Category Archives: Andra skrivprojekt

Den här kategorin handlar om alla skrivprojekt som inte har en egen rubrik. Spretigt, med andra ord!

Sommarskrivkurs – ja eller nej

Standard

Jag har tagit ett par veckors skrivuppehåll.
Inte så att jag slutat skapa berättelser, men det har varit så många bollar i luften (eller snarare motorsågar) att jonglera med att det har varit svårt att hitta ro att sätta sig. I dag har två stora pusselbitar fallit på plats, vilket är som att lyfta av ett två-tons betongblock från ryggen. Visserligen fick jag ytterligare en ospecificerad refusering idag dessutom, men om det säger jag bara: vi får se vems problem det är på sikt.

future depends gandhiJag funderar på att anmäla mig till Ann Ljungbergs tio-veckors sommarkurs på distans: Skriv en roman antingen för att få styr på Som olja och akvarell så att jag har basen till ett manus att arbeta med i höst, eller att skapa ramarna till någon av de kortromaner som flyter omkring i bakhuvudet. Egentligen behöver jag inte stödet för att skriva, men att få en prompt att sätta sig ned varje dag och arbeta med rätt saker kan vara vettigt, semestrar och vilobehov till trots. När höstens heltidsarbete börjar är det bara att tuta och köra.

 

Long time, no see

Standard

Jag har inte gått upp i rök.
Snarare har jag varit fysiskt bortrest, drabbats av hårdhänt jetlag, en virusinfektion och en arbetstopp på jobbet.

Zebraskatans uppföljare snurrar i bakhuvudet och jag använde de långa flygresorna till att skissa för hand på scener, dialoger och snuttar. Jag har testläst ett manus (och inte hunnit svara – förlåt!), och fått ett lektörsutlåtande på en halvskriven novell.

Där var titelvalet felaktigt så att själva upplägget missförstods. Gör om, gör rätt. Texten ska tajtas till och bli mindre spretig. Sedan – om du är som jag – är det lite stressande när lektören tycker jag ska titta på Alice Munros noveller som instudering. Visst, jag gillar Munro, både innehållsmässigt och tekniskt, men det är ett mått av press (och en komplimang) när hon tycker att jag ska läsa på en nobelpriskandidat för att förkovra mig, istället för att grotta i skrivhandböcker.

I övrigt i skrivväg – jag delade hotell och hytt med en äldre amerikanska som jobbat i många år för ett högstatus kryssningsrederi och i New Yorks hamn. Vilket gav massa information i förbigående, som föll ihop till en framtidsförlagd kriminalkomedi, som jag handskrev åtta sidor i på flyget hem. Det kanske blir en lång novell, eller en miniroman – det är lite för få sidolinjer för att bli en roman om man inte bygger ut den, men det tror jag inte huvudberättelsens tempo håller för. Samtidigt viskade en liten fågel häromnyssens att det kanske skulle bli en ny tävling framåt, och att jag gärna sågs bidra, och då är det inte helt fel att ha något färdigt att ta fram. Den som lever får se.

Fick även den ultimata komplimangen i min stam-bokhandel. Jag pratade uppslag med hon bakom disken, som ofta och alltid, och då säger hon: ”Du vet, dina berättelser påminner om Neil Gaiman. Så där absurda och komiska.” Det var bland annat angående Stardust, som är lika tätvävd som Zebraskatan men även angående den nya kryssningsberättelsen. Mitt svar var ungefär Tack. Fast han är mer förtjust i svärta och våld än vad jag får till.
Ja, vad säger man. För jag såg också kopplingen, även om genren är annorlunda, och han är en internationell bästsäljar-författare. Det finns likheter i berättarteknik och motivval. Samtidigt kände jag mig som om hon släppte ytterligare ett tio-tons betongblock över mig.

Och vad gäller Zebraskatan själv så vet jag fortfarande ingenting. Ingen uggla, vare sig glad eller ledsen.
Pausen, att få prata om manuset utan att arbeta med det, har gjort att typläsaren mer tydligt har utkristalliserat sig. Ibland ser man inte skogen för bara trän, eller snarare en storskog som skymde vissa trädslag. Men det gör att det är enklare att om ifall jag får tumme ned av samtliga förlag jag skickat till nu, att packetera om, att arbeta igenom en presentation och en pitch.

Snart stundar sommar, semester och ensam hemma med familjen på landet.
professionell författare

Om det inte var för elfte timmen …

Standard

… skulle inte mycket bli avslutat.

