Category Archives: Vardagsliv

Efter två långa dagar med redigering …

Standard

IMG_0006[1]Redigering.
Manusbearbetning.
Utmejsling.
Förfinande och polerande.
Någonstans har jag en liknelse om städning som säger: The room looked like it had been excavated by a team of archeologists with toothbrushes, and then done over by a squadron of Japanese housewives. (Jag lovar att leta upp det korrekta citatet och uppdatera inlägget) Det är inte riktigt på den nivån – än – men nog petar jag. Samtidigt som jag skriver till ett helt kapitel och skriver om ett flertal andra från grunden, utifrån uppunktade händelsekedjor.

Utan att tussa en flygande apa på en enda människa.

Bokhandelsräd

Standard

bokhandelsradVissa böcker går inte att motstå. De här tre har jag sett fram emot att läsa. Samma kväll jag lade vantarna på dem slängda jag mig över StarWars och bara njöt. Den är absurd, den är shakespeariansk, den håller. Till och med R2D2s kommentarer direkt till publiken är logiska.
De andra två knuffas och trängs om nästa lästillfälle. (Jag smet in en fackbok om malaria däremellan) Nu måste jag visserligen prioritera redigeringen och skrivandet, men snart snart är det deras tur.

Och om jag får önska mig något …

Jag skulle vilja se antingen StarWars eller Two Gentlemen of Lebowski uppsatt på en 1600-tals teater med full rekvisita.
Kan man få det?

Tre högar att angripa

Standard

En bit på väg i redigeringen av Zebraskatan. Det mesta har försiggått i huvudet, mer än på tangentbordet, men allt är förberett.tre flöden
Naturligtvis är usb-pinnen på drift igen, men jag har en back-up (även om en halvdags anteckningar är på vift).

För att komma vidare har jag brutit ned berättelsen i sina tre flöden, oavsett i vilken ordning de är blandade inför läsarens ögon, som en kortlek i LasVegas. Det gör att det är lättare att hålla en konsekvent tråd, och titta på vad jag behöver jobba med. För att vara extra övertydlig har jag sorterat dem i tre färger.

Dagens pensum är badstranden, ett par utskrivna kapitel och en penna.
Därtill ska jag skriva en sida i Som olja och akvarell för att skicka in till Sommarskrivskolan. Det lutar åt att det blir bokhandeln, för att träna på att etablera Violette, min fan fiction-skrivande bokhandelsinnehavare.

Att kommunicera med supporten

Standard

Jag har under min studietid haft extraknäck inom service – jag har stått i diverse butiker och har arbetat som telefonist.
Under  de åren samlade jag mig på mig en hel del knasiga historier, men också en känsla hur man bemöter och hanterar olika människotyper. Förljdaktligen klarar jag att vara trevlig mot de flesta. Att jag inte alltid har lust till det, om det inte ingår i tjänsten, det är en annan femma.

Jag är visserligen inbiten PC-användare sedan arla i urtid men jag är hittills väldigt nöjd med alla mina portabla i-produkter. Hur som haver, jag har haft en lång skriftväxling med Apples internationella support. De är bra att ha att göra med, när man väl får napp.

Förhoppningsvis förgyller jag deras dag en aning varje gång jag hör av mig. Mina inlägg brukar ge snabb reaktion. Så här skrev jag senast:

supportärende

Skrivpanik – har aldrig hänt förr

Standard

De som känner mig vet att jag är målinriktad, fokuserad och modig. Eller åtminstone har jag ryggrad och integritet. Jag backar sällan ur, och för det allra mesta går jag i land med vad jag åtagit mig.

Nu gäller det redigering av Zebraskatan. Efter att jag fått ett extremt konstruktivt Brev från Det Stora Förlaget med utlåtanden om hur de vill ha manuset bearbetat.

Det har tagit mig tre timmar och två muggar kanelte att ens våga peta in usb-pinnen i datorn och öppna filen. Det krävdes hårdhänt pepp från bästa vännen och skrivkollegan för att jag skulle öppna och läsa första sidan. Den började:

”Bara amatörer jobbar gratis eller för nöjes skull, men Bergström kan du få för halva priset.”

