Monthly Archives: februari 2012

Vapensnar fråga ang PSG90!

Standard

Det här inlägget är ett underlag för en fråga som en kompis ska lägga ut på relevant forum:

Jag behöver hjälp med detaljutformningen av en scen/situation i en kommande bok. Så här är upplägget:

Emma är yrkesmördare, hennes specialitet är gifter (lång historia) men hon är rimligt duktig skytt. Utbildningen har hållits i av en amerikan i samma ”firma” och har i huvudsak utförts i ospecat östland under semi-militära omständigheter. Vi pratar välorganiserad brottslighet, här, men i innevarande berättelse-nu med vissa budgetbegränsningar. 

Eftersom hon behöver ett i Sverige lättillängligt prick/krypskyttegevär fastnade jag för PSG90, som uppfyller de grundläggande rekvisiten.

Uppdraget är liggande prickskytte på 300-600meter. Teleskopsikte. Hur är det med tillgången på ljuddämpare? Rimlig, svår?
Omfattningen är 2-5 skott och sedan mot flyktvägarna.
Vilken ammunition bör hon använda? Det är prickskytte, inte en splattermovie och inga collateral damages.
Hör man en telefonringning genom öronproppar innan skotten avfyras?

Är det något mer jag ska tänka på för att få situationen sannolik så att en vanlig läsare köper den som trovärdig? Vi pratar om detaljer, som vikt, lukt, mynningsflammor, vind osv

Innan jag skriver slutversionen kommer jag försöka hantera en soft-air version så att det blir så rätt som möjligt.

Tacksam för svar, antingen på forumet eller i kommentarer nedan.

Annonser

Jag observerar mina fötter på jorden

Standard

Ska man få något gjort ska man skriva där man är.
Det är i vardagen, stund för stund, som manuset växer. Utifrån de förutsättningar man har.

Det skulle vara ljuvligt att ha ostörd skrivtid. Med tre barn och resten är det mer mackelimang att pipa iväg och sitta på något avlägset retreat enbart för att skriva. I dagsläget har jag en dryg timme störd skrivtid och så lång ostörd skrivtid som jag orkar innan jag somnar ned i tangentbordet, brukar bli runt en timme. Dagligen. Det är lite varierande hur produktiv jag lyckas vara, runt 300 ord om dagen är ett bra snitt.

Visst skulle det vara fantastiskt att komma ifrån. Men visst skulle det också vara ett självbedrägeri av guds nåde, åtminstone för mig. Om jag inte klarar att skriva i vardagen, vad får mig att tro att jag skulle krysta ur mig en hel roman på en ostörd vecka? Med kamratliga mopsar runt fötterna??

Min ambition – särskilt som semesterdagar gått till kokboksfotografering och kommande USA-konferans – är att jobba ett antal veckor i sommar med barn och make på landet. Jag kan alltså skriva direkt jag kommer hem från jobbet – från 16:30 till medvetslöshet – och ändå åka upp över helgen och vara social och mammig.

Ju mer jag rör mig i skrivarkretsar desto taggigare blir jag. Och ju mindre tålamod har jag. Åtminstone utan kaffe.

Dubbel espresso, tack, så kanske jag känner mig mer förstående och fördragsam, framförallt det sista.

Ytterst diskret reklam från bok till bok

Standard

Jag skriver fortfarande på släktmiddagen i Zebraskatan, en liten bit i taget. Det får bli så mycket jag hinner med heltidsjobb och barn, men jag gnetar och gnetar varje kväll en stund när det är tyst. Om inte annat redigerar jag och petar i synopsisdelarna om det är för stökigt.

I vilket fall inkluderar menyn blomkålspannacotta, som min kokboksmedförfattarinna har på sin receptsajt. Den är inte fullt så krånglig att göra som Emmas mamma framställer den.

Dags att göra tummen ur och skriva klart

Standard

Jag hade ett arvoderat uppdrag att skriva en artikel till en tidning. Det halvfärdiga verket i fråga självdestruerades i och med min usb-olycka som även skadade huvudfilen till Zebraskatan. Med bokslut på jobbet och fotografering inför den kommande vegetariska kokboken hamnade hela ärendet i Skammens Ärendehög – långt ned.

Nu har jag fått mail från redaktören och jag har gott om tid, vad det nu innebär. Så jag dammar av mina anteckningar och börjar rekonstruera vad jag skrev från början.

Jag får alltså betalt för att gå lös på dålig argumentation i en specifik bok, no holds barred. Nu när jag författardrömmar, vilket även innebär att jag vill ha avkastning på mitt skrivande, annars kunde jag ha fortsatt att mata mina rätt mätta byrålådor.

De som känner mig förstår varför jag ler som Cheshirekatten i Alice i underlandet. Publicerad, bli tillfrågad om att plocka fram motorsågen och dessutom få symboliskt betalt.
Morgondagens raster blir artikelrekonstruktion och en tur till Carolina Rediviva för jag ska bara ha tag i den där boken jag behöver till Dåtidsnovellstävlingen. Skottimmarna på dygnet (som har 28timmar!) får nattetid gå till att slita vidare med Zebraskatan.

