Monthly Archives: juli 2013

Tre högar att angripa

Standard

En bit på väg i redigeringen av Zebraskatan. Det mesta har försiggått i huvudet, mer än på tangentbordet, men allt är förberett.tre flöden
Naturligtvis är usb-pinnen på drift igen, men jag har en back-up (även om en halvdags anteckningar är på vift).

För att komma vidare har jag brutit ned berättelsen i sina tre flöden, oavsett i vilken ordning de är blandade inför läsarens ögon, som en kortlek i LasVegas. Det gör att det är lättare att hålla en konsekvent tråd, och titta på vad jag behöver jobba med. För att vara extra övertydlig har jag sorterat dem i tre färger.

Dagens pensum är badstranden, ett par utskrivna kapitel och en penna.
Därtill ska jag skriva en sida i Som olja och akvarell för att skicka in till Sommarskrivskolan. Det lutar åt att det blir bokhandeln, för att träna på att etablera Violette, min fan fiction-skrivande bokhandelsinnehavare.

Annonser

Research som leder in på annorlunda vägar

Standard

IMG_0605[1]Jag skissar fortfarande på uppföljaren Som olja och akvarell medan jag redigerar om Zebraskatan. De dagliga uppgifterna från Sommarskrivskolan fungerar som uppslag, korta experiment. Nu skriver jag dem inte varje dag, det hinns inte med. Vissa dagar gör jag två, vissa inga alls. Samtidigt mal och mal redigeringen i bakhuvudet. Nu har jag kommit så långt att jag printat manuset igen och ska knipa ihop det kapitelvis, och sortera kapitlen flödesmässigt, inte i den ordning de ska läsas i boken. Det är ett flöde som ska förlängas och fördjupas – de kapitlen får jag hantera i särskild ordning. Ett annat flöde ska fördjupas och skrivas om. Det tredje flödet ska konkretiseras och eventuellt fördjupas en aning. Med fördjupas menar jag här justera skrivningar, lägga till enstaka meningar och i största allmänhet skriva mer klartext.

Däremot ramlade jag in i en komplikation med Som olja och akvarell. Jag har hela tiden vetat att det funnits ett homoerotiskt drag som skulle dyka upp framåt del tre, men jag har gjort det enkelt för mig själv hittills och inte funderat närmare över hur detta skulle skildras. Jag vet att det finns där, att det är en relevant pusselbit, en viktig bit i karaktärisering och relationsutveckling, bra. Det tar jag i när jag kommer så långt.

Jag var däremot inte alls förberedd på att killarna ville ha med ena versionen av en viss händelse redan nu. Rätt påstridiga är romanfigurerna dessutom. Otåliga och hänger över min axel och pekar på skärmen när jag skriver. Emma sitter i fönsternischen, dinglar med benen och bara ler outgrundligt.
Jag slits mellan att vara fascinerad, frustrerad och förbannad när sånt här händer.

Men jag är en ansvarsfull romanförälder.
Det lutar åt att de har rätt, och därför behöver jag begå research.
Jag passerade butiken Lustgården på lunchen och tittade på utbudet. Jag ska intervjua lämpliga personer, inklusive min cykelexpertbekant. Jag pep in på English Bookshop och köpte två böcker – mest för att få exempel på vad manliga läsare anser upphetsande. Därefter får situationen bubbla i bakhuvudet tills det är dags att sätta fingrarna på tangenterna. Om scenerna kommer med eller ej får tiden utvisa.

Om ni möter en intensivt arbetande författare med äppelröda kinder och blanka ögon vet ni var någonstans i manuset jag befinner mig. Ahem.

Att kommunicera med supporten

Standard

Jag har under min studietid haft extraknäck inom service – jag har stått i diverse butiker och har arbetat som telefonist.
Under  de åren samlade jag mig på mig en hel del knasiga historier, men också en känsla hur man bemöter och hanterar olika människotyper. Förljdaktligen klarar jag att vara trevlig mot de flesta. Att jag inte alltid har lust till det, om det inte ingår i tjänsten, det är en annan femma.

