Monthly Archives: juni 2012

Flyt – och annat sorts flyt

Standard

Jag har skriftväxlat med fru Författarcoach om att jag är i en seg och trälig fas i manuset.
Det växer långsamt, lite varje dag. Det blir bra men det tar sån tiiiiiid. (säger hon som inte kommer vinna OS-medalj i Ödmjukt tålamod)

Det flyt och flöde som man pratar om generellt handlar om volymer, om kvantitet. Det skrivs på bloggar och fejan ”Jag har skrivit  5000 ord idag.” ”OK, men jag har minsann skrivit 6 sidor, så det så.” (nu överdriver jag en aning) Hela konceptet med nanowrimo handlar om volym, om mängd.

Hur mycket funderar man över vad som faktiskt står där?

Nu har jag förstått att jag är i ett tungt flöde men inte ett kvantitativt, mer ett säkerhets- och redigeringsflöde. Netto skriver jag kanske 100-150 ord per dag, men då är även inne i flera olika kapitel, justerar konjunktioner, kommatering och liknande skärpningar. Jag renskriver från synopsis till råtext i ett kapitel, men den råtexten blir då för-redigerad. Och i samma moment studsar jag runt i hela manuset och finjusterar utifrån detaljer som kanske dök upp i renskrivningsmomentet.

Allt det här är kreativt och mycket viktigt. Jag citerar ”din text blir mer klar direkt” för det handlar om att jag är fullständigt förtrogen och intim med texten, med berättelsen. Det här flödet handlar inte om att spika ihop brädor till en bokhylla, det är redan gjort. Det handlar om att försänka skruvarna, spackla i skarvar och fila av hörnen.
Varje gång jag får frågan ”Hur långt har du kommit med Zebraskatan?” blir jag lika förvirrad. Den är nästan irrelevant. Boken är klar, på sitt sätt, men den är inte i sin helhet färdigredigerad. Ungefär 60% är klart efter redigering 1, men resterande 40% är också skrivet om än i rå-men-utförlig synopsis. Så vad betyder frågan och vad ska jag ge för svar? Ja, berättelsen är klar från början till slut. Scen för scen. Är den redo att skickas till förlag? Nej, snart men inte än.

Jag inser att inte alla jobbar på samma sätt. När jag har ett andrum (ha!) ska jag läsa på om snöflingemetoden, för det är den skrivteknik som ligger närmast vad jag gör av mig själv. Det lilla jag läst om den hittills antyder att jag inte vill följa den fullt ut men alltid kan man snappa upp några användbara pusselbitar.

Hur som haver, det känns rätt bra att acceptera att det flöde jag känner, det flyt som drabbar mig nattetid medelst kanelte, är rätt, bra och andra positiva adjektiv även om det inte blir så mycket.

Det handlar inte om att skriva en massa ord, det handlar om att skriva rätt ord. På rätt plats.

 

Stoppa inte pressarna! LCHF: Vardagskokbok

Standard

Och så var vi här igen.

Nästa kokbok går till tryck idag och kan beskådas här i Paginas förlagsbutik.
Den finns redan ute på adlibris för Bevakning/Ej utkommen.
Och här på Bokus.

Det är mycket matnyttigt i den, och gott dessutom. Jag gillar den prickiga utsidan. Alldeles för många kokböcker har en-två uppstagade kockar alternativt någon extrem närbild på mat. Den här ser ut som den ska användas: en välanvänd bok som man har tillhands när man lagar mat.

Skrivverktyg: Comedy rules

Standard

Jag drar mig nästan för att översätta titeln eftersom ordvitsen är så underbar.

Comedy Rules From the Cambridge Footlights to Yes Prime Minister av Jonathan Lynn är en memoar-handbok i hur man skriver komedi för film och scen. Författaren har jobbat med hela den brittiska komikereliten sedan 1960-talet och är ena halvan av författarduon bakom teve-serien Javisst, herr minister. Han gjorde också manus/script till filmen Clue, som är en av mina favoritfilmer.

