Monthly Archives: november 2012

Poesi på svenska – klarar jag det?

Standard

Det finns en poesiantologi inför 2013 där jag blivit uppmanad, anmodad eller åtminstone förväntad att delta med minst en dikt. På svenska. Om en specifik ort.

Halleluja. Och hujedamej.
Jag har inte skrivit dikt på svenska på åratal för att det känns så klonkigt i språket. Det faller sig så mycket naturligare att bolla med engelskan.

Å andra sidan: mycket kan man skylla mig för men feg är jag inte. Dristig intill dumhetens gräns är en bättre beskrivning. Så jag tänkte tillbringa julhelgernas lediga dagar på att bygga ramen och spaljén till kortare diktcykel så att jag hinner meditera över den innan den ska in. Jag har ett uppslag till ett tema, behöver bara titta lite på en karta. Om det blir bra nog för att duga, ja, det får antologikommittén avgöra.

Det finns ytterligare en poesiantologi att anmäla sig till, via bokeri.se. Och där fick man inte skicka in på engelska. Aj aj, det betyder att jag måste nyskriva alla eventuella bidrag. Vi får se om jag hinner och kan få ur mig något tillräckligt bra. Troligen inte, men ambition är det inte någon större brist på.

Så här ser det ut när jag börjar renskriva

Standard

Det här inlägget är tänkt att visa hur det kan se ut i mitt manus när jag går över från sammanfattning till löptext. Jag skriver alltså i klartext inte bara vad som händer utan även hur jag ska skriva det. Det har visat sig att ju tydligare, mer detaljerad jag är desto fortare går det att skriva.  Anvisningen De ses hemma hos Sven och grälar om nästa uppdrag. Betona att hon inte ser ironin hjälpte mig till exempel inte särskilt mycket. Till nästa bok, om det är uppföljaren eller något annat, vet jag hur jag jobbar och kommer att lägga mer tid på att förtexten är tillräckligt detaljerad.

Nedanstående är inledningen på kapitel 12. Det här är början på vad jag har att jobba med idag:

Det här kapitlet är tänkt som aktion med en absurd vändning. Det kan bli lite långt, börja därför direkt i skottdramat. Lägg lite möda på hennes tidsuppfattning och andning. Korta meningar, få och precisa adjektiv – skriv i Anns röst/neutralare tills Emma packat ihop väskan.

Börja direkt i kikarsiktet.

Måltavlan är på väg ut från Stockholms tingsrätt

Mitt utkast till inledningen blir nu:

Sven öppnade luckan mellan förarhytten och lastutrymmet.
”Han ringde. De är på väg ut från tingsrätten, det handlar om minuter.”
Emmas universum var bilden i kikarsiktet.
Långsamma andetag. Bröstet pressade mot underlaget.
Hon låg på en packfilt på en stapel av varupallar. En råbarkad prinsessa på ärten. Lastbilens bakdörrar stod lätt på glänt, glipan vid nog för pipa och sikte.

och mer får ni inte veta förrän Zebraskatan är klar.

Bokanmälan – The Cross in the Closet

Standard

The Cross in the Closet är en stark bok som inte är för vem som helst. Och likafullt rekommenderar jag den, och främst till de som inte kommer förstå varför de borde läsa och lära.

Den är rolig, gripande och jag läste ut den på en eftermiddag. Och jag trodde aldrig att jag skulle känna den graden av respekt och beundran från någon bokstavskonservativ kristen som Tim Kurek är i början av sin resa. Mod känner inga gränser, och inte empati heller.

Tim Kurek är Southern Baptist från Tennessee men känner sig obekväm med sitt andliga liv, känner att något är fel. Efter mycken vånda fattar han ett beslut. För att komma närmare den riktiga Jesus, för att bli en bättre människa, väljer han att wallraffa som homosexuell under ett år. Han blir helt enkelt straight in the closet.
Hans resa genom relationer med familj, vänner, kyrka och de nya vänner han får är en ögonöppnare för honom, en väg att se andras mänsklighet och att bjälken i andras ögon egentligen är gruset i ens eget. Berättelsen är rolig, ärlig och utelämnande, inklusive när han måste komma ut som hetero för sina vänner på slutet.

Det är inte ofta man får höra om någon som vågar utmana sina egna fördomar på ett så genomgripande sätt – och besegra dem.