Jag är visserligen inbiten PC-användare sedan arla i urtid men jag är hittills väldigt nöjd med alla mina portabla i-produkter. Hur som haver, jag har haft en lång skriftväxling med Apples internationella support. De är bra att ha att göra med, när man väl får napp.

Förhoppningsvis förgyller jag deras dag en aning varje gång jag hör av mig. Mina inlägg brukar ge snabb reaktion. Så här skrev jag senast:

supportärende

Textprov från Sommarskrivskolan dag 5 – miljö

Standard

Det här är ytterligare en kort fulskriven text inför Som olja och akvarell.
Gården är relevant för upplösningen och karaktärernas särdrag kryper fram i smådetaljer. Vi är på landet i (antagligen) östra Bretagne och det är en yngre René vi hör. Men i vanlig ordning började den renodlade miljöbeskrivningen i uppgiften förvrängas till en scen. Varför är hans mamma så ilsk just på gården? Varför plockar Antoine rosorna? Och vad är det med de där brittiska turisterna? (”Jag vet, jag vet!” och viftar med den uppsträckta armen)

Gården som monsieur Antoine lät oss vara på hade varit i hans frus familj i århundraden sades det på byn. Inte för att det spelade så stor roll, men det var lätt att tänka sig att det var sant. Stenväggarna i huset var skrovliga som om ingen hade haft tid att putsa dem. Jeanine skrapade handen när hon drog längs med väggen innan jag han stoppa henne. Vi penslade risporna med violblått och försökte inte lyssna när hon pep och ville komma loss.

Taket på huset slokade som en telefonlinje och ett par skifferplattor hade släppt och glidit ned. Undertaket inne i huset skiftade en aning i färg under det stället, och om man ställde sig på tå på en stol luktade det lite som rochefort. Mamma var alltid otålig när vi var på gården, hon gick fram och tillbaka på gången och ville knappt sätta sig. Hon skällde mycket mer på allting än hemma, men samtidigt sa hon hur bra det var med lantluft och att vi kom ut från staden. Jag vet inte riktigt hur hon menade, men jag listade allt som var bra med stället i min linjerade skrivbok.

Det bästa var nog päronträdet bredvid den gamla brunnen bakom uthuset. Monsieur Antoine suckade varje gång han såg det och muttrade något om att anlita en arborist. Vad det än var blev det aldrig av, och trädet blev större och knotigare för varje år jag klättrade i det. Var vi där på våren var det fullt av de vitaste blomklasar och upptagna bin och strax innan skolan började kom frukten. Päronen var hårda och nästan ludna mot tungan, man fick bita hårt i skalet. De gick bra att kasta, också, och studsade på taket. Jag gav mig själv extrapoäng om jag träffade skorstenen, eller om något päron stannade i hängrännan. Jeanine stod nedanför ibland, men hon var för liten för att klättra fick hon veta. Hon kunde ramla och slå sig. Fast hon hittade alltid kattungar och lamm att syssla med istället, som hon pladdrade om i bilen på vägen hem.

Brunnen fick vi inte gå på, för mamma sa att locket var dåligt. Men någon hade planterat en ros på locket, så riktigt så illa var det nog inte. Monsieur Antoine plockade med sig några rosor hem till sig, de gånger vi var där när busken hade slagit ut. Sedan satte han dem på sitt lilla bord vid fönstret ända tills alla bladen fallit av på spetsduken, utan att sopa undan dem.

Ut mot vägen fanns en låg mur, ännu knögligare än husväggen. Om man satt i trädet och kisade flöt färgerna ihop, alla oändliga nyanser av stengrått som en nedkletad akvarellåda, och kunde föreställa precis vad som helst.

Så var det på gården den där dagen när de brittiska turisterna fick motorstopp vid vår grind.

Sommarskrivskola dag 5 – att arbeta med miljön

Standard

Dagens övning handlade om miljö. Var utspelas din berättelse och hur väl känner du den? Vad tillför den och ett flertal andra frågor att skriva fritt runt.

