Monthly Archives: augusti 2013

Himmel och helvete – min bild av Nick

Standard

Nick i Zebraskatan är Emmas schyssta kollega och bra-att-ha-till-hands-älskare. Hon lär sig mycket av honom, de har kul ihop, han är en del av den fyrklöver, senare trio, som är la petite boutiques verksamma gren. Utförarna om man så säger.

Han är inte fullständigt utmejslad än, men så här mycket är känt (av mig):hughjackman1
Han är från Brighton i England, rymde hemifrån i tonåren och hamnade i fel kretsar. Pladdrar när han blir nervös, noga med sin utrustning och mycket skämtsam på gränsen till retsticka – mycket är ett psykologiskt skydd. Fanatisk dykentusiast – i det stora blå finns friden och det gränslösa som inte finns i hans vardag. Någon form av teaterbakgrund, även om det varit som vikarierande tekniker. Nick är den som varit med länge i branschen, han och Celeste var anlitade innan Emma kom in i bilden. Bisexuell, med flexibel inställning till partners och deras önskemål. (Hade jag ingen aning om från början, själv ansåg han att dykningen var mycket mycket viktigare) Har ingen permanent partner, inga rötter, inget hem.
Tidigt i Zebraskatan får vi veta att han pensionerat sig nere på Cayman island, som är en del av Storbritannien. Där finns det gott om banker samt det är nära till Riviera Maya i Mexico med världens näst största barriärrev. Det sista vi hör av honom är att han var på väg till Cairns i Australien, nära Stora barriärrevet, men att våra skurkar inte får tag i honom.

hughjackman2Jag har inte lyckats knäcka hans efternamn än, mer än att han är döpt till Nicholas. Möjligen har han bytt så många gånger att det inte spelar någon större roll för honom längre. Nick är 40-45, trimmad men lite sliten. Hasselögd, keltiska kindben, kortklippt, slänger lite med axlarna när han går. Ganska osynlig när det så passar honom. När Emma möter honom, där när hon kommer på glid, är han runt 30. Hela tredje boken Skepp och broar är Nicks berättelse om la petite boutique och sitt liv, tills den ansluter dikt an till slutet och nuplanet i Som olja och akvarell. Det är hans resa längs samma vägar som Emma men ändå annorlunda.

Återigen – hur ser karln ut, då? Typ?
Återigen letade jag mig igenom skådespelarvärlden på nätet. Det här är det närmaste jag kommer: en inte så biffig Hugh Jackman med en ton av sorg och avstånd i blicken. Nick är rätt så mycket mer vanlig, men utseendetypen stämmer

En himmelsk dam – min bild av Celeste

Standard

Celeste Prunelle är Emmas mentor och kollega i Zebraskatan. Deras relation närmar sig ett mor/dotter-förhållande och deras såriga bakgrund binder dem till varandra.

Celestes textröst måste jag fila lite på men hon är en av de där karaktärerna som alltid är i balans. På engelska skulle jag använda ordet poise. När det svajar för henne, när detta gestaltas, ja, juliette-binoche-camille-claudel-1915då är vi illa ute. Hon är yrkesmördare av det mer eleganta snittet, har/har haft en zoobutik i Rennes i Frankrike. Hennes vuxna barn är polis och veterinär respektive och hon har gått igenom en strulig skiljsmässa från en paleontolog som oftast var på grävande fot någon annanstans. En annan viktig person i hennes liv är uråldrige Monsieur Antoine som bor i lägenheten ovanför henne. (Jag vet hur allt det här hänger ihop, det återkommer vi till)  Hon kan inte laga krånglig mat, men ger sig på det när är något som måste erkännas för någon annan.
Celeste har naturligtvis gamla välbegravda hemligheter som påverkar hennes livsval och var hon är i livet när vi möter henne redan där i Limassol. Det är ju jag som skriver och alla viktiga karaktärer i den här trilogin har tunga, taggiga ryggsäckar.
I berättelsens nuplan är hon runt 60, välbevarad och nätt.
Hon beskrivs som inte alltför lång (relativt Emma och René), chokladögd och med förmåga att byta sociolekt i tal. Lite avskalad klädsmak när hon själv får välja, skjortblus och byxor. Läsglasögon numer. Allt detta är gott nog, men hur ser hon ut?