Emma släppte uppdragsmappen på skrivbordet mellan dem. Några papper gled ur, ett par utskrivna foton, kartskisser. Jan-Erik petade in materialet i mappen, tummade ett ögonblick på den och räckte över den igen.

Det håller. Fan i mig om det inte håller.  (fast sista meningen ska putsas)

Efter fyra månader läser jag om min egen text och det känns som om den var tryckt i en bok. Samtidigt ser jag precis vad förlaget menade och har redan börjat småpeta. Det är väldigt avskalat och underförstått, vilket är lätt hänt när man inte vill skiva läsaren på näsan. Längre fram ska jag förlänga sex-sju kapitel med någon scen och i allmänhet förtydliga. Jag har börjat markera i texten vilka stycken som ska putsas.

Det här  är verkligen inte jag. Skrivkramp har jag aldrig haft, i betydelsen att allt låst sig. Däremot har jag plågats över den där perfekta formuleringen och det har ibland tagit ett par timmar att skriva en scen på 250 ord.

Framför allt har jag väldigt lite respekt för mitt eget skrivande.

Det är ett hantverk, något jag skapar och förfinar. Det är inte magi vi pratar om.

Därför, just därför, överumplade den här låsningen mig totalt. Att vara rädd för sin egen text, omöjligt. En text, en berättelse jag kan utan och innan, med alla intrikata detaljer i psykologin och intrigen.

Antagligen var det för att insatserna har ökat. Tänk om förläggaren och manusgruppen hos Det Stora Förlaget har fått hjärnsläpp och när jag öppnar manuset är det enbart skräp? Tänk om cybergremlins har varit framme och skrivit om Zebraskatan när jag vände ryggen till. Det är omöjligt att manuset är så bra att jag fått en personlig refusering och ett två-sidors utlåtande från just dem.

Förhoppningsvis är jag förbi den tröskeln.

Nu ska det bara göras också.

Och så tänker jag inte på att jag har en novell och en dikt som ska levereras 15 augusti, ytterligare en novell 30 september samt dagliga skrivuppgifter på den tio-veckors sommarskrivskola där jag försöker få ihop stommen till uppföljaren Som olja och akvarell.

Palla äpplen, päron och litteratur

Standard

Inom gruppen Författare på Facebook har debattens vågor gått höga om fildelning, om författares rätt att tjäna pengar på sitt verk och besläktade frågor. Tonläget har varit högljutt men mer föranlett av de stora meningsskiljaktligheterna och tendensen att diskutera förbi varandra. Framförallt har jag en känsla av att vi blandar ihop äpplen och päron till en tropisk fruktsallad, som vi försöker flambera med en eldkastare.
Som en i huvudsak nyanserad person väljer jag att sammanfatta mina ståndpunkter på min egen blogg.  Jag och min man driver författarfirma sedan 2007 (Wikholm Ord & Argument AB) där våra böcker, kurser, föreläsningar och annat huserar. Företagande är ingen lekstuga, ens när den bedrivs på deltid. Frågor om rättigheter, marknadsföring och liknande har jag ramlat över under årens lopp och därmed hunnit överväga vad jag själv anser.

* Teknik utvecklas alltid
Att jag personligen njuter mer av en fysisk, tryckt bok än av ljudböcker och e-böcker är upp till mig. Dessutom har jag ett synfel som gör det ansträngande att läsa på platta eller telefon. Men teknikutveckling är generellt av godo på sikt. Jag kan gott tänka mig vad som muttrades i kopieringssalarna när Gutenberg med flera började med tryckpressar. När papper blev billigt och tillgängligt, jämfört med att skriva på skinn.
Formatet och tekniken är egentligen en helt annan fråga än upphovsrätten och finansieringen. Om någon vill betala för att ladda ned en ebok jag skrivit, köpa den fysiskt i handeln eller få den levererad via semafor är mig nästan egalt. Bortsett från att jag är en kratta på semaforer.