Att Zebraskatan och för den delen novellen Rättvisans kvarnar (som publiceras 15 september i antologin Dåtidsnovellen) utspelas i Uppsala kändes ganska naturligt. Som nybakad skönlitterär IMG_0036[1]författare hade jag tillräckligt många parametrar att bolla med för att låta historierna bre ut sig i en okänd miljö. De utländska platserna i Zebraskatan har jag antingen själv varit på, eller fått underhandsinfo av nära bekanta, så att jag kunde komplettera med detaljer för lokalfärgen. Inte visste jag, till exempel, att den vanligaste bilen på Jamaica är en vit nedgången Toyota. Själv skissade jag på en jeep, men ack vad jag bedrog mig. Eller att ett vanligt tilltal var hey, Andrew.
Platserna i Uppsala är tillräckligt väl utplockade för att jag skulle kunna skapa en stadsvandring.

Däremot Som olja och akvarell är en annan historia.
Den utspelar sig till stor del i Rennes, i Frankrike. Hur kommer det sig? Jag ställde frågan till bekantskapskretsen: Jag behöver en stad i Frankrike som är tillräckligt stor för att ha flera djuraffärer men inte så liten att min karaktärs göranden och låtanden uppmärksammas för mycket, som i en småstad. Dessutom bör staden inte ge för tydliga associationer till annat.
Cannes och Paris strök jag till exempel direkt. Efter att ha laborerat med Lille hamnade jag i Rennes. Det var bara något som byggde ut Celestes bakgrund i Zebraskatan.

Sedan sa Elisabet Norin: Det är väl självklart att du ska skriva en uppföljare. Varpå jag efter lite hummande och hackande svarade: Så långt har jag inte tänkt, men det har du rätt i.

Vilket gjort att jag i vissa fall om inte målat in mig i ett hörn, så åtminstone satt ramar jag har att hålla mig till. Celestes affär ligger i Rennes, med allt det medför. Tur nog hade de ett konstmuseum. Utvikningarna om cykelsport i Zebraskatan är ett upplägg som jag petade dit på slutet, inför ett par återblickar till när Tour de France passerade genom Rennes. Milano kommer tillbaka, för att inte tala om NewYork, och flykten från staden (ha!), men inte förrän i del tre.Att det blev Bretagne gjorde att jag började fundera på landskapet och då dök gården och brunnen upp.

Så vad gör jag åt saken?
IMG_0456[1]Jag har googlat en hel del och läst mig genom ett antal sajter. Bra bilder har jag sparat ned, och jag har fått länkar av vänner.
Som grav bibliofil har jag botaniserat kartor och handböcker, bland annat om att flytta till Frankrike. Jag har också grävt fram ur hyllorna ett par halvbiografiska skildringar av Bretagne och den franska landsbygden för att hitta lokalfärg. Som extra grädde på moset har jag en wargamande allians-kollega som är från området, om än inte Rennes, som jag kan ställa frågor till. Jag visste väl att det är bra med en varierad bekantskapskrets.

I värsta fall, särskilt inför våren, får jag kanske planera in en studieresa. Det kommer inte att göra ont. Jag vill hitta smaker, lukter och de där små detaljerna som gör berättelsen så trovärdig att du sväljer den i det stora hela.
Saken kompliceras dock av att jag talar ungefär tre ord franska. Man ska göra det enkelt för sig själv.

Skrivpanik – har aldrig hänt förr

Standard

De som känner mig vet att jag är målinriktad, fokuserad och modig. Eller åtminstone har jag ryggrad och integritet. Jag backar sällan ur, och för det allra mesta går jag i land med vad jag åtagit mig.

Nu gäller det redigering av Zebraskatan. Efter att jag fått ett extremt konstruktivt Brev från Det Stora Förlaget med utlåtanden om hur de vill ha manuset bearbetat.

