Category Archives: Böcker

Bokpresentationer, bokkommenterar, allt annat än neutrala bokrecensioner

Borttappade men oförglömliga noveller

Standard

Någon gång i arla urtid – troligen i pliktantologier på gymnasiet – läste jag två noveller som har legat och pyrt i bakhuvudet sedan dess. De har påverkat hur jag har tittat på text, de har flutit upp som oväntade minnesbilder men jag minns inte detaljerna. Eller snarare – jag minns detaljerna och själva berättelsen, men titel och författare är fullständigt borta.
Jag har beskrivit och frågat efter dem i bekantskapskretsen men inte fått napp hittills.

questionmark

Den ena utspelas någon gång 1920-1950 i USA. En ung vit pojke spelar trumpet och drömmer om att spela jazz. Via en färgad bekant får han träffa och spela upp för en av de äldre mästarna, som vänligt sågar honom. Din musik är som ett par nya skor, blanka och hårda. När du lidit tillräckligt, då är du redo att spela jazz. Pojken kastar trumpeten när han går därifrån, men novellen slutar ändå med en ljus, halvbitter insikt.
Det kan vara Wright, Alex Hailey, men jag vet inte.

Den här novellen har jag haft i bakhuvudet under min vandring i skrivandets öken – under de nästan 25 år när jag enbart skrivit och skissat för mig själv, utan ambition att det ska bli ett komplett, utgivningsbart manus. Det känns som mitt undermedvetna påmint mig om att jag inte var redo – min jazz var för blankpolerad. Och på samma sätt sa jag till fru Coach om ett romanuppslag vi diskuterade: Jag är inte tillräckligt luttrad för att skriva det än, jag är för ung. Om 10 år kanske, men inte än.

Eller för att citera Leonard Cohen:
They sentenced me to twenty years of boredom
for trying to change the system from within
I’m coming now, I’m coming to reward them

Den andra novellen utspelas på 1800-talet i Ryssland. En livegen flicka är anställd som barnficka i en fin familj. Barnet gråter, hon blir störd, får tjäna, barnet gråter. Det är en process ned i sömnlöshetens och förtvivlans vanvett som slutar med att hon kväver bebisen med en kudde. Jag tror att sista orden är Att få sova. Det är någon av de kända ryska författarna, men vem? Tjechov? Gogol, eller någon annan samtida?

Den här novellen handlar för mig om de logiska stegen ned i djupet, om hur vem som helst kan dras ned. Och ingen är get och ingen är får, för att citera Fröding. När jag själv skriver handlar mina berättelser ofta om karaktärer som balanserar på avgrunden, som är medvetna om den eller i vissa fall har tagit steget ut i mörkret. Det är vingbrutna fåglar där ingen har helt rena händer, där ordet misskund är viktigare än ordet medkänsla för att förstå dem. I sammanhanget är mitt favoritcitat från The Wheel of Time: She gave mercy where it was deserved but justice always.

Det är starka berättelser som talat till mig i det tysta så länge.
Jag minns dem, men jag har inte läst om dem sedan dess. Det finns gömda någonstans i en antologi vars titel jag inte ser att läsa. Om någon av mina läsare minns vad det är för noveller är jag glad och tacksam för informationen.

Annonser

Att lära av goda exempel

Standard

Det är nyttigt att lära av goda exempel. (Det är ännu nyttigare att lära sig av dåliga exempel, men nu pratar vi om de bra) Även om man inte gör precis likadant, eller ens vill det, finns det lärdomar att hämta om man läser med vakna ögon och analytiska öron. Om inte förr så i sommar räknar jag med att ha seriös lästid. Alltså har jag rånat Bokbörsen.

Jag har köpt in fem böcker av Mare Kandre – en författare som jag kommit i kontakt med i förbigående, men aldrig grävt djupare i. Men det jag har läst av henne har jag varit imponerad av och det säger jag inte lättvindigt. Nu tänkte jag göra en samlad insats för att titta på hur hon skriver och inte bara vad.

