Category Archives: Poesi

Poesi på svenska – klarar jag det?

Standard

Det finns en poesiantologi inför 2013 där jag blivit uppmanad, anmodad eller åtminstone förväntad att delta med minst en dikt. På svenska. Om en specifik ort.

Halleluja. Och hujedamej.
Jag har inte skrivit dikt på svenska på åratal för att det känns så klonkigt i språket. Det faller sig så mycket naturligare att bolla med engelskan.

Å andra sidan: mycket kan man skylla mig för men feg är jag inte. Dristig intill dumhetens gräns är en bättre beskrivning. Så jag tänkte tillbringa julhelgernas lediga dagar på att bygga ramen och spaljén till kortare diktcykel så att jag hinner meditera över den innan den ska in. Jag har ett uppslag till ett tema, behöver bara titta lite på en karta. Om det blir bra nog för att duga, ja, det får antologikommittén avgöra.

Det finns ytterligare en poesiantologi att anmäla sig till, via bokeri.se. Och där fick man inte skicka in på engelska. Aj aj, det betyder att jag måste nyskriva alla eventuella bidrag. Vi får se om jag hinner och kan få ur mig något tillräckligt bra. Troligen inte, men ambition är det inte någon större brist på.

Annonser

Skickat in mitt poesimanus, nageltugg

Standard

Efter sju sorger och åtta lektörsbedrövelser har jag äntligen omorganiserat, sammanställt, korrläst, pdf:at och mailat in min poesisamling The Richter Scale of Little Things till förlag. Om det gillar den är nästa fråga, men lektörer och testläsare gör det. Samt att jag har vällästa bloggande kompisar på andra sidan atlanten som skulle kanske kunna göra ett litet inlägg och en liten länk någon gång.

Å ena sidan är jag nageltuggande nervös. Å andra sidan har jag häcken så full att jag inte hinner fundera över den saken just nu. Jag har julförberedelser, ett kokboksmanus att slutföra, ett kokboksmanus att skriva, en litterär novell att påbörja, två historiska kortnoveller att researcha och en Zebraskata att färdigställa. Vid sidan av bokslutsförberedelserna på mitt civila jobb.

Tumhållande anbefalles!

Poesi – rätt så död

Standard

Vi diskuterade komparativer. Att vissa ord, som gravid, död eller för den delen äkta, inte gärna kan kompareras med med och mest. Jovisst går det att tänka sig mer eller mindre äkta tavlor, och konstruera tänkta meningar, men principen kvarstår.

Jag skrev att Bara lite död vore en bra titel på en novell. Varpå jag satte mig och filade lite. Det bidde ingen novell. Men det bidde i alla fall en liten dikt på www.poetbay.com/KatarinaWikholm

somewhat dead

cold light through a hospice window
pale curtains stirring
too worn to billow

my hands on the coverlet
pale and wracked

my hands holding other hands
trembling unspoken volumes

Is it me in this bed
that will soon be replaced
with something combustible?

Is it me sitting over there
holding my hand in my own?

I can’t remember
I cannot care

beyond the slow flow of painkiller
viscous tears
against the tearing knowledge

I’m trapped in stone
but eroding away
by the steady drip drip drip

relieved and received
by winter day light

Jag gillar att bli förstådd

Standard

Jag skriver poesi. OK, det är larvigt. Och det är på engelska. Och min poetiska röst är milsvida ifrån de högstämda, lyriska diktverk som verkar vara de rigeur på poesisajter.

Framför allt betraktar jag mina dikter som delar i en större helhet. De stöttar varandra, bildar tillsammans en helhet. Som pusselbitar.

Nu har två av de återkommande kommentorerna fattat vad det handlar om. Oj, så jag gillar att bli förstådd.

Så här skrev Jim:
Your poems often seem fragmented. Taken as a whole, over time, something like a vision begins to emerge, quite like a jigsaw puzzle coming together. Only, in this case, there is no end, no finished piece, it is, and always will be, a work in progress. It’s enjoyable to watch the progress unfold.

och Countryfrog fortsatte:
Jim’s comment has me thinking, as he, and your poems, often do. That there are basically two kinds of writers – one whose work is ”all of a piece,” each poem a facet of a central and defining sensibility, a theme and its variations to use a musical metaphor – major, minor, even contrapuntal but each advancing the one theme. That includes me no doubt. The other is as Jim suggests, each poem a glimpse of some larger and not yet completely realized expression not of a theme but of a whole body of work. I admire the latter enormously . . . unfortunately it’s just not who I am. Fortunately for us your readers, it’s who you are.

Och jag avslutade (hittills) diskussionen med:
Aww, shucks!
You know, you actually get it.
My poems aren’t really intended to be stand-alone pieces, rather more interconnected in a potential collection or several.
Several poems don’t really make sense on their own – they’re minute snap-shots, short stories – but they fit together, telling a story in a flashlight on-off still life
Like figments of family life – the good, the bad and the terminally ugly.
This one could be a counter-point to the one about bridges, rainbows and rekindled love.

Lektörsproblematik IV: Svar från lektör2, en påse blandat

Standard

Jag fick äntligen efter dokumenterade förseningar en reaktion från lektör 2 i mitt pågående poesimanus.

Och min reaktion är ungefär: Jaha? Var det inte mer än så?

En tredjedel av dikterna tyckte hen var utgivningsbara omgående.
En tredjedel ungefär tyckte hen att jag skulle fila på (visst håller jag med, visst inte)
och en tredjedel förstod hen inte poängen med, tyckte de var ”flat” och inte tillräckligt högflygande.

