Monthly Archives: mars 2012

Rättvisans kvarnar mal långsamt men fint

Standard

På samma sätt tuggar novellen på, mitt bidrag till tävlignen Dåtidsnovellen.

Den växer långsamt, sakta men säkert, och redan råtexten blir rimlig. Men det är det där med dygnets alla timmar.

Erk, du, Maja, du, var ska vi ta’t?

Den ska i alla fall bli klar, korras och skickas in i tid, även om Zebraskatan enbart får småredigeras under tiden. Sedan om jury och läsare gillar den, ja, det är en senare fråga.

Nästa svar från fru coach

Standard

Har fått tillbaka senaste textförsändelse.

Hon vill att jag tajtar till tempot i ett kapitel. Eftersom situationen är så tydligt jäklig behöver vi inte detaljera det. OK. Och i två kapitel måste jag gå igenom mitt kreativa bildspråk.

Kunde vara värre, med tanke på att jag printade och postade så fort jag skrivit sista ordet och sparat på två ställen.

Zebraskatans Rubicon

Standard

Ett svårt och krävande läge i skrivprojektet.

Så här långt har jag aldrig tidigare kommit med en skönlitterärt projekt förut, mest för att jag aldrig brytt mig om finlirert, allt gestaltande skrivet i löptext. Jag har skapat berättelser med fylliga karaktärer, spänning, bakland men aldrig känt det nödvändigt att knåda ihop det till ett manus som kan ges ut.

Rubicon var en gränsflod utanför det antika, republikanska Rom. Ingen general fick föra med sig sin arme över Rubicon in i själva Rom, av självklara politiska skäl. Julius Ceasar sa Tärningen är kastad när han bröt mot det budet och tog med sig armén till Forum. Med en massa kejsardöme och romersk historia som följd.
Jag står på Rubicons strandbank med en zebraskata på axeln och spanar ut över vattnet.
Ska jag fega ur, hitta en massa vardagsplikter och annat som lockar och stanna?
Ska jag vada genom virvlarna, lägga tid och energi på att avsluta manuset och boldly go where I have never gone before?

Egentligen vet jag vad jag vill, det viktigaste här är att sätta feghetens Lilla Jag mitt på bordet under förhörslampan och stirra den i vitögat. Att inte låta den lisma, smyga och infiltrera tills jag upptäcker att jag är där jag inte ville vara.
Zebraskatan är för skarpladdad för att låta Lilla Jag få sin vilja igenom.

Besova – ett försvunnet ord

Standard

Vaknade mitt i natten med stressrelaterad magknip och låg då i soffan med läs-research ett par timmar. Till nytta med nöje.

Och hittade ett ord som används alldeles för lite i modern svenska.

Jag luskade böcker från tidigt 1900-tal över 1600-talet för att fylla ut några karaktärer och miljöer inför dåtidsnovellsbidraget, och sprang på följande lilla historia ur verkligheten:

Hans Lundius hamnade i rätten och blev dömd till risslitning för att han ”trots att han hustru hemma hava” hade … ”lägrat och besovit en piga” Personligen tycker jag besova är en visuellt ord, med ton av ovanpå, lite som besätta, belamra. Lite stapelvara  …

För att göra det ännu bättre finns det utrymme i Rättvisans kvarnar att peta in det lilla livet med komisk effekt.

Historiska utgrävningar II

Standard

Jag har luskat och grävt och identifierat närboende svågrar, kusiner och andra muntergökar inför mitt Dåtidsnovellstävlingsbidrag. Det måste ha gått livligt till vid de middagsborden, är det minsta jag kan säga, och det bör har varit fart på skaran av småkusiner i nästa generation.

Det är så mycket lättare att bolla med situationer och karaktärer när man har själva bollarna i sin hand, så att säga.

Historiska utgrävningar och karaktärsbreddning

Standard

När man berättar (om det inte är direkt dokumentärt) behöver man skapa en mängd karaktärer.

Det finns metoder, scheman, frågor och handböcker för detta. Men det finns lite en risk att man bygger karaktärer som är lika alla andra av samma typ, att man förstärker klichéer. Visserligen spelar det inte så stor roll när det gäller bifigurer, själva staffaget, men någon sorts liv och lyster bör till och med biroller ha. Hittills har jag litat på min förmåga till undermedvetna associationer – på gott och ont – och bara använt handböcker för att dubbelkolla att jag inte missat någon parameter som borde varit med.

Men jag har lovat mig själv att skriva ett bidrag till tävlingen Dåtidsnovellen.
Och eftersom jag inte kan röra ett skrivprojekt utan att det förvandlas till skruvad komedi letade jag upp en av de dystraste perioderna i svensk historia och luskade fram en person, ett ögonblick som öppnade för något kort och absurt.