Jag har läst boken två gånger på raken och mitt stackars exemplar är fullt av blyertsanteckningar.
Jonathan Lynn berättar om sin yrkesbana från studietiden i Cambridge (polare med MontePython-gänget) till idag, och bryter upp berättelsen med numrerade regler och konkreta exempel tagna från verkligheten.
Exempel: 93. Be brief, usually.
Witty and funny lines should be brief and to the point. But there are exceptions to this, because not all comedy comes from wit. Even though the writer is witty, the characters may not be. Like Bernard and Sir Humphrey (or like Polonius, who originally said that brevity is the soul of wit in the course of an immensely long and comically tedious speech), they may be funny becuase of their pedantry and verbosity.

och ytterligare ett – den viktiga Sirapsskäraren: 132. Sentientality should be followed by a treacle cutter.
Sentimentality is to sentiment what melodrama is to drama. It is fake and it is imposed from the outside. It is not properly rooted in the characters or the situation. And it is how many, if not most, Holywood comedies wrap up their story.
At the end of a sentimental scene, a treacle cutter is essential. A treacle cutter is the old gag-writers’ term for a funny line that cuts through the sticky, saccharine, cloying feeling of sentimentailyt. It is useful even when the sentiment is real, because it can get us back from tears to laughter, and return us safely to the genre of comedy.

Varför ska du läsa den här boken och använda den när du skriver? Men jag skriver väl inte teve-komedier?
Poängen är att ett antal av Lynns regler är rena guldgruvan för gestaltning, tempo-spännings-och-komedi-ökning och i största allmänhets polerande även för skönlitteratur.

Titta på den här – egentligen handlar den om hur man spelar in en film. Men det jag tog med mig av den är att det är smart att förbereda ställan där man kan klippa ihop och dra isär en scen vid behov, när man sedan redigerar.
114. You must be able to cut a joke that doesn’t work.
This is relatively easy to do in a play. But in a film you will not be able to do it if you have shot a scene in one long, meandering, lingering, beautifully developing shot.
Many directors think that it’s better to shoot fewer and longer takes. They don’t like to ‘cut it up’ because they feel that there is more artistry involved in long takes. This ignores the crucial role that cutting has in pacing a film . . .
Comedies must always be shot with the ability to make cuts. You need to shoot ‘coverage,’ which means other angles of all or part of the action. This enables you to remove, in the cutting room, anything that isn’t working. If you insist on shooting a scene in one long take with no coverage, you must at least give yourself one other shot to cut to if needed: I call it the dog in the fireplace shot. If the scene is on the beach, it’s the seagull shot. If it’s an exterior night scene, it’s the owl shot. You don’t have to use it, but you must have a way to take out a moment of comedy that turns out not to be funny, and a way to shorten a scene if it seems too long in the final context.

Och – för att slå sig för bröstet en aning – en av anledningarna till att jag tycker den här boken är så givande är att en del av hans regler/knep hade jag redan använt omedvetet både i Zebraskatan och det vaga manuset Fem bagare i en bil. När jag läste vad han skrev var det fanfarer och fyverkerier av bekräftelse och självklarhet. Sedan snappade jag upp en del annat också – har redan varit in och petat i ett par scener för att öka laddningen ännu mer.

Har fått en irriterande bok

Standard

Jag har fått en bok av min författarcoach (eh, tack, tror jag, fast jag uppskattar paket i brevlådan!) och jag begriper gott så väl att jag förväntas läsa den och göra kloka slutledningar av den.
Problemet är att inom 45 sidor vill jag enbart kasta den hårt i väggen, alternativt dunka den i klinkergolvet och hoppa jämnfota. Med spikskor.

Jag har fått ett exemplar av Bent Renanders Himmel-Helvete tur och retur En bok om kreativitetens känslor.

Det är möjligt att Bengt Renander beskriver den kreativa processen i allmänhet. Problemet för mig är att han med ett ytterst tvärsäkert språkbruk INTE beskriver min kreativa process. Varannan sidmarginal är full av anteckningar av typen ”?!” (utläses som WTF?) och ”t’he” (E-et ska egentligen vara upp och ned, och symbolen i mina anteckningsböcker sedan 25 år motsvarar ett kvävt gapskratt). Jag löser inte problem på hans vis, i alla fall hittils i boken, och en författare som kläcker ur sig ”Varför känns det likdant att göra reklamfilm för kalsonger som att laga lammkotletter med rödbetsrisotto?” har en lång, tung insäljningsprocess i uppförsbacke vad mig anbelangar.

Jag noterar att den är egentugiven, det har hittills inte gett mig särskilt mycket, men jag avstår från slutomdömet tills jag läst ut boken.

Och trots allt: en stort tack till fru generös Författarcoach som hoppades att den skulle komma till nytta. All läsning är god läsning, och facklitteratur i synnerhet.

Slutkommentar:
Ibland hittar man böcker som har igenkänningseffekt, som gör att det ringer en klocka.
Javisst, just det. Men SÅ är det naturligtvis.
I just det här fallet är jag tondöv.

