Category Archives: Rosenfönstret

Dagbok från en slutredigering: dag 22

Standard

karantän

Jag har plockat upp min följebrevsmall och min förteckning med vilka förlag som jag ska skicka till i första vändan.
Mallen har förvandlats till sju följebrev, varav två som pdf, då de förlagen ville ha manus per mail.

Material till omslagsmappar till omslagsmappar är ordnat. Att jag inte fått redigera själva texten betyder inte att jag inte arbetar på frågan.

Zebraskatan ligger i väskan och ropar på mig förföriskt. Manuset åmar sig, kråmar sig och vill att jag ska öppna det. Bara en liten, liten glutt.

Än så länge motstår jag frestelsen.
Men som Mark Twain sa: Det är en dålig frestelse om man inte faller för den.

pole_dancing

Uppdatering:

OK, jag erkänner. Jag trillade dit. Manuset öppnade sig – som av en händelse – och jag petade in de textjusteringar jag identifierat under gårdagen. Men jag korrade inte.
Eh, bara lite.
Lite grand.
Säger vi.

Eclectica i bokhandeln

Standard

Jag bar hem en bunt råmaterial i dag (igen). Ja, jag läser en hel del, skönlitteratur men ännu mer facklitteratur. Min man säger att det är som att vara gift med wikipedia med google translate installerad. Möjligen överdriver han en aning.

Hur som helst är nedanstående dagens skörd:
Scene of the Crime av Anne Wingate
Modus Operandi av Mauro Corvasce & Joseph Paglino
Body Trauma av David Page
A Performer’s Guide to Medieval Music red. av Ross Duffin
Book of Poison av Serita Stevens & Anne Bannon
Forensics av D P Lyle
Molotov’s Magic Lantern av Rachel Polonsky
The Cistercians in the Middle Ages av Janet Burton & Julie Kerr
Teckna det du ser av Esbjörn Jonsätter & Jonas Jansson (julklapp till dottern)

Att skriva med Excel – i praktiken

Standard

Johan Lindbäck ställde en fråga i Skrivhörnan hur det kan se ut i excel som stöd till en skrivprocess. Det fanns inget bra sätt att lägga upp något där och jag ville inte ha mina bilder på Facebook dränkta av bilder på kalkyleringsprogram.

Istället grävde jag fram en äldre version av min excelfil till Rosenfönstret, kapade bort onödiga flikar och lade ut den här. Den som är intresserad kan ladda ned och kika. Det är alltså inte sagt så att alla arbetar likadant.

I Rosenfönstret började jag med de stora övergripande händelserna och har borrat mig ned därifrån. Jag läser alltså uppifrån och ned, med de olika sekvenserna (inte i sig scener) under varje övergripande rubrik.

I sidled kan jag följa rubriker som röst, plats osv.

Rosenfönstret excelexempel

Att jag vågar visa det här halvdana men användbara materialet är för att det idag är helt ändrat, hela frågan om röst är tillexempel omstuvad.

Mycket nöje, till nytta med nöje!

Inget ont som inte gått

Standard

Inget ont som inte har något gott med sig.

Om jag nu blir tvungen att omdisponera hela Rosenfönstret för två eller tre röster ser jag trots allt en väldigt stor fördel. Jag slipper alla situationer där någon beskriver sig själv, eller kan åtminstone lägga väldigt lite krut på det gestaltandet. Isabelle beskriver hur Mireille ser ut och tvärtom.

Ta-da!

Finns det en fungerande genväg så tar man den.

Excel – en siffernissas bästa skrivartips

Standard

Jag använder excel en hel del när jag bygger upp en berättelse som sedan blir ett manus.
Varför det? säger då humanist-och-skrivarmänniskor? Finns det inte skrivverktyg och program nog? (För att inte tala om anteckningsbok och penna)

Så här är det för mig – jag har jobbat i excel sedan runt 1990, det var i alla fall innan jag tog min civilekonomexamen. Det har gett en lång vana och en frihet att röra mig i programmet.
Den stora fördelen med excel jämfört med word är att man kan dra ut och länka i det närmaste ändlösa rubriklager och händelselinjer, bredvid varandra, omlott, ja lite hur som. Just nu håller jag till exempel på att diskutera med mig själv om det ska vara två eller tre berättarröster och om jag i så fall ska sikta på att dela upp en lång bok i två eller tre sammanhängande delar. Vilket i sin tur gör att jag letar efter en till två dramatiska vilopunkter (för mycket att säga cliffhangers) vid lagom tidpunkter.
I mitt enorma synopsis till Rosenfönstret är huvudområdena, ”huvudrubrikerna” de stora skeendena. De är i sin tur uppdelade i flera situationer/scenarier – vad som händer då och där. Däremot kan de visa sig bestå av flera scener, men det är inte spikat från början.