Om boken har en svaghet är det språket. Den är nära skriven i anteckningsform som vacklar och vindlar mellan nutid och dåtid. För den som blir galen på sånt rekommenderar jag att ta ett djupt andetag och för en gångs skull lägga undan rödpennan.

Skrivverktyg: platsannonser

Standard

Det här uppslaget fick jag i samband med årets nanowrimo och har testat ut med framgång.

Det finns ett antal verktyg för hur man skapar karaktärer, inklusive checklistor med frågor. Här testar du att formulera en platsannons efter den karaktär du som författare letar efter. Bara i det att du sammanfattar situationen och rollen ger en hel del tanketräning i vad du egentligen ska ha karaktären till.
Det var roligt att skriva platsannonser för huvudpersonerna, men där jag tror att det kommer att komma ännu mer till nytta för mig är för bipersoner. Någon i en affär, en syster, en flamländsk konstvetare eller en kille i korvmojen. Genom att specificera förstärker man fokus på vilken sorts figur som berättelsen behöver.

Till Som olja och akvarell, Zebraskatans uppföljare, annonserade jag efter den manliga huvudpersonen (på skoj, jag hade honom rätt väl redan innan):

Sökes: fransk kriminalare med god organisationsförmåga och komplicerade relationer till kvinnor. Barn- och familjekär, mycket och gärna sexuellt lagd, gymtränad. Krav: Skicklig akvarellmålare, inte ormrädd. Körkort.
Erfarenhet av ungdomsbrottslighet och/eller konstbrottslighet är ett plus, liksom intresse för actionfilmer

Andra annonser jag kommer lägga ut rör bl a en expert på det lokala konstmuseet (1600-talskonst, talar flytande flamländska osv) och damen på bokhandeln

Coachutlåtande och ambitionsnivåer

Standard

Jag har haft en bunt ur Zebraskatan för lektörsläsning hos min fru coach och fått svar igen. Det här är lite spännande, för det inkluderade hela det färskskrivna slutet.

Jag ska förtydliga händelseförloppet, scenlogistiken i ett par fall – ja, det blir trassligt när man har flera närvarande som rör sig i rummet relativt varandra, och man dessutom – mitt i scenen – gör en återblick i ett eget ”kapitel”, och fortsätter i samma scen i kapitlet därefter. Får titta på sånt när jag finredigerar innan det ska till testläsare.

Men framför allt ska jag stanna längre i några scener, gå mer på djupet. Våga vara kvar och grotta i det absurda, det spännande, det groteska och det alldeles utomordentligt rättvisa (mina ordval!) Det är lite kul – i det ena fallet, med den tungt uniformerade polisen, förstärker det en komisk situation och det köper jag utan kommentarer. Komedi är kul och viktigt, både i allmänhet och i den här berättelsen. Det är lättåtgärdat.

Det stora är slutet – som två läsare har jublat över. Där vill fru coach att jag håller kvar och inte bara strömmar förbi vissa moment. Låta Emma dröja kvar, byta fler repliker, fånga in de andras ansiktsuttryck. Och hon har helt rätt – det förstärker den uppvisade psykologin, där jag som kan karaktärerna tycker det är så självklart, där jag kanske zippade vidare för att allt är så underförstått. Och den tillkommande scenen förstärker den absurda humorn vilket aldrig är fel.

Men det är lite kul att ha en coach som tror på projektet, som har ambitioner mer än vad jag vågar tro själv. Zebraskatan är underhållning, en komedi, en vuxenskröna för semestersoffan. Men den är så mycket mer också, för den som vill lyssna och gräva. Det är som att spela poker med riktiga pengar och inte bara tändstickor. Eller rysk, inte fransk, roulette.

Det som är pressande är att jag vill vara klar nu. Jag vill inte redigera, peta, justera och skriva de där sista kapitlen. Jag vill vara klar så jag får skriva fortsättningen Som olja och akvarell. Men ska jag bli proffs måste jag bete mig proffsigt. Vilket i det här läget innebär att skriva klart, redigera och skicka till testläsning. Och först därefter börja på vad som hände sen.

