Monthly Archives: april 2013

Nedräkning i kalendern

Standard

Jag vet inte hur andra gör, och egentligen spelar det inte så stor roll för mig.

När jag postat och mailat mitt manus till förlagen på min lista i början av mars var jag eurforisk av lättnad i en vecka. Det var en stor och pressande ryggsäck som jag hade släppt med varm hand i någon annans knä för bedömning. Jag var inte ens nervös. Nyfiken, javisst, intill nagelbitandets gräns. Men inte nervös i betydelsen darrig, tvivlande, rädd eller med magkramper. Manuset var bra och annorlunda, jag hade gjort allt jag kunde och nu var det upp till proffsen att bedöma det.

Men det betyder inte i sig att jag inte hållit ett öga på processen.
De som utsatts för mig vet att jag alltid, alltid har en alternativplan och om Eclectica inte var mitt mellannamn skulle Contingency Planning vara det. (Egentligen är det Helena, men det är inte lika skojigt).

Så jag skapade en minikalender i excel och bockar av allt eftersom. Olika färger för helgdagar, och för de tillfällen jag själv är bortrest med knaper uppkoppling. Med analytiska kommentarer om när jag kan förvänta mig vad. Det känns mindre ruskigt att ha en överblick, att vara lite förberedd. För mig är det ett psykologiskt försvar att ha ett hum om vad som komma skall, i den mån det går att förutse. Kalendern säger också när jag måste dra streck i debatten och inleda Plan B – eller sluta hoppas, om man inte tar det lika kallt.
Så här ser den ut per idag:
förlagskalender

Jag ändrade namnen på förlagen i fråga för att hålla den rimligt anonym. Eftersom jag har ett kontorsarbete vet jag hur folk fungerar när det handlar om att göra sig av med ärenden innan storhelger och semestrar. Beslut tas sent och hamnar i posten för expediering första arbetsdagen efter helgen ifråga.

Skicka fläsksvålschipsen medan vi väntar på Schrödingers katt, och skriver klart en längre novell.

Annonser

Att leva med en författare

Standard

osäker på testläsareDet ligger ett utskrivet manus på vårt köksbord. Och det är inte mitt.
Det är inte heller testläsning till någon kollega, utan första printade utkastet till min mans kommande fackbok.
Jag får inte läsa ännu. Han är i den fas i skrivprocessen där han behöver titta på texten om den är logisk och drivande. Jag är betrodd först när det handlar om presentationen. Å andra sidan får han sällan läsa vad jag skriver skönlitterärt, främst för att han mest läser facklitteratur. Däremot studsar jag scener, konflikter och psykologi med honom verbalt, stämmer av vad som och om det fungerar.
Vi drar som goda parhästar i synen på skrivandet som professionellt, som långsiktigt och seriöst. Ibland skriver vi ihop – kokböcker – för det mesta skriver vi vårt eget.

Det är lärorikt att dela liv och boende med någon annan som också skriver, men som har en helt annan skrivprocess.
Det om något har lärt mig att folk gör olika och ändå kommer fram till slut.

Det har gjort att jag inte lyssnar på goda råd och anvisningar hur man måste göra längre.  Vistas man i sociala medier kommer man få det slaget i huvudet hur man måste göra för att skriva och att det inte är möjligt att producera fungerande text på något annat sätt. Och hör sen. Jag vet vad som fungerar för mig, och jag vet vad som fungerar för min man, inte alls samma skrivprocess.
Några råd som jag med utstuderad övertygelse ignorerar är:

* man måste skriva mycket halvtafflig text på en gång och sedan tillbringa månader med att redigera den
* man måste skriva varje dag (Jobba med berättelsen och texten, ja! Det kan vara research, dramakurvor eller synopsis. Skriva, njä)
* man skriver bättre om man reser utomlands och känner sig inspirerad

Om det sättet att arbeta på fungerar för någon annan är det resandens ensak.

En sak vet jag helt säkert – den dag jag släpper mitt lönearbete och skriver på heltid kommer skrivprocessen inkludera ohemula mängder kanelte.