Det har tagit mig tre timmar och två muggar kanelte att ens våga peta in usb-pinnen i datorn och öppna filen. Det krävdes hårdhänt pepp från bästa vännen och skrivkollegan för att jag skulle öppna och läsa första sidan. Den började:

”Bara amatörer jobbar gratis eller för nöjes skull, men Bergström kan du få för halva priset.”

Emma släppte uppdragsmappen på skrivbordet mellan dem. Några papper gled ur, ett par utskrivna foton, kartskisser. Jan-Erik petade in materialet i mappen, tummade ett ögonblick på den och räckte över den igen.

Det håller. Fan i mig om det inte håller.  (fast sista meningen ska putsas)

Efter fyra månader läser jag om min egen text och det känns som om den var tryckt i en bok. Samtidigt ser jag precis vad förlaget menade och har redan börjat småpeta. Det är väldigt avskalat och underförstått, vilket är lätt hänt när man inte vill skiva läsaren på näsan. Längre fram ska jag förlänga sex-sju kapitel med någon scen och i allmänhet förtydliga. Jag har börjat markera i texten vilka stycken som ska putsas.

Det här  är verkligen inte jag. Skrivkramp har jag aldrig haft, i betydelsen att allt låst sig. Däremot har jag plågats över den där perfekta formuleringen och det har ibland tagit ett par timmar att skriva en scen på 250 ord.

Framför allt har jag väldigt lite respekt för mitt eget skrivande.

Det är ett hantverk, något jag skapar och förfinar. Det är inte magi vi pratar om.

Därför, just därför, överumplade den här låsningen mig totalt. Att vara rädd för sin egen text, omöjligt. En text, en berättelse jag kan utan och innan, med alla intrikata detaljer i psykologin och intrigen.

Antagligen var det för att insatserna har ökat. Tänk om förläggaren och manusgruppen hos Det Stora Förlaget har fått hjärnsläpp och när jag öppnar manuset är det enbart skräp? Tänk om cybergremlins har varit framme och skrivit om Zebraskatan när jag vände ryggen till. Det är omöjligt att manuset är så bra att jag fått en personlig refusering och ett två-sidors utlåtande från just dem.

Förhoppningsvis är jag förbi den tröskeln.

Nu ska det bara göras också.

Och så tänker jag inte på att jag har en novell och en dikt som ska levereras 15 augusti, ytterligare en novell 30 september samt dagliga skrivuppgifter på den tio-veckors sommarskrivskola där jag försöker få ihop stommen till uppföljaren Som olja och akvarell.

Palla äpplen, päron och litteratur

Standard

Inom gruppen Författare på Facebook har debattens vågor gått höga om fildelning, om författares rätt att tjäna pengar på sitt verk och besläktade frågor. Tonläget har varit högljutt men mer föranlett av de stora meningsskiljaktligheterna och tendensen att diskutera förbi varandra. Framförallt har jag en känsla av att vi blandar ihop äpplen och päron till en tropisk fruktsallad, som vi försöker flambera med en eldkastare.
Som en i huvudsak nyanserad person väljer jag att sammanfatta mina ståndpunkter på min egen blogg.  Jag och min man driver författarfirma sedan 2007 (Wikholm Ord & Argument AB) där våra böcker, kurser, föreläsningar och annat huserar. Företagande är ingen lekstuga, ens när den bedrivs på deltid. Frågor om rättigheter, marknadsföring och liknande har jag ramlat över under årens lopp och därmed hunnit överväga vad jag själv anser.

* Teknik utvecklas alltid
Att jag personligen njuter mer av en fysisk, tryckt bok än av ljudböcker och e-böcker är upp till mig. Dessutom har jag ett synfel som gör det ansträngande att läsa på platta eller telefon. Men teknikutveckling är generellt av godo på sikt. Jag kan gott tänka mig vad som muttrades i kopieringssalarna när Gutenberg med flera började med tryckpressar. När papper blev billigt och tillgängligt, jämfört med att skriva på skinn.
Formatet och tekniken är egentligen en helt annan fråga än upphovsrätten och finansieringen. Om någon vill betala för att ladda ned en ebok jag skrivit, köpa den fysiskt i handeln eller få den levererad via semafor är mig nästan egalt. Bortsett från att jag är en kratta på semaforer.