 

Vågar man kalla sig författare nu?

Standard

Den här bilden har jag hämtat från adlibris.

Brödberoende är med på listan för att Per och jag har översatt.
LCHF:vardagskokbok går till tryck nu i veckan – jag har i alla fall sett omslaget.
och det finns fler matmanus i piplinan inför hösten för eventuell utgivning 2013.

Frågan är – när vågar man kalla sig författare? Måste man ha skrivit ett smalt skönlitterärt alster som höjts till skyarna av kritikerkåren? Måste man ha producerat Sveriges senaste kioskvältare?  Måste man ha blivit refuserad så många gånger att man blir egenutgivare i ren desperation?
Räcker det med matböcker? Ens framgångsrika sådana?
Mamma mia, hundar börjar tala mat!

Författarvardag

Standard

Jag vet inte hur andra författare med familj och civilt heltidsjobb har det – jag vet bara att min tillvaro är kompakt, ryckig OCH kreativ.

Under dagen fick vi en inlaga att korra inför tryckning den här eller nästa vecka. (För att den ska hinna med till en utlovad bokklubb). Efter middagen släppte jag det mesta och har korrat första vändan.

Och vad kvarstår:
Välja foton till hemsidan, meddela fotografen vilka
Jaga hemsidesnickaren en gång till
Skriva två avtalade insäljningsbrev på svenska (kommande manus)
Översätta stolparna i LCHF till vardags till engelska som säljmaterial, maila kontakten
Besegra printern, beställa svart toner
Maila förlaget angående bokmässan
Maila en journalistvänlig beskrivning av mig och medförfattarinnan till förlaget
Renskriva stolparna till nästnästa kokbok till ett arbetsklart synopsis
Renskriva materialet till nästa kokbok, komplettera och maila över
Renskriva synopsis till råtext i Zebraskatan – stort jobb
Slutresearcha Zebraskatan (finlir)
Skriva novellen Ab maiorem Deae gloriam, maila över
Finredigera Zebraskatan – stort jobb
Fixa materialet till hemsidan
Sammanfatta synopsis till Fem bagare i en bil och Sett på mitt sätt

Det här skulle hålla mig sysselsatt åtminstone juli ut, sen är det bara det där kinkiga med jobbet och barnen hemma på sommarlov. Skrivkramp är ett i-landsproblem som inte finns på min världskarta.
Folk som filar och våndas över ett enda magnum opus-manus i tio år må vara författare, men en annorlunda sorts författare än vad jag är.

Textfragment från Zebraskatan

Standard

Här är ett fragment från första tredjedelen av Zebraskatan. Det är ur en återblick till ca 2009. Emma sitter med två kollegor i en bar i västindien, mellan ett jobb och ett annat. Läsaren bör förstå av vad som nämnts i tidigare kapitel vad som står i meddelandet.
Jag har strävat efter att visa starka känslor utan att sätta ord på dem.
********************************
Det plingade till nere i strandkassen. Emma rotade under chiffongtunikan och mellan solskyddsfaktorer med kokosdoft. Det var inget meddelande på telefonen när hon tittade efter.

”Är det Översten? Eller är det Sven som överdoserat blue mountain och ska dubbelkolla att du kommer med flyget till Jamaica ikväll?”

”Nej, det är min andra telefon.”

Hon plockade upp den svenska telefonen som ingen någonsin ringde till när hon var ute på jobb. Ett koncist meddelande. Få ord.

Musiken på beachen runt om tonade bort och dog. Alla tropiska färger bleknade som en våt akvarell översköljd med vatten tills världen var en svart-vit film för hennes ögon.

April är den grymmaste månaden.

Emmas glas välte och rullade ned i sanden när hon reste sig.  Nick ställde sig upp med henne, hans ansikte stelt med rynkad panna. Celeste rätade på ryggen och stirrade.

”Ann?”

”Jag måste hem. Nu.”

Några få ord till klyschans försvar

Standard

Ibland
Rätt sällan
och i sällskap med större laddning

är jag villig att svälja en nednött fras. Klichéer. Klyschor. Standardfraser som man hört förr.

Det finns dock ett grundvillkor:

Det måste vara ett medvetet val där alternativet är sämre.

* Det kan vara en karaktär som alltid tänker i klichéer, eller som i affekt inte finner bättre ord. Det kan också vara ett sätt att gestalta ytlighet, tristess och bristande bildning.