Den är inte perfekt men den är i drift

Standard

Roy och Roger må ha en mack ihop. Jag och min man, Per Wikholm, har en författarfirma ihop sedan 2007. Den är liten men den snurrar.
Äntligen, efter sju sorger och åtta bedrövelser, har vi en fungerande hemsida till Wikholm Ord & Argument AB.

Den är inte perfekt.
Texten ska uppdateras, bilder kanske bytas, länkar uppdateras. Men den finns äntligen där ute. Det är alltså inte en reklamsajt, en plattform utan en kontaktsajt. En ganska statisk historia som innehåller företagets och våra kontaktuppgifter, med länkar till de forum där vi är mer aktiva.

Eller för att citera Povel Ramel: Du passar inte in i bilden, men har nånting som bräcker den – du finns.

Oavsiktlig skämskudde – förlagen måste tro jag är knäpp

Standard

Jag fick i går veta att antologin Dåtidsnovellen kommer att publiceras 15 september.
Det är strax innan Bokmässan, vilket är trevligt, och med snäv marginal inom ett års gränsen för rättigheterna. Det ska bli underbart att läsa samlingen, inte bara novellerna utan allting runt omkring. Förseningen är beroende av hälsoomständigheter och sådant kan ingen råda över.

Det ställer dock till ett stort, pinsamt, eventuellt förödande problem för mig.

Det framställdes nämligen att den skulle komma ut någon gång under våren, ospecificerat när. Kanske en from ambition.
Våren är för mig åtminstone fram till april-maj. På DuoDitos förlag ringlade en banner med Kommer snart! följt av titlar. Dåtidsnovellen var den andra på listan, den första fanns redan tillgänglig på bokeri.se.

Så jag gjorde en chansning baserat på detta, en chansning i god tro som nu inte fallit ut.

Jag skrev i mitt följebrev till storförlagen 11 mars, långt ned ihop med kontaktuppgifterna, vad jag har publicerat tidigare. Då listade jag Rättvisans kvarnar i Dåtidsnovellen som utgiven, med parantesen vår 2013. Nu blev det inte så. Vilket gör att jag får stå med skammens rodnad blossande på kinderna.
Inte så att jag inte tål det, och jag frågade runt i bekantskapskretsen innan om hur jag skulle göra. Beslutet var enbart mitt.  Jag har nu gjort en ny erfarenhet, och vi får se vad som händer.

Tack och hej, leverpastej.

Trista civilekonomer och deras andra sida

Standard

Bland de skojigaste ställen jag arbetat på var en stor revisionsfirma – det var ett tillfälligt påhak under 1990-talets krisår. Grå och korrekta mot kund och hysteriskt, ordvitsigt kul bakom lyckta dörrar. Det finns ett slags fördomar om olika yrkesgrupper, stämplar som är svåra att tvätta bort. En del i detta är en ganska naturlig följd av de krav som olika yrken ställer. Men mycket handlar om skillnaden mellan yttre och inre, vad du visar utåt och vad du visar inför gruppen.

När jag inte skriver eller läser brett/udda spelar jag gärna semi-våldsamma spel med taktisk inriktning. Både som sällskapsspel, på datorn och via telefonen. Där, förutom i skrivandet, får jag utlopp för den läggning som en nära vän beskriver som ”du måste ha tillhört den tyska generalstaben i ett tidigare liv. Typ hetat von Clausewitch.” Det är ett drag som gör att jag har svårt att skriva gulligt och mena det ärligt, men som också gör att jag har lätt för att planera upp en tilltrasslad berättelse och dras till det lite mer handfasta.
Jag har bland annat studerat möjliga avtalsfrågor, marknadsföringsåtgärder och skissat upp en lista på manus jag vill skriva de närmaste 10 åren. Vadå? Om jag livnärt mig på böcker i fyrtio års tid känner jag ett inre behov av att betala tillbaka till litteraturen. För att göra det räcker det inte att skriva. Skriva och skapa berättelser gör jag lika fullt, hela tiden, av mig självt. För att åstadkomma det måste man bli seriöst utgiven och i rätt rejäl omfattning.