Jag har alltså beställt de billigaste exemplaren jag kunde hitta av:

Aliide, Aliide
Bestiarium
Bübins unge
Quinnan och Dr Dreuf
Djävulen och Gud

Ännu mer skrivböcker

Standard

Bokyllorna dignar, bågnar och har startat en proteströrelse mot min inhumana behandling av dem. Som jag beskrev Emmas lilla bokhylla i Zebraskatan: ”som ett kompaktat Stonehenge” (med ihoptryckta vertikala böcker, med ytterligare böcker som överliggare) Högarna ligger nu på golvet, inskjutna under ett skåp och i drivor i köket. Eller bokdyner, som en variant av de vandrande dynerna i Kalahari och Sahari.

Och då kommer jag hem med en kasse till!

The Writer’s Journey av Christopher Vogler. Jag vet flera skrivbekanta som har haft mycket nytta av den här boken och jag tyckte att jag borde ha läst, smält och övervägt innehållet. Nu har jag läst både Joseph Campbell, CG Jung och Frazer’s The Golden Bough förut så det här känns lite läsa-lättvarianten – däremot inte sagt att den inte kan ha goda idéer och praktiska uppslag. Det jag på en gång ser är att jag ska beställa de feminina motsvarigheterna för i vanlig ordning uppfattar jag hjältetematiken som mannen=människan vilket inte alltid passar in i det mitt undermedvetna skriver åt mig.
Techniques of the Selling Writer av Dwight Swain. Kompletterar Starting your career as a freelance writer av Moira Anderson Allen som jag har haft mycket nytta av och läser om då och då – ytterligare ett steg på vägen att inte bara skriva utan att se det som ett underbart, kul, fantastiskt och stimulerande jobb.
The art of subtext. Beyond plot av Charles Baxter. Hur man skriver innehållet mellan orden. Skummade lite i den på lunchen – lite vag men med många goda exempel. Jag misstänker att antingen har man redan en känsla för det här eller också har man inte en susning. Spännande, jag ser fram emot den.
The art of description. World into word av Mark Doty. Jag har boken Word Painting: A Guide to Writing More Descriptively av Rebecca McClanahan och tänkte prova den här som ett komplemnt. Överhuvudtaget verkar skrivbokserien The art of …  från Graywolf press vara intressant. Vi får se om det blir fler, främst den som heter The art of time in Fiction: as long as it takes.

Bara för skojs skull köpte jag vetenskapsessäboken This Explains Everything av John Brockman och fick The Spark of Life av Frances Ashcroft gratis av Jan-i-bokhandeln (det var en advance reading copy). Den handlar om kroppens elektricitet och kommer ligga till grund för perkolerande sciencefiction noveller i mitt bakhuvud.

Vårt nästa hus ska ha ett bibliotek. Ett stort, systematiskt och seriöst bibliotek. Det är redan stort och seriöst, men mer en biblioteksskärgård än något överblickbart.

Boktipset slår till igen

Standard

På min gata hemma i stan… (hör ni den där överdryg-gnetiga tonläget från Saltkråkan?) … ligger The (Uppsala) English Bookshop, där jag vandrat ut och in varän butiken har legat under årens lopp. Bland annat har de Book of the day, och ”som rekommenderas av läsarna.” I det sammanhanget skickade jag över en spontan tipslista med böcker jag gillar som jag trodde skulle gå hem lite mer generellt,där jag undvik sånt som jag tror kräver alltför speciell smak. Listan inkluderar både skönlitteratur och facklitteratur i en salig blandning.