 

Skickat in mitt poesimanus, nageltugg

Standard

Efter sju sorger och åtta lektörsbedrövelser har jag äntligen omorganiserat, sammanställt, korrläst, pdf:at och mailat in min poesisamling The Richter Scale of Little Things till förlag. Om det gillar den är nästa fråga, men lektörer och testläsare gör det. Samt att jag har vällästa bloggande kompisar på andra sidan atlanten som skulle kanske kunna göra ett litet inlägg och en liten länk någon gång.

Å ena sidan är jag nageltuggande nervös. Å andra sidan har jag häcken så full att jag inte hinner fundera över den saken just nu. Jag har julförberedelser, ett kokboksmanus att slutföra, ett kokboksmanus att skriva, en litterär novell att påbörja, två historiska kortnoveller att researcha och en Zebraskata att färdigställa. Vid sidan av bokslutsförberedelserna på mitt civila jobb.

Tumhållande anbefalles!

Poesi – rätt så död

Standard

Vi diskuterade komparativer. Att vissa ord, som gravid, död eller för den delen äkta, inte gärna kan kompareras med med och mest. Jovisst går det att tänka sig mer eller mindre äkta tavlor, och konstruera tänkta meningar, men principen kvarstår.

Jag skrev att Bara lite död vore en bra titel på en novell. Varpå jag satte mig och filade lite. Det bidde ingen novell. Men det bidde i alla fall en liten dikt på www.poetbay.com/KatarinaWikholm

somewhat dead

cold light through a hospice window
pale curtains stirring
too worn to billow

my hands on the coverlet
pale and wracked

my hands holding other hands
trembling unspoken volumes

Is it me in this bed
that will soon be replaced
with something combustible?

Is it me sitting over there
holding my hand in my own?

I can’t remember
I cannot care

beyond the slow flow of painkiller
viscous tears
against the tearing knowledge

I’m trapped in stone
but eroding away
by the steady drip drip drip

relieved and received
by winter day light

Det är så sjukt jävla bra!!

Standard

Jag brukar definitivt inte lägga ut andras mail ens delvis. Och jag brukar inte klä mig i björnskinnsrock innan jag fått ut min jägarexamen.
Men jag gör ett litet tillfälligt undantag den här gången.

En testläsare har fått hela slutet i Zebraskatan – en 5-6 kapitel i varierande längd. Det här är någon som skriver själv, som diskuterar förlagsavtal för sin roman, och som vetat övergripande hur mitt manus skulle sluta sedan tidigare.

Hon messar mig:
Det är så sjukt jävla bra!! Jag tar av mig hatten och bockar mot det förlag du väljer att ge ut på. Sedan borstar jag av den lilla svarta till releasefesten. Grattis!!!!!
och
Alltså, briljant hela vägen. Så genomtänkt!

Jag har läst om messet minst fyra gånger bara på väg tillbaka från lunchen. Mungiporna snuddar öronen och kråksparkarna runt ögonen är djupt inristade i äppelkinderna.
OK, först måste jag skriva klart två kapitel och redigera två andra. Fröken Larsson måste betonas mer på ett tidigare stadium. Sen måste jag få en förläggare att se samma poäng.Men i alla fall.

Zippidi-doo-da, zippidi-day visslade jag tyst och tonlöst.

Rätt inspirerad att skriva klart blev jag i alla fall.

Skriva erotik – just draw the damn owl

Standard

Lätt att säga. svårt att skriva.

Att skriva sexscener så att de är tändande, laddade utan att läsaren drabbas av okontrollerade fnissattacker eller börjar rulla med ögonen. Problemet – och möjligheten – är att vi är så olika som författare och läsare. Om det fanns en enkel instruktionsbok i hur man skriver erotik skulle den sälja som smör i solsken. (Och den dåliga metaforen var fullständigt avsiktlig)

Allt nog. Jag har läst ganska mycket romance på engelska under årens lopp, samt att jag periodvis läst erotik på engelska. Dessutom, tills dess att min äldsta son föddes, recenserade jag romance. Allt det här gör att jag skaffat mig ett antal tumregler för skriftlig erotik. En checklista, snarare än en detaljerad handledning.

Är sexscenen relevant för berättelsen?
Tillför scenen något i intrigen, gestaltningen eller karaktärernas utveckling? Bra, då ska den vara kvar. Om inte kan man fundera på varför den är med, alls och just där. Är det för att sockra en undermålig historia, att muta förlag och läsare med lite utmanande sex på irrelevanta ställen? Här tycker jag att det är nästan lika syndigt att avstå från en intim scen där den behövs, där berättarflödet skriker efter den, som att bre ut sig sida upp och sida ned visserligen upphetsande men utan syfte.