Hur går man från att vara löneslav till att vara självgående författare?

Jag bidrar med detta uppslag: njut av Monty Pythons sammanfattning av saken.

It’s fun to charter an accountant
And sail the wide accountancy,
To find, explore the funds offshore
And skirt the shoals of bankruptcy!

It can be manly in insurance.
We’ll up your premium semi-annually.
It’s all tax deductible.
We’re fairly incorruptible,
We’re sailing on the wide accountancy!

Till och med formalister kan få för mycket

Standard

Berglin rensa sociala medierJag håller på med formalian inför att jag ska till USA en och en halv vecka i början av maj.

Det borde finnas en marknad för tjänsten att fixa det här – jag skulle nog glatt betala för att det bara ordnar sig. (För att inte tala om en inbrottssäker lista över alla inloggningar man använt någonsin)
* Jag har lyckats hitta lösenordet till PayPal och betalat researrangörerna för buss, välkomstmiddag och liknande.
* Jag har efter mycket strulande kommit så långt hos konferansarrangören att de ska skicka ett nytt lösenord till mig, så att jag kan kolla att allt fortfarande ser rätt ut.
* Jag ska registrera alla reseuppgifter hos konferansarrangören. Inklusive hälsotillstånd och kreditkortsnummer. Skostorlek har de inte frågat efter än.
* Jag ska registrera samma reseuppgifter för min ESTA (det är smart att göra båda samtidigt)
* Jag ska logga in och skriva ut biljetttaggar och all konferansinformation.

Hett tips: när ni ber någon ange ett användarnamn är det en hjälp om man vet hur användarnamnet är formaterat. Yahoo gör det vid inloggning till epostkontot till exempel. Är det en teckenkombination, mitt namn eller en epostadress?

Om det inte var för elfte timmen …

Standard

… skulle inte mycket bli avslutat.

Det är mycket nu, men jag hade tänkt att de två noveller jag ska sno ihop till 30 april respektive 4 maj ska nog gå att fixa.pearloyster
Nu var det bara den lilla haken att fru lektör behövde den ena tillhanda på morgonen 17 april för att hinna läsa och utlåta. Där försvann nästan två veckor. Vilket gjort att jag forcerat den och knappt börjat på den andra. Samtidigt som det varit mycket med andra projekt, för att inte tala om vardag och lönearbete.

Två kvällar kvar och målsnöret närmar sig. Det kommer i alla fall finnas en råtextversion som går iväg i morgon natt.
Det handlar alltså i första hand om mitt bidrag till Collings novelltävling och därför går jag inte in mer på den. Det har åtminstone en vässad första scen, sen får vi se vad juryn tycker om resten.
Den andra novellen ska jag försöka övertala en podcastande bekant att spela in – men det förutsätter att jag har en färdigskriven novell när vi ses i maj. Här pratar vi om William Banting, novellen som jag i ett svagt ögonblick i höstas utlovade om det gick bra i tävlingen Dåtidsnovellen, vilket det gjorde.

Känn ingen stress, nä då.

Det var faktiskt signeringar

Standard

Ibland är jag rejält korkad. Eller inte fullt så insatt i hur skrivvärlden fungerar.
Jag har nu i ett och ett halvt års tid (och ibland innan dess) suttit vid ett bord med mina och makens böcker, vänligt leende, trevligt samtalande på varenda LCHF-relaterad aktivitet vi deltagit i.
Några böcker säljer vi, några får jag kråka i, många människor stannar, bläddrar, pratar.

Det är ju detta som verkar kallas signering. Jag har aldrig betraktat vad jag gjort av mig själv som något så formellt – det har känts naturligt att ta tillfället i akt. Inget förlag har fixat fram något, vi har dragit det lasset helt själva.