Zebraskatan: Undertext till undertexten

Standard

Jag håller på att omvandla synopsis till dialog i en otrevlig-men-underhållande scen som är betydelsebärande. Vilket innebär att jag väger noga ordvalet när jag skriver, det inte bara flödar ur ordkaskader.
Just nu lutar det åt att en lång bit kommer att ske i en monolog från en av karaktärerna, eventuellt bruten av någon enstaka rad miljö eller tanke från huvudpersonen. I talflödet kommer gestaltning av middagsgästerna och situationen/miljön/konflikten ligga, inlindat i ordval och i vad hon inte säger.
Å ena sidan är det träligt med en talare och de övrigas reaktioner. Å andra sidan finns det en brutal komik i det hela – jag kan se och höra det framför mig som på en film – och ett lömskt sätt att berätta utan att använda tredje persons halvobjektiva berättarröst.

Det ger mig en chans att ge undertexten en undertext, och det är det, mina glesa läsare, som tar lite tid. Antagligen kommer man att läsa, fnissa och förfasas men förhoppningsvis kommer undertexten hänga med framåt i berättelsen i läsarens undermedvetna.

Exempel:

I andra kapitlet får vi höra att huvudpersonens svåger Erik blivit omplacerad på jobbet för att de kvinnliga säljarna och hans (kvinnliga) chef klagat. Sedan försvinner han ut i periferin i tolv kapitel tills denna släktmiddag där huvudpersonens mor är i full färd med att servera ytterligare en runda  duc a la orange
**
”Leif, men sluta prata vingårdar och terroirer med Erik då, det kan du göra någon annan gång. Se till att fylla på vinet nu, istället, de kan ju inte sitta med tomma glas, hur skulle det se ut? Varsågod, Erik, en bröstbit till dig. En extra mör och fin, sån som du uppskattar. Och vi häller mycket sås på bröstet, ja, det är vispgrädde dagen till ära så det blir riktigt krämigt.”
Vingårdsdiskussionen klingade av och klirret av serveringsbesticken fyllde matsalen.
**

Jag författaren har inte glömt hur den här karln funkar och vad som finns i hans undermedvetna. Övriga middagsgäster kommer att få motsvarande presentationer, lika dräpande och lika oskyldiga.

Pissgul av feghet eller enbart taktisk

Standard

Jag är inte direkt känd i min bekantskapskrets för att skräda ord. Rakt på sakt, utan att hymla, inte särskilt lättimponerad och med garanti för att ömma tår kommer att stampas på.
Inte i illvilja, mer för att jag inte har tålamod med vad jag ser som en massa joll.
Det betyder inte att jag egentligen är särskilt modig, det är mer att jag inte har vett att vara rädd för samma saker som andra. Gödsel är gödsel och en grep är en grep, inget konstigt med det. Det är enklare för alla inblandade. Man får till och med kritisera mig utan att bli uppäten, så länge det är artigt-men-dödligt formulerat utan invektiv.

Men en sak har jag dragit mig för. Verkligen skjutit upp, undvikit, slingrat mig och i största allmänhet uppvisat feghetens pissgula färg.

Jag har i det längsta undvikit att köpa och läsa böcker av de som deltar i samma listor som jag i blogosfären. Det är möjligt att jag missar helt fantastiska läsupplevelser. Mea maxima culpa, i så fall. Men tanken på att läsa böcker som är … mindre bra än vad som framhållits <ahem, nu var jag väl snäll?> och därefter lalla med i alla-gillar-alla kören bär mig emot. Tanken är som klor på en griffeltavla – det isar utmed ryggraden.  Jag har nämligen testläst två titlar, ingen nämnd och ingen glömd, där min morfars gamla sentens passade väl: mycket snack och lite verkstad. Eller i modern version: mycket PR och lite produkt.

Eftersom jag inte vet om jag klarar att hålla färgen har jag än så länge varit taktisk – och blekgul som en mångårig halmbock – och inte inhandlat till höger och vänster. Det kanske ändrar sig, vad vet jag. Man kan överraska sig själv och verkligheten kan komma ikapp en.

Jag kanske kan skylla på att jag är outbildad inom skrivvärlden och alltså inte förstår mig på god litteratur. Och så förtränger vi den där D-kursen i amerikansk litteratur jag var på väg in på när jag fick jobb i stället, med de kompletta detaljplanerna till avhandlingen i narratology/berättarteknik som fortfarande finns i någon vindslåda. För eftersom det aldrig blev någon examina i det ämnet vet jag ju inte vad jag pratar om.
Pissgul, halmgul och urvattnad är feghetens färg

Miljögestaltning och att slå i sina läsare en skröna

Standard

Jag har i dag fått det skriftliga utlåtandet från min författarcoach. Det kommer inte under några omständigheter läggas ut i sin helhet, men jag medger att det var väldigt positivt, intill de rodnande kindernas gräns.