I separata rader noterar jag vilken röst som bär den delen av berättelsen, vilka rollfigurer som är närvarande (man vill ju inte glömma någon i Carcassone och sedan är vederbörande oförklarligt närvarande i katedralen i Toulouse, vete fan hur, Scotty beamed him up?) Fördelen för mig är att jag har 100% koll på vilken berättelsebärande karaktär som finns var, vad vederbörande vet och vad som händer sedan.

Excel har en god – och pinsam – sida till. När man lägger ut händelserna i klarhet, i många ihoptejpade sidor syns alla glapp i berättelsen, alla tempo-problem så ohyggligt mycket tydligare än vad det gör om man skriver små stycken det ena efter det andra lodrätt  i word.
Däremot – när jag har strukturen klarare går jag över till word och renskriver scenariot i scener med detaljerade planteringar, nyckelrepliker och liknande. Den texten,  kanske 1-3 tätskrivna A4-sidor, ligger sedan till grund för ett kapitel i berättelsen.

Den på många sätt enklare historien Zebraskatan har en excelsynopsis som koncentrerar sig på hur pass intensiva och laddade scenerna är, på tempo eller dramakurva om man vill beskriva det så. Det är en chicklit-noir eller möjligen en kriminalkomedi (med betoningen på komedi) och har helt andra behov än en semi-episk riddarroman.

Jag visade mitt excelupplägg på en träff med min skrivgrupp och Anitha Östlund gick i gång fullständigt och ville prova. Hon har skrivit om sina framgångar med verktyget här: http://novellbloggen-razaha.blogspot.com/2011/11/mitt-skrivande-gar-superbt.html

Jag gillade hennes Pappersskärvor, som en novellsamling. Jag har dock inte hunnit läsa hennes första bok om kampen att få barn än. Det kommer!

Jag hör röster, röster…

Standard

Jag lade Rosenfönstret åt sidan dels för att läsa in mig på facklitteraturen och baklandet, så att jag kan röra mig obehindrat i miljön, dels för att Zebraskatan flyter på så bra.

Nu har en ytterligare insikt mognat vad gäller Rosenfönstret: jag har från början skrivit och skrivit i en röst, i Mireilles perspektiv, tills det intuitiva upplägget rann ut i sanden. Ju mer jag grunnar på saken finns det faktiskt två eller tre huvudpersoner. Hittills har jag slagit ifrån mig tanken på att ha fler berättarperspektiv för att Rosenfönstret riskerar bli alldeles för lång, men berättelsens natur kräver nästan det. Isabelles agerande som är en del av nyckeln till upplösningen på slutet blir i det närmaste obegripligt om läsaren enbart har Mireilles synvinkel och information, även om jag naturligtvis vet vad som sker och varför.
Rosenfönstret är på ett sätt ett triangeldrama där de tre berörda ungdomarna representerar olika parter i den i överspelade konflikten. Frågan är bara – ska bara tjejerna komma till tals, eller ska Henri få ett ord med i leken också? Än så länge hör jag bara Mireille och Isabelle som distinkta röster och personligheter, men jag misstänker att han också kommer att höra av sig.

I så fall, om jag har tre perspektiv, tror jag allvarligt att jag får disponera om manuset till Rosenfönstret så att den blir två eller tre fysiska böcker, med lämplig cliffhanger däremellan. Alternativet är att låta trycka den på bibeltunt papper, eller som min kompilerade Sagan om Ringen-trilogi från tidigt 1980-tal med alla tre titlarna i samma bokrygg.

Meditationen fortgår och rollfigurerna diskuterar frågan på sitt eget håll. Jag antar att de hör av sig när de bestämt vilka som ska föra deras talan.