Då uppstår ett smärre problem för mig.
Här bollar jag med historiska personer. Visserligen lägger jag ord i mun, men galleriet, tidpunkten och miljön är ganska hårt beskurna. Ska det vara trovärdigt och rikhaltigt måste det vila på hälleberget, så den fria fabuleringen får släppas på grönbete först i ett senare skede.

Hur skapar jag karkatäriseringen, personligheten, smaken av en historisk person utan smitta för mycket av mitt moderna tänkande?

Så här:

Jag vet vem huvudpersonen är. Läste in mig på en avhandling och ett par fackböcker som gjorde att jag kunde spåra hans karriär, hitta enstaka citat, bedöma hans livsåskådning och attityd. Kollade upp hur gammal han var

Grävde i uppslagsverk (vårt är från makens morfar och tryckt 1934 …) och hittade fadern. Noterade hans gärningar, hur familjens storlek och relationer fördelade sig.

Räknade ut att huvudpersonen borde ha varit gift/änkling. Rotade fram hans fru, via en notis om hans bror, hittade hennes far och nystade vidare.

Räknade ut att eftersom det inte fanns preventivmedel borde det ha funnits barn i huset, levande eller döda. Nystade fram detta.

När jag lade ihop allting släppte jag loss min associationsförmåga, som drägglat, ryckt och slitit i kopplet.

Huvudpersonen är 42år, från en mångårig juristfamilj, lågadlig. Flertal syskon. Nyligen avlidne pappan var blind de sista 17 åren och ändå yrkesverksam och europeiskt välrenommerad i sitt gebit, behjälpt av huvudpersonens lillebror under ett tiotal år, parallellt med dennes egna juristkarriär. Systrarna gifta med biskopar och professorer. Det säger för mig att det måste ha varit en familj med nära och varma relationer och ett ganska yvigt och intellektuellt debattklimat. Det är inte upprorsmakaren, det är protester inom systemets ram, på dåtidens tankegrund.

Hans fru är 48år, från en familj som startar en drös vallonbruk i Svealand. Flera systrar. Efter pappans död stora rättstvister – vilket säger mig att svärfar var en färgstark och dominant industriman som gärna tog juridiska genvägar. Lite gulaschbaron, kanske? Modern lever ytterligare 15 år, verkar varit seg som gammalt skoläder, måste ha varit tålig med en sån make. Antagligen lite tystad hemifrån om pappan tog mycket plats, och sen ingift i en intellektuell familj. Håller sig till det praktiska, men med värme?

Deras dotter 6år. Ingen anteckning om andra barn som dött i unga år. Vilket antyder att vi har ett under många år barnlöst par, kanske flera missfall, kanske en hemlig sorg över detta. Många syskonbarn runt ikring i landet. Och det är lätt att föreställa sig att dottern är deras ögonsten, moderns käraste, endaste. Dessutom har dottern en familjebakgrund med rättrådighet och ekonomisk driftighet – det går att skissa en djärv och beslutsam liten tjej som inte backar undan så länge hon vet att hon har rätt.

Övriga kollegor och samtida krumelurer är bara att fylla på från ett två-volymers tidigt 1900-talsverk över rättsväsendet i Uppsala den aktuella perioden.

Ni ser? Man kan bygga ganska mycket sannolikt utan att behöva tumma förmycket på sanningen.

 

Läsvanor och pooldjup

Standard

OK, jag läser.
Gärna obskyra fackböcker i oväntade ämnen. Bra källor är museibutiker och antikvariat där väggarna är klädda med bokhyllor och dessa är fyllda med böcker staplade som sällskapsspelet Jenga.
Skönlitteratur mycket och varierat.
Jag läste Mumintrollen när jag var 6 år, Rötter när jag var nio år (!!) och Förintelsen och Döden på larvfötter som jag inte fick läsa för mina föräldrar läste jag liggande på mage på mattan i hallen under våren i fyran för att höra när mamma svängde in bilen på uppfarten.
Men med samma varma själ läste jag Det Bästa, Bill&Ben, Allersföljetongar (Tredje generationen korsordslösare) och gamalt tantsnusk som blivit kvar på landet.

När Emma i Zebraskatan vandrade ut ur mitt undermedvetna, tjejen som ignorerats av sin familj, som inte har en formell högskoleexamen men många udda småkurser och som har (haft) ett yrkesliv med mycket resande och ställtid på trista ställen – för mig var det så självklart att hon läser vad hon kommer över.
Testläsare ifrågasätter hennes bildning eftersom hon inte ”är” något. Jag vänder på frågan och svarar: ”Men vad menar du att hon skulle ha gjort alla dessa dagar som kom och gick, med ett vaket och hungrigt intellekt?” Vad ska hon syssla med när hon sitter vid poolen och spanar på en … uppdragstagare?

Och i frågan om pooldjup – man kan gestalta en karaktär med vad vederbörande läser. Och inte läser.