Däremot kan det generera ett och annat blogginlägg, i det att tankar och slutsatser spinner vidare med utlåtandet som utgångspunkt.

Hon och jag har tidigare diskuterat miljöbeskrivningar, hon stod för att det inte var så noga, jag insisterade på att jag riskerade bli recencerad av Upsala Nya Tidning och att stan är tjyvtjock med petimätrar och experter på precis vadsomhelst. Hon replikerade att Sherlock Holmes adress på Baker Street inte finns i verkligheten varvid jag nöp till med att Baker Street inte ligger i Uppsala.

Hon skriver nu till mig ”Jag förstår nu, när jag har läst detta, att det skulle vara svårt för dig att klämma in ett ”hus som inte finns” t ex som faktiskt skulle fungera alldeles utmärkt i nästan vilken roman som helst. Det finns en noggrannhet och trovärdighet i detaljerna som inte lämnar någonting åt slumpen.”

Så varför är jag så überkinkig med de faktiska detaljerna? Varför kolla linjedragningarna för bussarna och hur man sneddar från en krog till en annan? Varför bry sig vad det växer för träd på kyrkogården eller hur man fäller in stödet på en PSG90? En del är syltkake-tänket, att det specifika alltid är mer gestaltande än det allmänna. Men det finns en djupare anledning.

Min man är en skicklig debattör, argumentatör och en gudabenådad provokationsretoriker. Han har dessutom naturvetenskaplig forskarbakgrund. Personligen är jag måttligt road av debatter, vare sig skriftliga eller skrikliga, men ett och annat knep har jag snappat upp under årens lopp.
Alltså, ska man smälla i någon en riktig skröna, antingen det rör sig om debatt eller skönlitteratur, måste allt annat vara korrekt intill tredje decimal. Och ju fler saker som är rätt, som inte skorrar falskt i öronen, desto mer saker som är sannolika men osanna kan man påta in  utan att någon uppmärksammar dem förrän i efterhand.

Alltså lägger jag krut på att få vardagsdetaljerna rätt och rimliga, så att man känner lukterna och anar skiten i hörnen där så ska vara, allt för att få läsaren att tro det otroliga.
Eller för att citera fru coach: ”Hela historien gör skäl för påståendet att man faktiskt kan slå i sin läspublik vadsomhelst bara man gör det utan att tveka. <snip> Det gör inte du.”

Har hittat herr McGuffin!

Standard

Vem är herr McGuffin?
Alfred Hitchcock var den förste att prata om MacGuffin, McGuffin, eller till och med maguffin, så tidigt som 1939. Han använde berättartekniken ofta i sina filmer och överhuvudtaget är den vanlig i mysterier och thrillers, men herr McGuffin har långa anor. Exempel på tidiga förfäder är den heliga graal i arthurslegenderna, där strävan efter graal är mer intressant än graalen.

En McGuffin är något som huvudkaraktärerna, åtminstone i början, är villiga att offra nästan vad som helst för att uppnå, utan att det alltid framgår varför. Det är något som fångar tittarnas/läsarnas uppmärksamhet och/eller driver intrigen vidare utan att vara viktig i sig. Eller det som berättelsen verkar kretsa runt, även om det inte är av vikt i sig självt. Ett träffande exempel är förbundsarken i Raiders of the Lost Ark, där Indiana Jones äventyr och öden fångar oss utan vi egentligen är särskilt intresserade av arken i sig.

En kusin till McGuffin-klanen är den röda sillen, som jag återkommer till i ett senare blogginlägg.

Hursomhelst har jag hittat min McGuffin i manuset till Zebraskatan. Jag vred berättelsen i sidled, tittade på den i en annan vinkel och insåg att det som är så viktigt inte är lika viktigt som vi tror i början. Inte egentligen.
Inte så att min McGuffin är oviktig och ointressant, men det är inte vad som driver karaktärerna, den inleder bara berättelsen. Det finns kugghjul kopplade till den urtavlan du ser i början, och de kugghjulen är kardankopplade till ett helt urverk någonstans under ytan.
tick-tick-ticketi-tock.
Det är Emma som springer i cirklar efter sin McGuffin åtminstone till en början. Men vad händer när man har hittat herr McGuffin och den röda sillen?

Hmm, det låter som en romantitel. Herr McGuffin och den röda sillen.

Lättläst om MacGuffin finns här på engelska och lite i en artikel om Hitchcock på svenska. Det är bara att följa länkarna vidare.

Bombmatta av ljud

Standard

Det ska fan vara produktiv på ett kreativt sätt under pågående sportlov med sjuklingar hemma. Genom min igensnorade skalle vibrerar ljuden av diskmaskin, tvättmaskin, torkskåp, wii med löpande kommentarer av bröder vid varierande hälsa. Maken snörvlar och tre fladdertrattar (även kallade undulater) har nypremiär med SVT Debatt: Nu ännu värre!

Jag ska i alla fall lyckas klämma länken mellan vinprat och golfprat i allhelgonascenen innan kvällen, om jag så ska plocka fram hörselkåporna.