Ja, nu har jag ingen privat casting agency. Jag har googlat och bläddrat i tidningar. Det närmaste jag kommer är Juliette Binoche – en mycket äldre och mer vardaglig version – men de skulle vara typlika i ansiktsform, frisyr, ögon, kroppsbyggnad.
Bilden är från filmen Claudette Claudel 1915 och hade kunnat vara en osminkad och olycklig Celeste.

Hur mycket sex är för mycket – om det inte är i bild?

Standard

När jag skriver skönlitterärt är mina karaktärer en aningen pilska, om det inte är gestaltande att de inte är det.
Det förekommer följdaktligen sexuella aktiviteter både här och där i olika kostellationer men sällan i någon större detaljgrad. Det är tillräckligt mycket med för att vi ska veta ganska tydligt vad de gör eller är i begrepp att göra men jag har inte skrivit IKEAs monteringsmanualer.

För mig passar det in, det följer inställningen hos de karaktärer jag skapat. Taffligt, nykärt, råkåt, återförenande och som alibi. Till och med dagen efter fulsex och en onaniscen kom med. Men inte så mycket detaljer, inte varje gång. Dels för att jag inte tycker att det är relevant, dels tycker jag att det blir tjatigt, dels är karaktäriseringen sådan att där kroppen inte är viktigt för deltagarna är det svårt att skriva något känsligt och sprött.

En eventuell redaktör får slå mig på fingrarna om jag behöver förtydliga. Marknadsanpassa nivån.

Men det går lätt att filmatisera Zebraskatan mot barnförbjudet, för att inte tala om Som olja och akvarell som bitvis är självantändlig.

Varför det tar tid att skriva just nu (ambitiös, jag erkänner)

Standard

Nu är det träligt och segt och jobbigt att skriva. Trots att jag har haft hela helgen vikt till skrivarbete – tack, tack, välsignat tack för det – har det gått långsamt och motigt. Samtidigt blir det bra.

Varför är det så?

1) Insatserna har höjts. Jag måste hinna bearbeta Zebraskatan så att den blir tillräckligt bra för att förlaget i fråga säger ja tack (men skriv om lite till) i tid inför höstens beslutsomgångar. Dessutom måste manuset hinna förbi den vidtalade och högt rekommenderade lektören på vägen.

2) Ett helt nytt kapitel som utspelas på en tidigare inte researchad plats. Jag hade hoppats kunna skriva den här biten senare, nu fick jag forcera och myta ihop miljön

3) Min egen ambitionsnivå har höjts. Det jag betraktar som fulskrivet är helt adekvat läsbar text. Jag vet att det är överdrivet att tycka så men det är svårt att låta bli

4) och sen är det … ja, jag nämnde bara i följebrevet i våras att jag arbetar med en uppföljare. Och det gör jag, går till och med Ann Ljungbergs Sommarskola – skriv din roman för att ha pressen och drivet att göra det. Det är bara det … att jag skriver synopsis på del tre samtidigt. För i vanlig ordning gillar jag böcker och filmer med lager, läsarter och oväntade vändningar. Så de större bearbetningarna jag gör i Zebraskatan får effekt framåt – och tvärt om. Det finns saker som ploppat upp i de två synopserna som har direkt effekt bakåt till Zebraskatan som jag måste ta hänsyn till. Det nya kapitlet är ett sådant, liksom ett kapitel på slutet som ska skrivas om och tre kapitel om Emmas bakgrund i la petite boutique som ska fördjupas (skrivningarna har med punkt 1: bearbetning från förlagets önskemål att göra, men eftersom de har bäring på del tre kan jag inte bara häva ur mig råtext)