* Jag skiljer på vad jag gör för skojs skull, som hobby, och vad jag gör i mitt yrkesliv
Ett yrkesliv handlar om försörjning, helt bortsett från all tillfredställelse och arbetsglädje.  Vilket i sin tur gör att jag gör helt andra överväganden om till exempel noveller och deras fria spridning, än vad jag gör om en uppsättning hallonsylt. Eller för den delen bokförings- och budgeteringshjälp. Du som är läkare, kan du inte titta på det här lilla såret jag har, det är så besvärande. En syltfabrikant kanske hellre skänker bort en artikel om tyska filsofer än ett par burkar, vad vet jag? (Men se även nedan under marknadsföring)

* Jag skiljer på vad som görs med min tillåtelse och vad som görs utan
Vissa år är jag villig att kasta äpplen på förbipasserande på trottoaren, men inget år någonsin uppskattar jag att folk vandrar in och börjar plocka till sig utan att fråga. På samma sätt med text. Material jag publicerar för allmän läsning, ja, det har jag inget att säga om ifall det sprids. Ha så kul, det är själva tanken. Att någon skulle sprida upphovsskyddat material utan mitt eller eventuellt förlags tillstånd är en annan sak, och detta helt oavsett om det är av entusiasm eller med kommersiellt syfte.
I grunden instämmer jag med Terry Pratchett i frågan. Han gör liknelsen med the sewage farm will hit the three  megawatt aerogenerator, själv talar jag hellre om att bunkra upp med Gevalia.

* Marknadsföring
Det är viktigt att synas och spridas och det är förknippat med kostnader, i tid och/eller pengar. Hur och i vilken omfattning man marknadsför sig beror på vem man är, vilken tjänst eller produkt man puffar för, vilken marknad man är på. Det som är smart på musiksidan kanske är bortkastat inom smala fackböcker. Jag har till exempel lekt med tanken att skriva kringlands-noveller till Zebraskatan, om ifall det så skulle efterfrågas, och kommer att gästblogga på en kostsajt under hösten.
Ett varningens ord – själva syftet med marknadsföring handlar om att sälja in en produkt/tjänst. Nyckelorden är marknad, föra, sälja. Det är en investering som görs med syfte att få utdelning senare. Eller i klartext – du lägger ut nu för att få tillbaka mer sedan. Vilket innebär att det någonstans i tankegången bör finnas en intäktskälla längre fram, i övrigt se nästa punkt.
Om du gör det för tillfredställelsens och självförhävelsens skull är det inte marknadsföring längre. Då har vi lämnat företagsekonomin och hamnat inom psykologi, vilket inte är mitt område.

* Det är tillåtet att göra dåliga affärer
Finns inget regelverk i världen som förhindrar det.

* Läs det finstilta
Kolla avtalen. Vad har du egentligen rätt att göra med materialet, filen, boken? Ta reda på vad som gäller.

* Affärsmodeller
Kommer och går. Jag stirrar mig inte blind på dagens former. Om det är royalty, arvoden, stipendier, lön eller någon ännu ej uppfunnen lösning är rätt oväsentligt. Visst kan man tänka sig gungor och karuseller – arvoderade föreläsningar som en version av musikernas konserter. Samtidigt ska man vara en ganska tung profil för att försörja sig den vägen.
Jag går inte till jobbet utan lön, och lika lite gör jag en professionell insats på skrivsidan utan ersättning någon gång i någon form.

Min grundprincip är att jag gravt ogillar otillåten delning av upphovsskyddat material, då särskilt mitt eget.
Notera hur specifik jag försöker vara. Det handlar inte om saker jag gått med på att lämna ut. Det handlar inte om medveten marknadsföring. Det handlar inte om att sälja eböcker eller annat digitalt material. Pudelns kärna är när andra tar sig friheter med resultatet av mitt arbete.
Om de dessutom tror att jag uppskattar det hela utifrån principen att författare vill bli lästa av så många som möjligt och att de gör mig en oombedd tjänst, då spelar vi inte på samma planhalva. Nyckeln för mig är tillåtelsen.