The Unscratchables av Cornelius Kane katt&hund-deckare
The Forbidden Daughter av Shobhan Bantwal abortfrågan i Indien
Six Degrees av Mark Lynas klok bok om klimatfrågan
Cats in Cyberspace av Beth Hilgartner katter som daytraders…
In the Presence of Mine Enemies  av Harry Turtledove Sovjetunionens fall a la framtida Nazityskland
How to keep dinosaurs av Robert Mash hysterisk manual
The Ancestor’s Tale av Richard Dawkins En av hans bästa
The Boy Who Harnessed the Wind av William Kamkwamba Om afrikansk pojke som lärde sig elektronik och byggde ett vindkraftverk i sin by
Pest Control av Bill Fitzhugh oslagbar agent-kaos, där tonläget influerat Zebraskatan som dock är mycket allvarligare
The Fall and Decline of Practically Everybody av Will Cuppy obetalbara essäer, den finns översatt som Nästan samtligas nedgång och fall
The Penelopiad  av Margaret Atwood
And the Band Played On av Randy Shilts tung bok om HIV, författaren var själv med
The American Plague av Molly Caldwell Crosby om gula febern
After man: zoology of the future av Dougal Dixon om hur världens ser ut om 65 milj år. Klassiker från 1983, om ni hittar den vill jag ha ett exemplar, för mitt är på drift
The State of Jones av Sally Jenkins och John Stauffer ett county i Mississppi som går ur konfederationen under pågående inbördeskrig
The Daughter of Time av Josephine Tey klassisk, stillsam deckare om Richard III från 1950-talet
Good Omens av Neil Gaiman & Terry Pratchett hysterisk klassiker
Gods Behaving Badly av Marie Phillips
Dirk Gently’s Holistic Detective Agency och del II: The Long Dark Tea-Time of the Soul av Douglas Adams
 The Spirit Level av Kate Pickett och Richard Wilkinson Den är översatt som Jämlikhetsanden. Jag skulle vilja se någon försöka använda en jämlikhetsande som ett vattenpass, vilket är originaltiteln.
The Tipping Point av Malcolm Gladwell
Persian Fire  av Tom Holland
The Laurentine Spy av Emily Gee
 Bitten och Dime Store Magic  av Kelley Armstrong Jag gillar även Industrial magic, men sedan började jag tappa intresset.
Jerlayne av Lynn Abbey

Boktipset – två skrivböcker jag haft nytta av

Standard

Nu tänker jag inte sticka under stol med att jag läser på engelska. I stor volym och inte alltid standardböcker. Det var rätt nära att jag började doktorera i engelska med inriktning på narratology – berättarteknik – i början av 1990-talet.

De två bästa böckerna på svenska jag har använt är Tre enkla regler finns inte av Elisabet Norin och Litterära laborationer av Lars Melin.

I vilket fall använder jag inte enbart svenskspråkiga skrivhandböcker som rullator, och även om översättning skulle givas läser jag helst på originalspråk. Två böcker sticker ut ur högen, två böcker som jag återvänt till många gånger. De var framförallt till nytta när jag byggde upp berättelsen i Zebraskatan, när jag förstod mig på vad den egentligen handlade om och hur karaktärerna fungerade.

Jag rekommenderar dem varmt och att man läser dem först från A till Ö och därefter gör nedslag där man tror att man behöver. Men hoppa inte över alfa-till-omega-stadiet.

skrivbocker

20 Master Plots and How to Build Them av Ronald Tobias:
Den här boken bryter ned de tjugo vanligaste berättelselinjerna med exempel från film/litteratur OCH ger handgripliga tips vad som krävs för att bygga varje enskilt tema. Det är framför allt de pragmatiska råden som jag haft nytta av, helt bortsett från att den är hantverkarmässigt skriven, vilket behövs ibland.

Zebraskatan visade sig vara en Discovery-plot:
In a sense this plot is closely related to the riddle plot because life is, in a sense, a riddle that begs to be solved. But this plot dedicates itself more to the pursuit of learning about the self than uncovering an assassination conspiracy or figuring out the mystery of the pyramids
när jag trodde att det var en ganska enkel kriminalstory.

Den andra boken jag grottat ned mig i handlar om att bygga trovärdiga karaktärer och hur de ska gestaltas. Den är inte den slutgiltiga sanningen, men är en guldgruva när man letar komplement till en karaktär, som yrke, typ av hobby eller sätt att uttrycka sig. Mitt exemplar är fullt av blyertsanteckningar, i det här fallet ett gott tecken.