* Jag skiljer på vad jag gör för skojs skull, som hobby, och vad jag gör i mitt yrkesliv
Ett yrkesliv handlar om försörjning, helt bortsett från all tillfredställelse och arbetsglädje.  Vilket i sin tur gör att jag gör helt andra överväganden om till exempel noveller och deras fria spridning, än vad jag gör om en uppsättning hallonsylt. Eller för den delen bokförings- och budgeteringshjälp. Du som är läkare, kan du inte titta på det här lilla såret jag har, det är så besvärande. En syltfabrikant kanske hellre skänker bort en artikel om tyska filsofer än ett par burkar, vad vet jag? (Men se även nedan under marknadsföring)

* Jag skiljer på vad som görs med min tillåtelse och vad som görs utan
Vissa år är jag villig att kasta äpplen på förbipasserande på trottoaren, men inget år någonsin uppskattar jag att folk vandrar in och börjar plocka till sig utan att fråga. På samma sätt med text. Material jag publicerar för allmän läsning, ja, det har jag inget att säga om ifall det sprids. Ha så kul, det är själva tanken. Att någon skulle sprida upphovsskyddat material utan mitt eller eventuellt förlags tillstånd är en annan sak, och detta helt oavsett om det är av entusiasm eller med kommersiellt syfte.
I grunden instämmer jag med Terry Pratchett i frågan. Han gör liknelsen med the sewage farm will hit the three  megawatt aerogenerator, själv talar jag hellre om att bunkra upp med Gevalia.

* Marknadsföring
Det är viktigt att synas och spridas och det är förknippat med kostnader, i tid och/eller pengar. Hur och i vilken omfattning man marknadsför sig beror på vem man är, vilken tjänst eller produkt man puffar för, vilken marknad man är på. Det som är smart på musiksidan kanske är bortkastat inom smala fackböcker. Jag har till exempel lekt med tanken att skriva kringlands-noveller till Zebraskatan, om ifall det så skulle efterfrågas, och kommer att gästblogga på en kostsajt under hösten.
Ett varningens ord – själva syftet med marknadsföring handlar om att sälja in en produkt/tjänst. Nyckelorden är marknad, föra, sälja. Det är en investering som görs med syfte att få utdelning senare. Eller i klartext – du lägger ut nu för att få tillbaka mer sedan. Vilket innebär att det någonstans i tankegången bör finnas en intäktskälla längre fram, i övrigt se nästa punkt.
Om du gör det för tillfredställelsens och självförhävelsens skull är det inte marknadsföring längre. Då har vi lämnat företagsekonomin och hamnat inom psykologi, vilket inte är mitt område.

* Det är tillåtet att göra dåliga affärer
Finns inget regelverk i världen som förhindrar det.

* Läs det finstilta
Kolla avtalen. Vad har du egentligen rätt att göra med materialet, filen, boken? Ta reda på vad som gäller.

* Affärsmodeller
Kommer och går. Jag stirrar mig inte blind på dagens former. Om det är royalty, arvoden, stipendier, lön eller någon ännu ej uppfunnen lösning är rätt oväsentligt. Visst kan man tänka sig gungor och karuseller – arvoderade föreläsningar som en version av musikernas konserter. Samtidigt ska man vara en ganska tung profil för att försörja sig den vägen.
Jag går inte till jobbet utan lön, och lika lite gör jag en professionell insats på skrivsidan utan ersättning någon gång i någon form.

Min grundprincip är att jag gravt ogillar otillåten delning av upphovsskyddat material, då särskilt mitt eget.
Notera hur specifik jag försöker vara. Det handlar inte om saker jag gått med på att lämna ut. Det handlar inte om medveten marknadsföring. Det handlar inte om att sälja eböcker eller annat digitalt material. Pudelns kärna är när andra tar sig friheter med resultatet av mitt arbete.
Om de dessutom tror att jag uppskattar det hela utifrån principen att författare vill bli lästa av så många som möjligt och att de gör mig en oombedd tjänst, då spelar vi inte på samma planhalva. Nyckeln för mig är tillåtelsen.