Sommarskrivskola – hitta din huvudperson

Standard

Gårdagens uppgift i Skrivskolan handlade om att skriva fritt 5 minuter om den tilltänkta huvudpersonen utifrån början på meningar.
Eftersom jag kan Emma som ett rinnande vatten, vem och varför hon är, kändes det lite onödigt. René, däremot, hennes motsats och like i Som olja och akvarell behövde utforskas närmare.

Håll till godo – det här är fulskrivet på frihand. Men för de av er som nosat på Zebraskatan borde de potentiella personlighetskonflikterna anas. Emma och René har redan nu olika sätt att uttrycka sig i text. För mig är det fullständigt självklart att Emma aldrig skulle kunna formulera sig som René – deras inre röster skiljer sig åt.

Jag grät senast … Jag vet inte riktigt. Var det när mamma och pappa skildes? Jag minns att jag grät då, hos Antoine och Ginette och att hon gav mig mandelkakor. Saften smakade sensommar, den där lite jästa smaken när den är gjord på övermogen frukt. Hon serverade i ett glas på en rokokomönstrad kaffeassiett med en sked att röra i. Hon var redan mager. Jag förstod inte förrän senare, långt senare att hon var sjuk redan då. Det är sånt man inte förstår i den åldern.

Eller grät jag när jag tog min examen? När jag hade diplomet i hand? Det var stort, alla applåderade. Vi stod där bredvid varandra i en lång rad. Aulan var nedsläckt och strålkastarna bländade. Francois hade en tår i ögonfransen, jag kunde inte låta bli att stirra utan att vrida på huvudet. Den skiftade i så många färger, mot de där långa mörka hårstråna och jag saknade mina målarsaker. De låg inlåsta, de passade inte in här. De tillhörde ett annat jag.

Fast jag grät på Ginettes begravning, hur skulle jag ha kunnat låta bli? Till och med mamma grät den gången.

 

Jag behöver bli förlåten.
För vad? För att jag aldrig räckte till. För att jag inte var tillräcklig för någon enda människa. För att alltid ha varit den mogne, storebror, den ansvarsfulle oavsett vilka offer som krävdes, av mig eller att jag offrade någon annan.

Jag behöver bli förlåten för att jag inte slog Jeanines karl på käften när så krävdes och för att jag inte märkte att hon behövde hjälp när pojkarna var små. Att jag såg till att skitstöveln fick parkeringsböter så fort han klev ur bilen från Bretagne till Paris räcker inte långt som kompensation.

För att jag lade min begåvning på hyllan, att jag låste in den i garderoben och kvävde den under urväxta kläder. Antoine var för stelbent och gammaldags för att kräva en ändring och mamma var alltid på resande fot när hon inte var uppslukad av butiken. När jag skissar är det som jag gör avbön, men för lite och för sent. Det är ingen som ser, mer än natten och arbetslampan fastskruvad i köksbordskanten.

Jag behöver bli förlåten för att jag inte är mer än man och människa.

Jakten på Röd Oktober som parafras

Standard

redoctoberDet är inte bara jag som älskar filmen The Hunt for Red October. Huvudpersonen Renée i Igelkottens elegans hade också en relation till den.
Förutom att den innehåller ubåtar, Sean Connery, Sam Neill och Alec Baldwin har den en lysande dialog.

Min känsla när jag lade Zebraskatan på lådan i mars, med drömmen om att hitta en förstående förläggare, sammanfattas av nedanstående citat:

Kapten Marko Ramius (Sean Connery): Moscow’s not the worry, neither is the whole Soviet navy. I know their tactics, I have the advantage. The worry is the Americans. We meet the right sort, this will work. We get some … buckaroo …?