Det som skulle filas på – OK, jag ska titta igenom och kanske redigera. Vissa punkter såg jag direkt att hen hade en poäng med, andra var småkinkigheter och vissa fick mig att vilja hoppa upp och ned i ren frustration (exempel nedan).

De som lektören gillade – kul, jättebra, underbart.

men de som inte gick hem …

Nu är poesi något väldigt personligt och smaken är både som baken och skär man den på mitten så har den två ändå. Jag kan sträcka mig till att erkänna att det var en ganska spretig samling. Men de dikter hen grupperade om som ”domestic” är miniatyrnoveller, scener ur en verklighet på kanske 10 rader. Och om rubriken är ”The Richter Scale of Little Things” borde det gått fram att huvudtemat i samlingen är små, vardagliga observationer. En av de hen dissade var editor’s choice på poetbay i våras, tex.
Jag kanske borde ha kollat av hur hen skrev själv. My bad.

Samlingsuppfattning: Det här kändes mer som en betald testläsare än en lektör. Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig, men mer analys, kanske? Mer övergripande diskussion om teman, val av stil i förhållande till syfte, användande av radbrytningar och annat som handlar om det poetiska hantverket.
Frågan gillar du de här? ja den kan jag ställa till vilken engelskspråkig kompis som helst med skrivbakgrund, vilket jag också gjort i två fall.

Två signaler som fick mig att känna mig skeptisk till på hur stort allvar jag skulle ta utlåtandet:
1) Jag hade sorterat dikterna så att de skulle följa en dramakurva: livet – samhället – hemmet.
Inte en kommentar om varför jag valt att göra så, hur det fungerade väl (eller inte)
Istället sorterades dikterna isär i tre tematiska grupper, vilket helt bröt upp vad jag var ute efter att berätta, och kommenterade utifrån det. Utvecklingen, progressionen, dramakurvan vet jag fortfarande inte vad hen ansåg om, om hen överhuvdtaget uppmärksammade den. Det var väl mitt fel som inte formellt styckade upp manuset i del1, 2, 3.

2) Hen ifrågasatte att jag skulle använda ett visst ordval eftersom jag är svenska och att läsarna då tror att jag valt fel ord och inte kunde engelska tillräckligt väl.
Ursäkta? Hörde jag rätt nu?
Om jag skriver:

in the morning
I put on my unwashed hair
an ugly sweater
and run-down shoes

neither finger nails
nor war paint
but a neutered parfume

är ordvalet neutered medvetet. ”Som är snöpt/gjord könlös” Synonymen spayed fungerar inte i rytmen. Lektören ville ha neutral så att läsarna inte skulle tro att jag skrivit fel. Den sortens konstnärliga kompromisser tänker jag inte göra, särskilt som det skulle ändra innebörden i dikten.
Det fanns ett par exempel till i den stilen, som fick mig att dra öronen åt mig.

Jag kommer vänligt betala (den ganska modesta) fakturan och lägga utlåtandet åt sidan. Det är en bekräftelse på att jag kan verkligen skriva poesi på engelska. Men det är också en bekräftelse på att det är omöjligt att se hur noggrann och analytisk en lektör är på utsidan. Och att poesi är något uttryckligen personligt.

Den första lektören har jag fortfarande inte hört ett pip ifrån efter att jag fick twittersvar när jag bad vederbörande läsa sin epost. Den lektören är definitivt kunnig i ämnet, men om hen inte ger ett livstecken ifrån sig spelar det ingen roll.

Editor’s choice på www.poetbay.com

Standard

Väntan på lektörsutlåtandet på mitt poesimanus fortsätter – jag var utlovad svar idag, men dygnet har ytterligare ett antal timmar.

Men ett litet glädjebesked fick jag mitt i smeten: min senaste engelskspråkiga dikt på www.poetbay.com har blivit utsedd till editor’s choice.

Det är naturligtvis alltid kul att få beröm. Men att få offentligt beröm för poesi. På en internationell poesisajt. Känns stort om än litet.
Nu är det inte första gången, det är den tredje gången de valt ut en av mina dikter.

Här är i vilket fall länken till autumn non-prayer

Den värsta av två världar

Standard

I den värsta av två världar …

duggar skrivuppdragen ofta
sen har dottern glömt sin kofta
görs det bokslut varje månad
(när det hinns blir man förvånad)
men annars är det mesta bara som det brukar vara

I den värsta av två världar …

är man kreativ i sömnen
bygger excelfiler i drömmen
redigerar, finjusterar
och sen verksamhetsplanerar
men annars är det mesta bara som det brukar vara

I den värsta av två världar …

väntar diska, tvätta, damma
varje dag det är detsamma
mata fåglar, vattna blomma
göra sophinkarna tomma
granska utkast, perspektiv
dricka kaffe på pin kiv
men annars är det mesta bara som det brukar vara

 

Med tack till Lennart Hellsing vars dikt Annorlunda var grund till denna parafras

Poetry corner: grandma’s pill

Standard

 I was on the pill, too, you know
she said
shuttle flying
from gnarled hand to hand

 I glared bespectacled
prim and primed with facts

 Grandma, you were born in 1915

 Oh, but we did use it

the pattern grew in the loom
one pass at a time
like the thread of a fountain pen
forming a coherent story
loop by loop
an umbilical cord
mother to daughter to mother again

she smiled
An asperin worked just fine
for us

 in asperation
It’s not a contraceptive

Oh, but it is
as long as you keep it firmly
between your knees