Swecon: Ett vasst svar

Standard

Jag har varit på Swecon och lyssnat på och frågat ut svärdssmeden Peter Johnsson. Därtill har jag fått prova några av hans äkta handsmidda kopior av historiska svärd. Alla liknelser jag kan göra med upplevelsen av att hantera ett 1400-tals långsvärd är antingen religiösa eller semi-oanständiga, men läsaren får använda sin fantasi.
Jag provade även ett typiskt svärd från perioden 1150-1200, inte det modernaste men helt adekvat för Henri och Philippe. Det var också en lång utläggning om inskriptioner på bladet.

Jag konstaterar att jag behöver en latinsk översättning av den självklara devisen som ska stå på svärdet, samt att svärdsfejaren Peter från Solingen är inbjuden till Toulouse för att göra Henris nya svärd till riddarslagningen. Man skickar inte efter den sortens svärd på postorder, så att säga.

Rolighetsministern och fiskarnas fortplantning

Standard

Det är lika bra att erkänna. Jag har svårt att låta bli att vara rolig, att kläcka ur mig en snärtig fras eller göra en absurd kombination. Nu är det i och för sig sånt som jag själv uppskattar att läsa och med en dåres envishet hävdar jag att det är i det närmaste meningslöst att motsätta sig sitt naturliga språk. Så varför om man nu har en sån läggning ger man sig på ett så nobel ämne som medeltidens Languedoc? Vad är en roman om korstågen? Den kan vara högtravande, och chevalresk, och högtravande och… och… och alldeles underhållande. Nu har jag inte direkt planerat att inkludera the knights who say NIH! men precis som man aldrig förväntar sig den spanska inkvisitionen finns det så många absurda aspekter i det medeltida samhället att det inte räcker med glimten i ögat, utan solglasögon är påkallade. Man behöver inte ens uppfinna de små liven. Bara en sådan sak som att katarernas parfaiter var fiskätande vegetarianer (fåglar var särskilt förbjudna, det hade med närheten till himlen och reinkarnation att göra) – de åt inte livsmedel som förökade sig sexuellt, och man ansåg att fiskar fortplantade sig könlöst. För övrigt var valar, sälar och bävrar också fisk och fick ätas på fastedagar för kyrkan. (Efter Columbus inkluderade man även capybaror)

Nu låter det som om jag vill skriva Rosenfönstret enbart för att få ett tillfälle att kläcka ur mig en massa skämt – det är inte så det är tänkt. Men många författare närmar sig medeltidsmiljö med en högtidlighet och en allvarstyngd som är nästan skrattretande i sig. Om det inte är ett kliniskt kostymdrama är det dreadlocks, löss, lera, onda munkar och blodskvätt. Jag må vara seriös, riktigt patologiskt seriös, när det kommer till efterforskning, men högtidlig och allvarstyngd? Näppeligen. Läs Barbarerna av Terry Jones så förstår ni vad jag menar. Hans skrivning om de parthiska riddarna är utsökt, som minnet av en sån där hård, sockerdammig äppelkaramell. Samma tonläge – fast skönlitteratur.

I feel pretto, oh, so pretto

Standard

Jag ska gå iland med att avsluta ett skönlitterärt manus, oavsett om det blir utgivet eller ej. Så här är min plan:

@ Syssla med skrivandet en stund varje dag, oavsett om det är synopsis, bakland, flödestext, redigering eller vad som helst. 5 minuter är mer än inga minuter.

@ Till sommaren 2012 ska jag ha skaffat, läst och testat mig igenom handböcker i skrivarhantverk.

@ Under 2012 ska jag ha ett skönlitterärt manus så klart att det kan skickas till en seriös lektör.

@ Om 3-5 år har jag skrivit tillräckligt mycket, både fackböcker och skönlitterärt, för att kunna gå ned i tjänst och hinna skriva mer.

En riktig klyscha

Standard

Jag missade tåget och blev sittande på Stockholms central. Pep förbi Pressbyrån och köpte nyutkomna tidningen Skriva, liksom en mugg kaffe. Slog mig ned vid ett bord, fällde upp datorn och skrev 45 minuter på Rosenfönstret.
Jag sorterade om prologen och utökade Guillemettes scen, gjorde lite småredigeringar, avslutade samtalet med tygpaketet – inte säga för mycket här – och började på första scenen med Grazide.

Det kändes både på riktigt att sitta där och knattra bland främmande människor – jag störs inte av omgivande stim så länge det inte potentiellt är riktat till mig och jag därför behöver ha hörseln inkopplad – och ganska underhållande klichéartat att sitta och skriva där andra ser en. Vem tror hon att hon är, Jo Rowlings?