räknade jag ihop snittvärdet för att få en tumme-pekfinger-uppfattning om det var en marknadsföringsinsats jag trodde kunde ge genomslag. Ju högre värde i tabellen, desto bättre effekt.

kontenta.Här tog jag mig en kopp kaffe och tittade på min lilla fil. Skrev till några idéer till. Och insåg att jag missat två parametrar för att få ett bra beslutsunderlag: tid och pengar. Jag lade alltså till två kolumner Kostnad och Ansträngning. Jag graderade dem från 0 (det sköter sig självt) till 3 (stor kostnad/insats från min sida) och räknade ut cost/benefiteffekten som nettoeffekt*(summan av kostnad och ansträngning). Ju lägre värden, desto mer värt att satsa på.
Exempel är recensionsexemplar. Sannolikheten att få napp på effektiva recensenter är lite varierande, men kostnaden är relativt låg. Att skriva ett par noveller som kompletterar och lägga ut dem som e-noveller eller till och med uppläsning ger kanske ger bra effekt och är inte så kostsamt, men det kräver en del insatser av mig. Till exempel att skriva dem …

Just nu har jag 50 marknadsföringsidéer på min lista, graderade och klara. Vissa hör specifikt till min Zebraskatan, men majoriteten är generella utifrån vad jag kan, vill och vilka kontakter jag har. Det var säkert ett onödigt jobb, särskilt i det här läget innan något är klart. Men tanken är tänkt. Bollen är i rullning. Rätt boll som rullar åt rätt håll.