Om det går som jag tänker mig heter de Zebraskatan, Som olja och akvarell och Skepp och broar. Åtminstone som arbetsnamn. Olja och vatten är motsatser som man inte kan blanda hur som helst. Skepp och broar förenar, men är samtidigt brännbara.
För att få ihop eländet och inte jobba ihjäl mig har jag strukturerat upp det hela. <plats för fniss> Analyserat <plats för mer fniss> i excel <plats för rågarv från de som känner mig och min arbetsprocess>. Det blev en aning omfångsrikt. Så här typ – lodfärgerna anger de tre delarna kronologiskt hur de utspelas, inte i den ordning läsaren möter kapitlen. Förbindelselänkarna i sidled visar när någon händelse har relevans för eller visas i en annan del. Man kan förstås använda samma metod om man har flera perspektiv, tidsplan eller något annat trassligt.IMG_0633[1]IMG_0632[1]

Efter två långa dagar med redigering …

Standard

IMG_0006[1]Redigering.
Manusbearbetning.
Utmejsling.
Förfinande och polerande.
Någonstans har jag en liknelse om städning som säger: The room looked like it had been excavated by a team of archeologists with toothbrushes, and then done over by a squadron of Japanese housewives. (Jag lovar att leta upp det korrekta citatet och uppdatera inlägget) Det är inte riktigt på den nivån – än – men nog petar jag. Samtidigt som jag skriver till ett helt kapitel och skriver om ett flertal andra från grunden, utifrån uppunktade händelsekedjor.

Utan att tussa en flygande apa på en enda människa.

Bokhandelsräd

Standard

bokhandelsradVissa böcker går inte att motstå. De här tre har jag sett fram emot att läsa. Samma kväll jag lade vantarna på dem slängda jag mig över StarWars och bara njöt. Den är absurd, den är shakespeariansk, den håller. Till och med R2D2s kommentarer direkt till publiken är logiska.
De andra två knuffas och trängs om nästa lästillfälle. (Jag smet in en fackbok om malaria däremellan) Nu måste jag visserligen prioritera redigeringen och skrivandet, men snart snart är det deras tur.

Och om jag får önska mig något …

Jag skulle vilja se antingen StarWars eller Two Gentlemen of Lebowski uppsatt på en 1600-tals teater med full rekvisita.
Kan man få det?

Varifrån får man allting? bildinspiration

Standard

Jag vet hur mina karaktärer ser ut, i alla fall i typ. Vissa kan jag peka ut på bild, bara googla fram eller gräva upp ur mitt eget bildarkiv. Några, som Leif, Celeste och Nick, vet jag hur de ser ut i stort men jag har aldrig hittills sett den exakta bilden. Det brådskar inte.

crabtreeSedan är det de pinsamma karaktärerna. De där som man vet hur de ser ut, men man önskar att förlagan var en aning … snyggare? Mindre larvig? Eller som Pratchett & Gaiman skrev i Good Omens: ”So. Tall, dark but not handsome. At least that’s two out of three.”

Här har jag alltså skapat en manlig huvudrollsinnehavare, en ny potentiell partner till Emma som värderar hennes styrkor utan att vara svag själv. Välorganiserad, beskyddande, konstnärlig, fysiskt lagd. Hemligt BonJovi-fan. Välskräddad häck, lyfter skrot, mörk kalufs, chokladögon. Ungefär lika lång som Emma, som är smal och ranglig. Låter lovande, eller hur?

Det är bara det att karln påminner om officer Crabtree (Arthur Bostrom) i teveserien Allå, allå, emliga armén, fast utan mustasch och den töntiga 1940-tals uniformen. Det är ingen jag personligen skulle vilja slita kläderna av i en bil, men här är beviset på att ens romankaraktärer har ett liv skiljt från sin författare. Tydligen funkar det för Emma. Håhåjaja. Och Good moaning.

 

Det har lossnat!

Standard

Efter en och en halv månads förberedelser, analyser och planerande lossnade redigeringen idag.girodilombardia
I småluckor under dagen lyckades jag skriva råtexten till ett nytt kapitel samt redigera klart ändringarna i kapitlet innan, det som det nya kapitlet är utbrutet ur. Bland annat måste skarvarna runt det ursaxade putsas, samt att slutet på kapitlet måste ändras så att det fogar ihop mot det nya kapitlet. Det är följdaktligen inte Arsenik och gamla spetsar på teve, samt krångel i tallriksskåpet. Istället är det tevesportens reportage om Giro di Lombardia, också känt som Giro delle foglie morte (de döda lövens lopp), som länkar över till nästa kapitel som börjar med espresso på Café Croisée de Chemins och Tour de France.