Writer’s Guide to Character Traits av Linda Edelstein.
Stereotypes exist for a reason; usually, because there’s an element of truth to them.
What makes a person commit a white-collar crime? Who is a likely candidate to join a cult? Why do children have imaginary friends? How does birth order affect whether or not a person gets married? When does mind over matter become a crippling problem?

Två skrivkompisar debutantbloggar i år

Standard

Jag tror på att skärskåda sina motiv och känslor.
Man måste kanske inte beskriva dem sida upp och ned i romantext eller skriva skrollmässiga blogginlägg om dem, men jag är ändå en varm anhängare av att veta hur saker ligger till.

Två skrivkompisar har båda fått förlagskontrakt med Frank förlag 2013: Annika Estassy Lovén med Solviken och Eva Ludvigsen med Lova, båda böckerna släpps under april. Dessutom har båda blivit bloggare under året vid Debutantbloggen.
Annika känner jag för att vi i drygt ett och ett halvt år suttit i samma skrivgrupp och träffats en kväll varannan vecka större delen av året. Eva är ytterligare en strävande uppsalaförfattare, vi hörs av internetledes, träffas över en lunch och skrivprat mellan varven. Jag har läst en tidigare version av Solviken och ett annat manus av Eva – det här är tjejer som skriver som relationer, både lättare och tyngre, på ett sätt som jag tror kommer att tilltala läsarna.

Nog så. I normala fall hade jag blivit avundsjuk med tonläget det skulle jag också vilja (trutande underläpp) men faktiskt inte den här gången, vilket är en anledning till att jag är rak nog att skriva om det. Vad är det som är annorlunda?

Kanske för att mitt eget manus är så nära avslut att jag tar deras framgångar mer som goda exempel. Någat att analysera hur, var och varför inför att det blir min tur. Korsförhör stundar – ni är varnade.

Kanske för att det är så pass annorlunda genrer. Visst är Zebraskatan underhållningslitteratur, men inte med bästa vilja kan den kallas en relationsroman eller feelgood. Det är ingen mening med att jämföra äpplen och motorcyklar.

Och kanske, kanske för att jag inte vet om jag räknas som debutant längre. Inte enligt förläggare som jag talat med. Och känslan finns inte riktigt där. Det är skönlitteratur som räknas bland skrivande folk men jag har redan snurrat mig igenom känslorna och upplevelserna man har, intervjuerna man ger och misstagen man gör när man för första gången får ett förlagskontrakt och sen håller sin egen, fysiska bok i händerna. Även om det ”bara” handlar om kokböcker.
Så jag vet inte om jag med gott samvete skulle kunna blogga om livet som debutant under ett år på ett sånt sätt så att det intresserar Debutantbloggens läsare.

Jag drömmer om andra saker numer. Det är stort. Det är underbart. Vad väntar härnäst? Men allt det här sopar bort avundsjuka som vintergrus för gumman Tös kvast.

Därför önskar jag Annika och Eva och deras böcker varmt lycka till! Må många läsare hitta er – både böcker och bloggar.

Eftersläpning (att-läsa-högen)

Standard

Som så många andra har jag haft häcken full.
Framför allt har jag prioriterat upp mitt skrivande och då har läsandet kommit i kläm. Självklart har jag läst, och läst om, och gjort så nedslag i bra böcker, men jag har inte haft tid att läsa med mer analytiska ögon, sån läsning som tar tid. Den viktiga läsningen som inte enbart är ren njutning

Något att ta tag i under de första månaderna 2013:

Här är ett axplock ur min hög – med motiveringar:

Red Sorghum av Mo Yan (Nobelpristagare 2012, har inte läst så mycket kinesiskt)
Blonde av Joyce Carol Oates (produktiv, duktig, kortlistad till nobelpriset. Nyfiken på hantverket. Behöver läsa mer Oates, precis som jag läste Lessing och Morrison långt innan de belönades)
Kafka på stranden av Haruki Murakami (gillar hans andra, kortlistad till nobelpriset, gillar flera japanska författare)
Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson (vill studera hennes skrivteknik och språkanvändning.)
Ingenstans i min fars hus av Assia Djebar (kortlistad till nobelpriset, mindre känt språkområde)
För mycket lycka av Alice Munro (Se Joyce Carol Oates)
Blood Meridian av Cormac McCarthy (gillar hans andra, och vill studera hantverket. Spännande gestaltningar. Nämns för nobelpriset)
The Hunger Games av Suzanne Collins (studera hantverket. Hur kan något så erbarmligt illa skrivet slå så stort? Måste utredas!)
Thirteen Moons av Charles Frazier (vackert språk, samma miljö som McCarthy, inte den mest kända av hans böcker)
The Perfumed Sleeve och The Dragon King’s Palace av Laura Joh Rowland (deckare i japansk 1600-talsmiljö, bra byggda, bra kortfattad miljögestalning. Jag överdoserade härom året och de här två är de sista jag har olästa)

och många många fler mer eller mindre kända …
ett exemplar av sista delen i The Wheel of Time har mina initialer i en klisterlapp på baksidan i bokhandeln.

Att skriva – reaktion på julklappsboken

Standard

Många aktiva på olika skrivforum prisar Stephen Kings bok Att skriva till skyarna. Eftersom jag dels är ”bara delvis impad” av King och eftersom kommentarerna från de imponerade om deras eget skrivande ofta matchar det som jag undrar över i Kings produktion, tog jag mig i kragen och önskade mig boken i julklapp. Med ”bara delvis impad” kan jag erkänna att jag med behållning läste hans tidiga böcker som Carrie, Eldfödd och Cujo. Första delen i Pestens tid gillar jag verkligen, men det var i andra halvan han tappade bort mig fullständigt. Det var intressant att läsa att just det skiftet hade gett honom skrivkramp och att han lagt ifrån sig manuset under lång tid innan han kunde skriva klart. Något måste ha förändrats just i den punkten. The Shawshank Redemption och The Green Mile är uppdakattade filmatiseringar av två av hans noveller, som jag ska leta upp och läsa vid tillfälle. Däremot har jag svårare för hans senare böcker – vi kommer till varför längre ned.
När julfriden hade sänkt sig, när undulaterna sov som dunbollar, ljusen dansade i fönsternischerna och granen rapade skogsluft läste jag ut Att skriva samma kväll.

Spontant är det en pratglad och lättsam bok. Fantastiskt kort i jämförelse med annat han skrivit. ”Tillgänglig” kanske är rätt ord.

Jag instämmer med allt han skriver om grammatik, adjektiv och adverb. Passiv/aktivformer, dialogattribut, det mesta. Den som inte kan de här bitarna har två saker att göra: 1) Läs mycket. 2) Lär er.

Jag instämmer till 90% att det är berättelsen som är det bärande. Sen tycker jag att karaktärerna och deras förändring är en viktig ingrediens berättelsen, annars kan man lika gärna skriva om Lundbyfigurer i ett dockskåp långt ute i skogen med en yxmördare som nyss rymt från … Men en bra berättelse tål bristande hantverk och platta karaktärer bättre än vad en trist och standardiserad gör.

Jag instämmer inte helt med att ett kronologiskt upplägg är det som gäller. Han ogillar återblickar och vill följa berättelsen från A till Ö. Personligen tycker jag att olika berättelser behöver berättas på olika sätt, särskilt om man försöker visa något gradvis. Det kan vara återblickar, spel med perspektiv, opålitliga berättare eller vad som. Att alltid börja i början och fortsätta till slutet känns som en tvångströja. Sedan kan det passa i vissa fall. Jag skissar på två historiska mysdeckare där ett sånt flöde kommer fungera utmärkt. I Zebraskatan fungerar det inte alls – för var börjar egentligen berättelsen? Och om läsaren vet allt från början blir det inget mysterium.