På gott och ont.
Det har gett träning i vad som funkar och vad som inte gör det, risker och fördelar. Det är inte alls så läskigt som det verkar. Snarare har det känts rätt tryggt, eftersom jag suttit i miljöer där jag känt en stor andel av de deltagande.
Nu senast sålde jag fem böcker, signerade två och pratade med så många människor att till och med jag, översocial som jag kan vara, fick huvudvärk. Det var årets Kolhydrater i fokus-kryssning till Åbo, med över 300 deltagare och där min man Per höll ett uppskattat föredrag om koskräcken i klimatdebatten.

Samtidigt passade jag på att puffa för mina noveller och för min kommande kriminalkomedi Zebraskatan. Nu är det ännu fler som vill läsa vad jag skriver! Och ytterligare ett potentiellt tyskt forum för en eller två noveller dök upp, de om William Banting.
Summan av kardemumman är att jag är ännu mer taggad att skriva för utgivning. Vad som kommer läsarna till handa när, det får vi se. Det hänger på finansiering, tidstillgång och förlagens svarta lådor.

Ett litet tips

Standard

Jag har suttit på olika tjänster under årens lopp, i mer eller mindre svassiga miljöer, från RagnSells till Ericssons koncernkontor. I huvudsak ekonomiadministrativa, civilekonom som jag är. Något jag lärt mig och vinnlagt mig om är att försöka vara trevlig mot folk runt omkring, de som skenbart har haft enklare jobb. Jag hejar på vaktmästare, håller upp dörren åt sekreterare och hämtar kaffe åt han i vakten, där jag på vissa ställen sett kostymer och dräkter svepa förbi med näsan i vädret. På samma sätt byter jag några ord med folk jag möter och ler vänligt för det allra mesta. Jag lyckas inte alltid men jag anstränger mig.

Det viktigaste anledningen är att det är ingen skillnad på folk och folk, getter och får. Vi kom alla nakna till världen och vi ska alla en gång dö. Människovärdet är det samma, och vänlighet kostar så lite.

En annan, mer pragmatisk/mindre filosofisk, anledning är att du inte har en aning om den person du är snorkig emot har kontakter, kusiner eller ett liv utanför det du ser framför dig. Dörrar som stängs och fönster som öppnas med en enda rynkad näsa.

rejection just aheadI dag har jag fått ett brev.
Ett brev likadant som andra i sitt slag, stolpigt formulerat och inte undertecknat. Kuvertet var adresserat, men på brevet fanns varken mitt namn eller ärendet angivet. Företagsnamnet var tryckt överst, men det fanns ingen sidfot på brevpappret. Överlag gav det ett oseriöst och nonchalant intryck. Det hade kostat så lite att formulera sig smidigare, till intet förpliktigande, och att sätta ett blått bläckstreck nedtill.

Jag är inte särskilt upprörd över beskedet i sig, snarare tog jag det med grutness.* Däremot lägger jag på minnet vilken avsändare som inte tyckte jag var värd 3 cm bläckpenna.

—————
* grutness (eng substanstiv från The deeper meaning of Liff av Douglas Adams & John Lloyd): Den beslutsamhet med vilken hennes majestät drottningen sitter sig igenom fem dagars polynesisk folkdans

Skulle gärna mer LCHF för vegetarianer

Standard

Jag får frågan om och när jag ska skriva uppföljaren till LCHF för vegetarianer – ja, Pauline är förstås också inblandad.

Svaret på det, mina kära vänner, är beroende av när förlaget vill ge ut en sådan.
Manuset är 75-80% klart. Det är en till två veckors heltidsarbete att testlaga och färdigställa det sista. Samtidigt har jag så fullt upp med allt annat att jag valt att invänta efterfrågan. Kokboksmarknaden dog i slutet av 2012 och bokhandeln är full av bakböcker och kändisar som lagar mat.

Jag har lovat att skriva en gästkolumn till Kostrådgivarna till i början av hösten, med recept och bilder på vegetariska LCHF-rätter, och återkommer med frågan om nya kokböcker. För jag föredrar kokböcker. Inte glassiga matböcker med många fotografier.
Jag vill skriva de böcker man spiller på i köket, inte de som ligger framme på vardagsrumsbordet.