Monthly Archives: maj 2013

Inte så fel med slash fiction

Standard

En definition av slash fiction är sexuellt laddad fan fiction baserad på filmer, teve-serier eller böcker.

Jag skriver inte slash fiction. Har aldrig gjort. Lär aldrig göra det. Men jävlar i min lilla låda vilka berättelser jag skapar innanför pannbenet. Karaktärer överlever, dör, tillkommer, förändras, interagerar <ahem>. Jag vrider och vänder på min egen version, provar ut dialoger, ändrar det tänkta händelseförloppet utifrån motivation och psykologi.

Det här är nyttig träning i berättelsebyggande, i världsbyggande och i karaktärsskapande. Det ger också möjligheten att bolla med perspektiv – jag kan skamlöst hoppa mellan karaktärer, välja att fundera igenom vad de gör, hur de reagerar när man i text ”måste” välja bara en eller ett par scener. Om jag senare skulle välja nedteckna har jag alltså flera mogna scener att välja mellan, där resten blir ett slags bakland.

De här berättelserna kommer aldrig att se dagens ljus i den form jag skapade dem, bland annat för att jag inte vill ha ett stämningsfullt besök av internationella jurister. Den jag håller på med just nu är mer laddad än vanligt. Den har en guldreplik och en scen på ett tak som ylar efter en filmatisering.* Och sen är det naturligtvis <ahem> en massa intimiteter.

Men det här har ett värde i sig. Stommen till samma berättelse kan återanvändas som en historisk roman, som fantasy, som … ja, nästan vad som helst. Allt är klart, bara namn och miljödetaljer behöver skiftas. Att det sedan lär bli en självantändlig text som behöver förvaras i vattenhink som en rejäl bit kalium (i annan vätska), det är en annan femma.
kalium

* Det är alltså scenen som ylar efter en filmatisering, inte taket. Det vore en scen för gudar, det!

Annonser

Allt handlar inte om förlagskontrakt

Standard

igungningIbland är det mycket i tillvaron, och allt handlar inte om ett förlagskontrakt.
I den allra ytterst bästa av världar kommer vissa detaljer snart att falla på plats. Tills dess är väldigt mycket svajigt, i gungning och det är både snabba beslut och snabba papper.

Jag medger att jag haft svårt att koncentrera mig på att sätta mig ned och skriva kvalitetstext under den här perioden. Det blir mycket tänkt och lite skrivet. Å andra sidan är det så jag bygger berättelser, så tankeprocesserna är inte bortkastade. Jag återkommer när detaljerna faller på plats.

Några reseillustrationer

Standard

Jag beställde en stor kopp kaffe på flygplatsen i Frankfurt. Det fanns stor och liten kopp att välja på. Espresso fanns i en separat förteckning, skilt från standardkaffet. Visserligen är inte min tyska helt flytande men detta är den minsta stora kopp kaffe jag någonsin sett. Frågan är hur en liten kopp skulle ha sett ut?IMG_0551[1]

IMG_0558[1]Väl på skeppet fanns något som hette serenity deck. Åldersgräns 21 år och ingen bakgrundsmusik. Jag korpade en jättestor däckstol i skuggan en arla morgon i hamnen i Belize och inredde en tillfällig skrivlya. Det gick utmärkt att skriva och att läsa om The Hero’s Journey och göra ytterligare anteckningar. Samt att jag somnade och vaknade när solen kom runt hörnet men innan huden brände sig.

Seriösa författare ger sig inte. Jag skrev i buffetrestaurangen, på hotellet, i hytten och (inte att förglömma) på flygplanet. IMG_0552[1]Det blev inga mängder jämfört med hur det går när jag får sitta ergonomiskt med ett tyst tangentbord, men varje ord skrivet är ett myrsteg framåt. Gneta, gneta, gneta. Dessutom kände jag mig duktig, produktiv och proffsig och det är inte det sämsta.

Förutom all ny kunskap och allt nätverkande kom jag hem med en beställning på tre artiklar, inklusive recept och illustrationer, till en amerikansk kosttidning. Mer om detta när jag skrivit och fått dem publicerade.

Long time, no see

Standard

Jag har inte gått upp i rök.
Snarare har jag varit fysiskt bortrest, drabbats av hårdhänt jetlag, en virusinfektion och en arbetstopp på jobbet.

Zebraskatans uppföljare snurrar i bakhuvudet och jag använde de långa flygresorna till att skissa för hand på scener, dialoger och snuttar. Jag har testläst ett manus (och inte hunnit svara – förlåt!), och fått ett lektörsutlåtande på en halvskriven novell.

Där var titelvalet felaktigt så att själva upplägget missförstods. Gör om, gör rätt. Texten ska tajtas till och bli mindre spretig. Sedan – om du är som jag – är det lite stressande när lektören tycker jag ska titta på Alice Munros noveller som instudering. Visst, jag gillar Munro, både innehållsmässigt och tekniskt, men det är ett mått av press (och en komplimang) när hon tycker att jag ska läsa på en nobelpriskandidat för att förkovra mig, istället för att grotta i skrivhandböcker.

I övrigt i skrivväg – jag delade hotell och hytt med en äldre amerikanska som jobbat i många år för ett högstatus kryssningsrederi och i New Yorks hamn. Vilket gav massa information i förbigående, som föll ihop till en framtidsförlagd kriminalkomedi, som jag handskrev åtta sidor i på flyget hem. Det kanske blir en lång novell, eller en miniroman – det är lite för få sidolinjer för att bli en roman om man inte bygger ut den, men det tror jag inte huvudberättelsens tempo håller för. Samtidigt viskade en liten fågel häromnyssens att det kanske skulle bli en ny tävling framåt, och att jag gärna sågs bidra, och då är det inte helt fel att ha något färdigt att ta fram. Den som lever får se.

Fick även den ultimata komplimangen i min stam-bokhandel. Jag pratade uppslag med hon bakom disken, som ofta och alltid, och då säger hon: ”Du vet, dina berättelser påminner om Neil Gaiman. Så där absurda och komiska.” Det var bland annat angående Stardust, som är lika tätvävd som Zebraskatan men även angående den nya kryssningsberättelsen. Mitt svar var ungefär Tack. Fast han är mer förtjust i svärta och våld än vad jag får till.
Ja, vad säger man. För jag såg också kopplingen, även om genren är annorlunda, och han är en internationell bästsäljar-författare. Det finns likheter i berättarteknik och motivval. Samtidigt kände jag mig som om hon släppte ytterligare ett tio-tons betongblock över mig.

Och vad gäller Zebraskatan själv så vet jag fortfarande ingenting. Ingen uggla, vare sig glad eller ledsen.
Pausen, att få prata om manuset utan att arbeta med det, har gjort att typläsaren mer tydligt har utkristalliserat sig. Ibland ser man inte skogen för bara trän, eller snarare en storskog som skymde vissa trädslag. Men det gör att det är enklare att om ifall jag får tumme ned av samtliga förlag jag skickat till nu, att packetera om, att arbeta igenom en presentation och en pitch.

Snart stundar sommar, semester och ensam hemma med familjen på landet.
professionell författare