Ordval – att man ska skriva i sitt naturliga språk och inte försöka göra sig finare än vad man är för att imponera på läsare och kritiker. Den sved lite. För jag har en tendens att justera mitt naturliga språk, att försöka anpassa det till läsaren. Snarare känner jag ett behov av att förenkla och tona ned det akademikerdryga, som om jag skämdes för mitt ordförråd. Ska tänka på det.

Inte ett ord om att kringtexten varierar utifrån perspektiv. Antingen jobbar han inte så eller också anser han det överlitterärt.

Han gör ett exempel på hur han arbetar med beskrivningar, visar hur han tänker ut vilka detaljer som ska med. Sen skriver han ett exempel som jag fnissade högt åt, för att det blev alldeles för tungt och med oklart berättarperspektiv. (Vem beskrev egentligen, och satt inne med kunskaperna? Karaktären eller författaren?) Över huvudtaget är jag inte så road av staplade beskrivningsmeningar. Hellre tre snabba penndrag i en tuschskiss än en oljemålning. I något fall har jag låtit beskrivningen flyta iväg, men då bär ordvalen i sig Emmas sinnesstämning och planterar fakta – stycket finns inte med för att beskriva miljön för läsaren. Men vad vet jag? Jag kommer kanske få på tafsen från testläsare och förlag för att jag är kortfattad, och många läsare kanske inte har så mycket emot att bläddra och bläddra för att komma till skott.

En besläktad fråga är tempo. Han tycker att förläggarna numer är tjatiga med att allt ska ha högt tempo och att han är fördragsam med ett mer makligt berättartempo. Då skrattade jag så jag nästan höll på att rulla ur soffan. Om man bluddrar och bluddrar och bluddrar i drygt 600 sidor (jag överdriver nu, men bara lite) får man problem med tempot. Japp. Svårt att undvika. Det finns en gyllene medelväg mellan hans verk och DaVincikoden och jag misstänker att det kanske är det som förläggarna försöker påpeka. Lite fint så där.

Att skriva för en ideal läsare var en god tanke. Det gör nog jag också, fast jag inte formulerat det så. Men att ha läsaren långt fram i tankarna är viktigt. Annars kan man lika gärna skriva för byrålådan.

Jag skrattade åt att han lärt sig av en gammal redaktör att beskära med 10% i varje redigeringsomgång. Det riktigt roliga var att den eventuella klokskapen stod i ett pratigt, långrandigt och utförligt kapitel – som borde skurits ned med 10% eller mer.

Hans arbetsupplägg med att han sätter sig på morgonen och bla bla bla – samma som i handböcker från andra yrkesförfattare. Ja ja, det skulle jag också göra om jag hade råd att skriva på heltid. Fullständigt ointressant för alla andra stretande heltidsarbetande.

Sen kommer vi till arbetsmetoden och det var här jag gick igång fullständigt.
Han får naturligtvis arbeta som han vill. Varsågod. Ha kul. Men det som stör mig – som naglar på en griffeltavla – är tonläget bland andra som läst boken att hans beskrivning är normativ. Det är så här man ska jobba som författare.
Alltså – om man får en idé sätter man sig och skriver löptext uppåt 350 000 ord. Sen tar man sex veckors paus, läser om manuset och hittar alla fel i intrigen och karaktärerna, alla ologiskheter som man får rätta till, skriva om och sen finredigera. I flera vändor. (Glöm inte att dra av 10% i varje omgång).
Vore jag ännu elakare lagd än vad jag är skulle jag lägga in en bild på Grumpy Cat här.

Nej.

Så ska man inte göra. Så kan man göra, men inte ska.