Är detaljgraden i ton med resten av berättelsen?
Personligen blir jag vare sig chockerad eller upphetsad per automatik över detaljerade sexscener. De har inget egenvärde i sig. Allra helst om det börjar lukta IKEA-manual – tag kroppsdel A och för mot kroppsdel B.
Om författaren ofta fokuserar på detaljer, som kröken i örat på en kaffekopp, på kondensen i vecken i fingertoppen när man håller den över det heta kaffet och så vidare, blir detaljfokuserad erotik en ganska naturlig följd. Men en text som i påklätt tillstånd svippar fram utan ingående beskrivningar och sedan från en scen till en annan skriver en instruktionsbok, ja, där tappar i alla fall jag läsflödet.

Är akt och relationer relevanta?
Vi är olika – tur är väl det – men mina ögon börjar rulla när någon som gestaltats som blyg från en scen till en annan förvandlas till extremt utagerande. När en hämmad oskuld plötsligt inspireras till avancerade övningar som man undrar var det kom ifrån, utan att författaren lagt möda på att bygga upp karaktärens utveckling.
Det är en annan vinkling på ovanstående fråga om detaljgrad: passar scenen till karaktären?

Är ordvalet utomordentligt fånigt?
Hans pulserande stav sökte sig darrande in i hennes smältande honungsgrotta är snäppet värre än han körde upp kuken i hennes våta fitta, men ingetdera tillhör mina favoritformuleringar. De flesta läsare fnissar åt den första men vad kan vara fel med den andra? Det är ju rak och ren svenska. Mjo, visserligen och det kan fungera i sitt sammanhang.
Men om man har ett språk i resten av boken som är fagert, flödande och målande blir det något av en chock om man sedan får klarspråket upptryckt i ansiktet. Fast författaren kan ju teoretiskt vara ute efter att visa en diskrepans mellan karaktärernas klädda/oklädda liv, och därför låta språket skifta, eller skapa en erotisk effekt i dissonansen.
Jag testar mina egna texter med högläsning. Utan vittnen. Om jag själv tycker det är larvigt eller pinsamt är det bara att formulera om.

På scen eller med fördragna gardiner?
Smaksak, faktiskt. Personligen föredrar jag att läsa heta scener uppblandade med diskreta. Jag behöver inte veta alla detaljer varenda gång de ska till, inte av blygsel utan av tristess. Jag har medvetet klippt bort och ned ett antal sexscener ur Zebraskatan för att det dödade av tempot och distraherade från flödet. Hur Kalle och Emma reagerar på varandra efter att de haft sex första gången var viktigare än rörelse för rörelse. Att Emma förför en kille i en skrubb på gymmet på Jamaica är värt några meningar – det påverkar intrigen – men inte värt att gå in på just då och där. Vilket gör att man kan låta karaktärerna ha ett rätt vidlyftig leverne utan att tråka ut läsaren.

Har du författaren sex eller karaktären?
En relevant fråga. Visst kan man skriva erotik bara för erotikens egen skull, men om det är en del i en annan sorts berättelse behöver agerande, tankar, känslor vara karaktärens. Inte författarens.

Skrivhantverket gäller fortfarande
Bara för att det är erotik eller en sexscen upphör inte övriga skrivregler att gälla.

Bara för skojs skull – det är svårt att instruera vissa saker och jag tycker den här bilden säger det mesta …

Virus finnes, skänkes mot hämtning

Standard

Här finnes pigga friska fortplantningsdugliga virus som skänkes mot hämtning!

Jag har varenda influensasymptom i skolboken minus hög feber plus bihålesnormigrän. Vilket gör att jag sitter under en filt framför datorn med en laddad tekanna och åtminstone har tid att titta på mitt manus. Och om det inte må bli så mycket kvalitetskrivet hinner jag åtminstone petredigera. Ett onödigt komma där, en stel fras där och ett övervägande om läsaren är så slö att jag måste stoppa in extra ”sa han/hon.” Där är för övrigt min utgångspunkt att om det framgår ur repliken vem som talar ska det inte vara lösflygande etiketter på slutet.

Vi får se. Ett par kannor kanelte senare och en dålig film kanske det känns bättre.