* Ibland har ett stycke ett skarpt fokus. Det är något som händer i detta ögonblick som är av betydlesebärande vikt för berättelsen och karakärerna. Att då bygga ut en ovanlig metafor eller välja ett iögonenfallande adjektiv drar uppmärksamheten från pudelns kärna.
I det läget kan jag tänka mig att <flämt, hemska tanke> fuska och ta en genväg. Inte av födsel och ohejdad vana, utan genomtänkt och balanserat.

Allt jag sagt ovan gäller förstås prosa. Poesin följer sina egna lagar som får stå för någon annan.

Vad gäller facktext är det beroende av genre. Jag skriver kokböcker och där finns det ett befintligt språkbruk som inte bara är nednött, utan har uttryckligen torrkokat. Det målande får man hålla till inledningar och kringtext, inte till recepten.

Efter denna drapa ska jag fortsätta att renskriva råtext och småredigera. De få klyschor jag hittar ska vägas på guldvåg. Mene mene tekel ufarsin

Tempustraditionalist

Standard

Vad föredrar du att läsa?
Hon springer över gatan in i hans armar eller Hon sprang över gatan in i hans armar.
Det första är nutid, det andra dåtid.

Det vanligaste är att berättelser är skrivna i dåtid men jag har läst både böcker och manus som är skrivna i nutid på sistone. Det blir vanligare och vanligare, särskilt i kombination med första person (som är värt ett inlägg i sig) Är det ett mode eller håller praxis på att svänga?

Helt rått och ärligt – jag gillar inte att läsa hela romaner i nutid, även om jag kan se att greppet kan fungera i vissa lägen. För att inte bli en insnöad tempustraditionalist har jag vridit och vänt lite på tanken. Vad är det jag reagerar på och är det reellt?

* Eftersom praxis är att skriva längre berättelser i dåtid känns nutidsgreppet som ett litterärt experiment, sånt som litteraturvetare och författaren själv uppskattar mer än den generella läsaren. ”Så har vi alltid gjort”-argumentet

* Jag skriver ofta eller alltid mina täta synopsis i presens, vilket gör att när jag läser en bok i samma tempus känns den ofärdig. Ungefär som om jag skulle sammanfatta Zebraskatan kapitel för kapitel på 230 sidor och lämna till tryckning.  ”De gör inte som jag gör”-argumentet

* När jag började skriva igen var en av övningarna jag lekte med att omvandla andras texter fram och tillbaka mellan tempus. Dåtid blev nutid och någon annans nutid blev dåtid. Erfarenheten av deta är att det är lättare att skriva nutid och få texten löpande, den pratar på mer. ”Man behöver alltså inte anstränga sig”-argumentet

* Nutid ger ett fokus på ögonblicket, nära och direkt. Det har sina fördelar, det ökar intensiteten och närvaron.  Vill man ha mer distans i berättelsen, fler lager, krånglar det till sig. ”Fokus här och nu”-argumentet

* Introspektion. Är tungt att läsa i dåtid men ännu mer navelskådande i nutid. Mycket låter som en gymnasistdagbok och inget som ska finnas i bokhandeln. Och för den som tycker jag är nedlåtande mot gymnasister – jag har läst om mina egna diktsamlingar och omfattande fantasyskriverier från motsvarande åldrar. Det är möjligt att det går att skriva ett inre liv bra i nutid, men jag har ännu aldrig hittat någon sån text. Se argumentet ovan.

* Genreassociationen blir fel för mig. En längre berättelse i nutid klingar som ett film- eller dramamanus. Eller något som skrivits i blogosfären. Inte något med tryckta sidor som får följa med i hängmattan eller badkaret. Jag slängs ur berättelsen och har svårt at koncentrera mig. ”Fel genre”-argumentet

Till nutidens försvar: I vissa lägen, i prosapoesi och noveller, tycker jag nutid fungerar som format. Jag har också övervägt att använda det i vissa återblickar för att få upp tempo och fokus. (Avstod för att inte förvirra läsaren, eftersom jag inte ville byta systematiskt i alla återblickar) Beroende på vad jag skriver i andra sammanhang kan det ledigt bli i nutid, det är inte ett principiellt avståndstagande.

Vad jag vill önska är att skribenten tänker igenom valet av nutid/dåtid och smakar på vad som passar för just det pågående manuset. Vad är syftet? Ja, varför väljer du det ena eller andra?
Tempus är ett verktyg precis som perspektiv, och det är grundläggande på samma sätt. Se det som en karta över ett vägnät. Tempus är ett tidigt vägskäl och påverkar var du hamnar sen.

Så läs gatuskyltarna och fundera igenom.