Det är mycket nu, men jag hade tänkt att de två noveller jag ska sno ihop till 30 april respektive 4 maj ska nog gå att fixa.pearloyster
Nu var det bara den lilla haken att fru lektör behövde den ena tillhanda på morgonen 17 april för att hinna läsa och utlåta. Där försvann nästan två veckor. Vilket gjort att jag forcerat den och knappt börjat på den andra. Samtidigt som det varit mycket med andra projekt, för att inte tala om vardag och lönearbete.

Två kvällar kvar och målsnöret närmar sig. Det kommer i alla fall finnas en råtextversion som går iväg i morgon natt.
Det handlar alltså i första hand om mitt bidrag till Collings novelltävling och därför går jag inte in mer på den. Det har åtminstone en vässad första scen, sen får vi se vad juryn tycker om resten.
Den andra novellen ska jag försöka övertala en podcastande bekant att spela in – men det förutsätter att jag har en färdigskriven novell när vi ses i maj. Här pratar vi om William Banting, novellen som jag i ett svagt ögonblick i höstas utlovade om det gick bra i tävlingen Dåtidsnovellen, vilket det gjorde.

Känn ingen stress, nä då.

Det var faktiskt signeringar

Standard

Ibland är jag rejält korkad. Eller inte fullt så insatt i hur skrivvärlden fungerar.
Jag har nu i ett och ett halvt års tid (och ibland innan dess) suttit vid ett bord med mina och makens böcker, vänligt leende, trevligt samtalande på varenda LCHF-relaterad aktivitet vi deltagit i.
Några böcker säljer vi, några får jag kråka i, många människor stannar, bläddrar, pratar.

Det är ju detta som verkar kallas signering. Jag har aldrig betraktat vad jag gjort av mig själv som något så formellt – det har känts naturligt att ta tillfället i akt. Inget förlag har fixat fram något, vi har dragit det lasset helt själva.

På gott och ont.
Det har gett träning i vad som funkar och vad som inte gör det, risker och fördelar. Det är inte alls så läskigt som det verkar. Snarare har det känts rätt tryggt, eftersom jag suttit i miljöer där jag känt en stor andel av de deltagande.
Nu senast sålde jag fem böcker, signerade två och pratade med så många människor att till och med jag, översocial som jag kan vara, fick huvudvärk. Det var årets Kolhydrater i fokus-kryssning till Åbo, med över 300 deltagare och där min man Per höll ett uppskattat föredrag om koskräcken i klimatdebatten.

Samtidigt passade jag på att puffa för mina noveller och för min kommande kriminalkomedi Zebraskatan. Nu är det ännu fler som vill läsa vad jag skriver! Och ytterligare ett potentiellt tyskt forum för en eller två noveller dök upp, de om William Banting.
Summan av kardemumman är att jag är ännu mer taggad att skriva för utgivning. Vad som kommer läsarna till handa när, det får vi se. Det hänger på finansiering, tidstillgång och förlagens svarta lådor.

Skulle gärna mer LCHF för vegetarianer

Standard

Jag får frågan om och när jag ska skriva uppföljaren till LCHF för vegetarianer – ja, Pauline är förstås också inblandad.

Svaret på det, mina kära vänner, är beroende av när förlaget vill ge ut en sådan.
Manuset är 75-80% klart. Det är en till två veckors heltidsarbete att testlaga och färdigställa det sista. Samtidigt har jag så fullt upp med allt annat att jag valt att invänta efterfrågan. Kokboksmarknaden dog i slutet av 2012 och bokhandeln är full av bakböcker och kändisar som lagar mat.

Jag har lovat att skriva en gästkolumn till Kostrådgivarna till i början av hösten, med recept och bilder på vegetariska LCHF-rätter, och återkommer med frågan om nya kokböcker. För jag föredrar kokböcker. Inte glassiga matböcker med många fotografier.
Jag vill skriva de böcker man spiller på i köket, inte de som ligger framme på vardagsrumsbordet.

En vag berättelse som skaver

Standard

Ibland har jag berättelseskav. Jag går omkring med berättelser som skaver och gnager i mitt vakna medvetna. Lite som förlossningsarbete fast mentalt. (Jag har tre barn så det är inte en lättvindig metafor!)

I den bästa av världar får jag en ny novell eller dikt levererad färdig och fix. För det mesta får jag tillräckligt av berättelsen när den kläcks och jag inte hinner angripa den, för att jag ska ha goda, kompletta anteckningar. Sedan kör jag tvärt ned dem i någon mental arkivlåda.