Ofint nog vill jag påminna om alla skrivhandböcker som handlar om de som ångar på och flödesskriver en idé där ångan tar slut efter 30 sidor och vad man tar sig till då.
Ofint nog vill jag påminna om vådan av datorer – att ord blev så mycket billigare när man har ett ordbehandlingsprogram och inte var tvungen att skriva för hand eller på manuell skrivmaskin. (återkommer till den här punkten)

Mina idéer kanske är mer robusta och mindre flyktiga. De håller för att knådas, bollas med och stuvas om. Gör de inte det, ja, då står det mig tusende åter.
Och sex veckors paus? Ja, det lär behövas om man inte har tänkt efter före. En del i reaktionen beror på att jag även skriver kokböcker. Planera, testa, skriv, justera, leverera. Ta-da!

Sen vet jag att vissa känner sig kvävda av att planera, att synopsis, tidslinjer och scenskisser fungerar som strypsnaror. Alla skribenter är olika. Det enda jag kan säga är att det är rejält mycket lättare att stuva om textbitar, scener, kapitel och intriger om de är i korta sammanfattningar än om de är i löptext. Det är som att sortera olika fågelfrö. Det går fortare om man har dem i burkar på olika brickor än om man har några i burkar, lite frö löst på brickor och en stor hög på golvet.

Textlängd. Vi kommer tillbaka till beskrivningar, ordbehandlingsprogram, bokbindning och flödesskrivande.
Stephen King är inte den ende författare som breder ut sig i text. Fantasyförfattare gillar också det här. Mer kan vara underbart men mer är inte alltid bättre. Problemet verkar vara att den utbredande författaren tycker det själv. Nu är han bästsäljarförfattare med sin fru som idealläsare, så han har väl ingen tillräckligt elakartad redaktör som säger ”Bra upplägg, skär ned 25% så ska vi titta på det” utan reaktionen lär bli ”LÄGG UUUT!”  Vilket märks väldigt tydligt mellan hans tidigare och senare böcker.
Ett typexempel är hela sista delen i Att skriva. Jag ville läsa vad han hade att säga om sin arbetsprocess, om skrivandet. Uppväxten och vägen till författarskapet, ja, kanske. Långt men ett och annat guldkorn. Ett trevligt men oväsentligt slututlägg om hans bilolycka – det kunde ha skurits bort i sin helhet, det hade inte med resten att göra.

För oss andra vanliga dödliga författare – det är lätt att pladdra på i datorn, sägs det. Gör inte det i onödan. Snälla.

Den riktigt underhållande kontentan – han skriver i början om att det finns olika nivåer av författare. Dåliga, hyggliga, bra och genier. Dåliga författare är obildbara och genialiska författare har en gåva som man antingen har eller ej. Hans bok vänder sig till hyggliga författare som vill bli bättre, som vill bli bra författare.
Det som slog mig, så att jag frustade te med mjölk upp i näsgångarna – hur många dåliga författare tror att han vänder sig till dem?

Har läst en bok och fått huvudet fullt av frågetecken

Standard

Jag sträckläste en bok i natt – fyra timmar 356 sidor. Häpp.

Det betyder att dramakurvorna fungerade och drog läsaren vidare, samt att språket var lättillgängligt. Den var helt adekvat och ett gott exempel på sin genre. Det betyder också att jag inte kunde sluta läsa, inte för att jag undrade hur det skulle gå, utan mer för att jag var fascinerad hur boken hade kunnat bli utgiven och marknadsförd i just det formatet, givet de tydliga svaheterna. Jag fick hela huvudet fullt av frågetecken och gränsdragningsproblematik.

De tankebanor jag vill dela med mig av är följande:

Om faktagranskningen är bristfällig – beror det på att författaren inte hade grundkunskaper nog att veta att vissa saker behöver kollas, att författaren inte brytt sig om att kolla eller att förlaget inte bekymrat sig om sådana petitesser? Är förlaget slarvigt, girigt, eller nedvärderar det läsaren? Och hur djupt ska man gräva? Vilka kunskaper kan ses som allmängods som läsaren förväntas känna till, och vad är obskyr överkurs?
En anledning till att jag vill skapa en fiktiv stad för de 1930-talsberättelser som sjuder i bakhuvudet är just för att inte diverse lokala besserwissrar ska kunna slå mig på fingrarna i onödan. Och tro mig – i Uppsala finns det gott om ytterst smala specialister på precis allt!