Jakten på Röd Oktober som parafras

Standard

redoctoberDet är inte bara jag som älskar filmen The Hunt for Red October. Huvudpersonen Renée i Igelkottens elegans hade också en relation till den.
Förutom att den innehåller ubåtar, Sean Connery, Sam Neill och Alec Baldwin har den en lysande dialog.

Min känsla när jag lade Zebraskatan på lådan i mars, med drömmen om att hitta en förstående förläggare, sammanfattas av nedanstående citat:

Kapten Marko Ramius (Sean Connery): Moscow’s not the worry, neither is the whole Soviet navy. I know their tactics, I have the advantage. The worry is the Americans. We meet the right sort, this will work. We get some … buckaroo …?

Sommarskrivkurs – ja eller nej

Standard

Jag har tagit ett par veckors skrivuppehåll.
Inte så att jag slutat skapa berättelser, men det har varit så många bollar i luften (eller snarare motorsågar) att jonglera med att det har varit svårt att hitta ro att sätta sig. I dag har två stora pusselbitar fallit på plats, vilket är som att lyfta av ett två-tons betongblock från ryggen. Visserligen fick jag ytterligare en ospecificerad refusering idag dessutom, men om det säger jag bara: vi får se vems problem det är på sikt.

future depends gandhiJag funderar på att anmäla mig till Ann Ljungbergs tio-veckors sommarkurs på distans: Skriv en roman antingen för att få styr på Som olja och akvarell så att jag har basen till ett manus att arbeta med i höst, eller att skapa ramarna till någon av de kortromaner som flyter omkring i bakhuvudet. Egentligen behöver jag inte stödet för att skriva, men att få en prompt att sätta sig ned varje dag och arbeta med rätt saker kan vara vettigt, semestrar och vilobehov till trots. När höstens heltidsarbete börjar är det bara att tuta och köra.

 

Allt handlar inte om förlagskontrakt

Standard

igungningIbland är det mycket i tillvaron, och allt handlar inte om ett förlagskontrakt.
I den allra ytterst bästa av världar kommer vissa detaljer snart att falla på plats. Tills dess är väldigt mycket svajigt, i gungning och det är både snabba beslut och snabba papper.

Jag medger att jag haft svårt att koncentrera mig på att sätta mig ned och skriva kvalitetstext under den här perioden. Det blir mycket tänkt och lite skrivet. Å andra sidan är det så jag bygger berättelser, så tankeprocesserna är inte bortkastade. Jag återkommer när detaljerna faller på plats.

Några reseillustrationer

Standard

Jag beställde en stor kopp kaffe på flygplatsen i Frankfurt. Det fanns stor och liten kopp att välja på. Espresso fanns i en separat förteckning, skilt från standardkaffet. Visserligen är inte min tyska helt flytande men detta är den minsta stora kopp kaffe jag någonsin sett. Frågan är hur en liten kopp skulle ha sett ut?IMG_0551[1]

IMG_0558[1]Väl på skeppet fanns något som hette serenity deck. Åldersgräns 21 år och ingen bakgrundsmusik. Jag korpade en jättestor däckstol i skuggan en arla morgon i hamnen i Belize och inredde en tillfällig skrivlya. Det gick utmärkt att skriva och att läsa om The Hero’s Journey och göra ytterligare anteckningar. Samt att jag somnade och vaknade när solen kom runt hörnet men innan huden brände sig.

Seriösa författare ger sig inte. Jag skrev i buffetrestaurangen, på hotellet, i hytten och (inte att förglömma) på flygplanet. IMG_0552[1]Det blev inga mängder jämfört med hur det går när jag får sitta ergonomiskt med ett tyst tangentbord, men varje ord skrivet är ett myrsteg framåt. Gneta, gneta, gneta. Dessutom kände jag mig duktig, produktiv och proffsig och det är inte det sämsta.

Förutom all ny kunskap och allt nätverkande kom jag hem med en beställning på tre artiklar, inklusive recept och illustrationer, till en amerikansk kosttidning. Mer om detta när jag skrivit och fått dem publicerade.