Nu – när jag har verkligen fulltecknad skrivarkalender – går mitt undermedvetna och gnager, skaver, kinkar och alltmänt beter sig. Det finns en berättelse där, men tills den mognat kan jag inte göra så mycket åt saken. Le, vinka och vråla på lustgas, möjligen.

Det enda barnmorskeliknande jag kan göra är att förse mitt undermedvetna med  vad det tydligen kräver:
Jag har beställt A High Wind in Jamaica, ska läsa om Flugornas herre, Hungerspelen och se om Hitchcocks Fåglarna. Och En dag i Ivan Denisovitjs liv. som jag älskar. Oc h en artikel i Allers om en vuxen barnmördare.

Zebraskatan och dess uppföljare må vara skenbart lättsamma. Det är möjligt att ytberättelsen till det som kryper omkring här också är lättsam, men det är välfyllda svarta djup därunder.

Vad har man för rättigheter?

Standard

håller upp ett nejDet finns vissa saker man kanske glömmer att tänka på i ren entusiasm.
Vem har rätt till ens texter när de getts ut?
I bästa fall finns det ett formellt kontrakt, där villkoren står. I andra fall gör det inte det.

Nu sprang jag på en möjlighet att få en novell översatt och krockade med frågan. Så långt hade jag inte ens tänkt, det var ju ”bara” noveller.
Den ena novellen som getts ut i en antologi – där framgick det inte om/hur länge rättigheterna låg kvar, och vad som gällde översättningar. I det andra fallet har jag gått med på att förlaget har rättigheterna i 1 år – gällde det även andra språk än svenska?

Jag har mailat båda berörda parter för att få klarhet i frågan. Tips till omgivningen är att vara så besvärlig att man ställer frågan om när man får dispositionsrätten till sin text igen. Det kommer i alla fall jag vara i fortsättningen också. Besvärlig, alltså.

I vilket fall har jag ytterligare en novell nästan färdigskriven – helt annorlunda i tonläge och färgskala än vad jag brukar skriva – som jag kan plocka fram ur gömmorna om det behövs.

Till nytta med onöje

Standard

berglin går fetbortJag var på årets underredeskontroll, vilket är nödvändigt men otrevligt. Jag tog i vanlig ordning tillfället i akt att puffa för fördelarna med kostomläggningen och mottog ytterligare anmodan att det vore bra om jag inte stressade så mycket och att jag borde börja träna mer igen.

I vilket fall passade jag på att ställa några frågor om en av novellerna jag pysslar med. Det är alltid bra att prata med yrkesfolket innan man bygger in sig i ett hörn. Nu visar det sig att jag får ändra situationen när avslöjandet kommer, vilket inte gör så mycket. Att är viktigare än hur.

Nästa steg blir att ta med en hel transportkorg undulater på manikyr så att jag kan intervjua veterinären om omständigheterna runt avlivning av en katt.

Liten privat skrivutbildning på egen hand

Standard

Jag lärde mig skriva när jag lärde mig läsa.
Det gäller fyraåringen så väl som fyrtiofyraåringen.

Jag tror alla gånger skrivutbildningar är guld, om man hittar en som innehåller det man behöver. En guidande lärare och grupp att diskutera texter med gör att man får upp ögonen på ett helt annat sätt. Inga invändningar där. Men sedan var det tid, och sedan var det pengar, och för det tredje var det andra åtaganden.

Nu skriver jag noveller medan jag arbetar med synopsis till min uppföljare. Novellskrivandet är kort och avgränsat, varierat och nyttig träning och det finns tävlingar respektive antologier som mottagare. Pluskolumnen är fullbockad. Det är bara det … att jag skulle behöva lära mig skriva noveller bättre. De jag skrivit hittills är helt acceptabla, men jag är inte tillräckligt nöjd.

Ja, jag dunkar pannan i tangentbordet.
Livet vore enklare om jag var nöjd med det lilla.
Men jag vore inte mig själv om jag inte ville förbättra mig.