Händelsen under Tour de France är vad Emma ser, tänker och upplever. Det är skrivet utifrån var hon är i livet – hon grubblar över barn, mödrar och vilket ben hon borde stå på. Vilket ben hon vill stå på.
Samma händelse kommer finnas med i Renés perspektiv i Som olja och akvarell. Han har som sagt reservnyckeln till lägenheten och vet att använda den. Ahem.
Eller som det står i mina skrivanvisningar till kapitlet:

Emma går upp till vindsvåningen för att kolla av att hon inte glömt något, rullväskan står i hallen nere. Ljudet av mansröster. Engelska. Konstigt, det där låter som Nick. Ljudet av sex som uppskattas av båda. Det där låter också som Nick.
Det finns gränser för nyfikenhet och hon har inte med saken att göra. Smyger nedför trappan, tar väskan och går.

Ahem

Textprov från Sommarskrivskolan – dag 35

Standard

En kort oredigerad text från upptakten till Som olja och akvarell. René skulle på bio med en kollega som backade ur så han fick gå själv. Den som har läst Zebraskatan känner igen beskrivningen av firman, och frågan är motiverad. Vad fick Jet Collier allt ifrån? Kan man undra. Särskilt som Emma i en annan scen tyckte sig känna igen hans autograf.
(Jag vet! Jag vet!)

Kameran fångade oskyldiga blå ögon i närbild, enorma på bioduken. ”Ja, jag vill ha sex med dig. Djupt och ingående. Men först en drink.” Läppar, en tungspets. Kanten på en läskburk.
René petade i sig några popcorn och slets mellan irritation och lust. Filmindustrin visste precis vilka spakar de skulle dra i, vilka knappar de skulle trycka på för att behärska publiken känslor. Han hade kunnat lista dem en efter en och reagerade trots det som avsikten var.
Magnificent rouges. Baserad på bästsäljaren av Jet Collier. Francois visste inte vad han missade, de skulle ha skrattat tillsammans i morgon. Den var en underhållande thriller men långt från deras polisvardag.
Scenen växlade till mer naken hud och softad ljussättning. Han skruvade på sig i biofåtöljen, justerade grenen. Filmmakarna kunde sin sak.
Det var svårt att tänka sig en mindre realistisk mördare, ett mer lättlurat mordoffer. Eller ett mer otroligt upplägg. En liten mordagentur som kuskade land och rike runt och gjorde sig grova pengar på att elegant avskaffa människor på beställning. La petite boutique. Ja, herregud. Vad fick författare allting ifrån?
Fast skådespelerskan med kurvorna och hårsvallet var helt rätt för rollen. Amoralisk som en katt, en marskatt till och med, men kompetent och atletisk.
I bänkraden framför viskade några tjejer till varandra, fnissade, viskade mer. En av dem höll upp en mobil, för att spela in? René rynkade ögonbrynen. Inte nog med att de störde andra, frågan var hur de kommit in på en barnförbjuden film. Ett ögonkast mot filmduken. Just nu ytterst barnförbjuden. Han lutade sig mot stolraden framför, mellan dem.
”Om ni inte kan vara tysta får ni gå ut. Och stäng av mobilerna.”
Han gjorde rösten mörk och sträng. De tvärteg.
Parfymmoln, smink och vådliga urringningar. De där tre fick han hålla ett öga på efter bion så att de kom hem ordentligt. Både för deras skull och för att bespara kollegorna extraarbete.
René satte sig till rätta igen, rullade på stela axlar, rafsade i kvällsstubben. Att det skulle vara så svårt att vara ledig. Han tog ett popcorn till och försökte koncentrera sig på filmen. Det hade inte hänt så mycket. Offret stönade just ”Jag tror jag dör.”
Det där hade hon gärna fått göra med honom istället.