Om språket får mig att associera till bygderomantiska romaner med tecknade omslag, typ Margit Söderholm – hur viktig är egentligen gestaltningen? Hur långt ska man undvika informationsdumpning? (gäller bl a fantasy, science fiction och historiska skildringar, men även historier som utspelas i Långtbortistan) Var går gränsen mellan att berätta för läsaren, i klartext hur det förhåller sig, och att visa det i scen för scen? Är det bekvämt att skriva så? (Tacka fan för att det är bekvämt. Mitt sammanfattande manus till Zebraskatan såg ut så – fast mer komprimerat – innan jag nu redigerar och renskriver som det ska vara) Märker läsaren ingen skillnad eller vill man ha så lättsmält och skrivet på näsan? Är det överpretensiöst och skrivhandbokstroget att kämpa med att gestalta nästan allting?
Och – varför sitter jag då timme ut och timme in, knaprar mig fram en halvsida i taget, väger ord och skrivningar på guldvåg, när mitt utkast tydligen skulle ha varit acceptabelt rent språkligt? Har jag inget bättre för mig?

Om format och marknadsföring inte passar mot innehållet – är det mina förväntningar eller förlagets ambitioner det är fel på? Jag har aldrig tänkt mig Zebraskatan som inbunden, även om jag inte skulle protestera om ett förlag trodde på det formatet. För mig är det en klassisk pocket, brett spritt, och som borde marknadsföras som sådan, för att komma många till del. Den berättelsen är bred som en Shakespearpjäs, för hög, för låg, för rik, för arm, (för att parafrasera Topelius) och behöver lämna de fina salongerna. Men en inbunden bok som haussas på bloggar, sajter och forum, där har jag lite högre krav på innehållet. Tyvärr. Är det jag som feltolkar och är ultrakonservativ kulturtraditionalist? Är jag textextremist? Eller småsnål? Hur går det till på kriminalsidan? Kommer inte de flesta deckare i huvudsak ut på pocket, med omslag och sättningar som signalerar vilken sorts bok man har valt att läsa? Är vi som skriver beroende av förlagens beslut? Kan och vill vi påverka? Och om vi kan påverka, gör vi det? Jag har suttit i förlagsdiskussion på fackbokssidan där vi pratat om format, bindningar, illustrationer och tryckkostnad vid omtryck när vi avhandlade vilka av mina och makens manusförslag som skulle antas. Det var pragmatiskt och kommersiellt.
Det jag funderade på i natt var vem som förväntades köpa den här boken i dyrare, inbunden form, när den i billighetsupplaga på stormarknaderna borde tilltala så många fler.

Men strunt är strunt och snus är snus
om ock i gyllne dosor
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor

Och, nej, ingen är nämnd och ingen är glömd. Jag tänker inte lämna ut titeln, helt avsiktligt. Det är frågorna som är den stora behållningen.

Brottsplats Sollentuna – den är här och tillgänglig för alla

Standard

Nu finns antologin Brottsplats Sollentuna att införskaffa via adlibris och säkert andra nätbokhandlar.

Så här börjar min kortnovell Bekännelser:

Gardinerna var fördragna och tonade ned konturerna i rummet. En ödslig säng med en lika ensam och blek man under flera filtar i glada färger. Fingrarna låg långa och kalla på fleecen, kramade lite när kramperna rev.
På en stol bredvid satt hustrun och snurrade lite på den släta vigselringen. Mediciner och vattenglas trängdes på det lilla bordet och på hyllan under låg larmknappen till sköterskeexpeditionen. Någonstans på andra sidan fönstren susade trafikleden förbi, förortens livsblod. Till och med väggklockan hade dämpat sig.
Du kommer till slut, bleka dödens minut.
Hans hand släppte tyget, sökte efter hennes.
”Älskling… jag måste berätta…”