Hur som haver, jag gör då som jag alltid gjort när jag intresserar mig för ett nytt ämne eller format:
1) Läser alla relevanta handböcker jag kan lägga vantarna på
2) Volymläser goda eller typiska exempel på det jag är nyfiken på
3) Övar specifika frågeställningar, tex tempus (helst då till någon tänkt mottagare)

I det här fallet bläddrar jag mig fram genom de skrivhandböcker jag äger för att se vad de har att säga om noveller. Än så länge har jag inte hittat en ny husbibel i frågan, men det finns kloka synpunkter på många ställer som jag samlar på mig.
Jag har samlat på mig noveller av Mare Kandre, Eudora Welty, Tjechov, Hemingway, Gogol och några moderna engelskspråkiga samlingar, samt gammal kurslitteratur från sedan jag läste engelska. Det som är kvar är en samling av Turgenjev som jag gått bet på och Richard Wrights samlade/Stephen Kings tidiga har inte kommit än. Sedan läser jag och tar in. Delvis med författarglasögon, men mest som att ställa sig under ett vattenfall av text. I mängden, själva tyngden och massan finns saker att fånga upp. Det som är specifikt bra, som verkligen fastnar när man läser, är förstås viktigt att läsa om och titta närmare på.
Och sedan applicera i kortare experiment.

Vad menar jag med kortare experiment?
30 000 tecken är ungefär 10-12 sidor i 1,5 radavstånd, eller i runda slängar 5000 ord – ett ganska förekommande format till tävlingar.
10 000 tecken är en tredjedel, dvs en dagsdos i nanowrimofart.
Om jag ska öva på något mer udda siktar jag på ca 1 500-2 000 ord. Om novellen ska vara mer berättande med ett tydligt händelseförlopp siktar jag på max 4-5 000 ord/20-25 000 tecken.
Jag har till och med en liten osnygg övning (som kanske blir något publicerbart till slut) som kommer landa på ca 1 000 ord.

Vad är det jag övar på då?
Just nu skriver jag på två noveller/korttexter. Den ena, monologen, är kort och tänkt kunna fungera för högläsning. Där provar jag att använda tempus friare för att följa hur huvudpersonen återberättar ur sitt liv, där vi rör oss mellan olika då och nuplanet. Den andra, tävlingsnovellen, försöker jag arbeta med undertext, symbolik och opålitlig berättare – jag vill att berättaren ska lura sig själv och att läsaren genomskådar henne gradvis.
Andra ämnen jag ska prova är miniatyrnoveller, början-slut-knorrar, litterära laborationer, alternativa berättarröster, strikta dramakurvor och natursymbolik. Inte nu, men steg för steg.

När jag är klar med en bunt kommer jag skicka dem på lektörsläsning, mest som ett diagnostiskt prov. Har jag lyckats med det jag avsåg? Jag kanske kommer vända mig till testläsare, också, men om det handlar om läsbara teknikövningar är det andra typer av frågeställningar än vanligt.

Poängen är att när de här kunskaperna sitter innötta i bakhuvudet har jag förbättrat min verktygslåda. Då har jag dem i byrån i en liten ask bland andra grejer, när som helst när jag får lust plockar jag fram min ask. Var redo. Alltid redo.

Nästa skrivkurs jag ska skapa åt mig själv handlar om dramaturgi, kurvor och berättelsers byggklossar. Jag har redan tankar om hur jag ska komma åt de kunskaperna men har inte tid att sjösätta dem än. En idé är att skriva spaljémanus till flera romaner för att filea bort fluffet och nå in till urberget och skelettet. Den som lever får se.

Pusselnovellskrivande (suck)

Standard

Jag tyckte jag var smart som sparade min novell som .xml för att komma åt alla funktionaliteterna i word2010. Allt funkade jättebra tills jag tog med mig usb-pinnen till en annan dator som inte kunde läsa formatet.

Skrivtid är skrivtid och ska behandlas väl.

Alltså satte jag mig och frihandsskrev några tankegångar – det där som huvudpersonen tänker, känner och gör liknelser runt – som ska vävas in mellan de direkta händelserna i novellen. Det blev riktigt lyckat. Nu blev det så att jag har en fil med början av novellen och stolparna till resten (först så, men då, men då), inklusive vem hon träffar, vilka möten hon sitter på osv. Replikskiften, även om de exakta replikerna inte är klara. Sedan har jag en fil i annat format med tankeslingorna.

En tredjedel av maxomfånget enligt tävlingsanvisningen är klart – det går långsamt, men det blir som jag vill. Kvarstår alltså att pussla ihop mina fragment, släta över skarvarna och finputsa slutet. Och en intervju till icke att förglömma.

Uppdatering: lyckades med milt våld öppna xml-filen och tvingades justera 75% av radbrytningarna. Nu är filerna ihopfasade. Yes! Jag ser hur den tar form. Det som är kvar är det reella skeendet och de lömska underströmmarna där under, de som ska få läsaren att dra öronen åt sig, och undra hur det står till egentligen med huvudpersonen. Du vet – det där som gör att allt kommer som en överraskning mot slutet. När man slår sig själv och huvudpersonen för pannan.

element surprise