Monthly Archives: april 2012

Laddad intill urspårningens gräns

Standard

Jag är så väldigt taggad på att skriva.
Tänkte på skrivande på jobbet under halvdagen och tänkte på manuset med spotify-spellistan igång i bilen drygt två timmar på vägen till landet.
Det är mycket som jag hunnit bolla med, i exakta inledningar, rörelse genom scener och små små ekon.
Innan jag var tvungen att dra hann jag skriva två meningar. De var illavarslande.

Tankegången nu är att natta barnen inom en halvtimme (de är solade, välsprungna, syreberikade och middagsätna) och lägga mig själv. Med största sannolikhet sätter jag mig upp med ett ryck vid ett eller två i natt och då ärdet bara att köra.

Annonser

En konstig känsla av armborst i kroppen

Standard

Den där känslan när trycket, laddningen ökar varv för varv tills skäktan (ett armborst har inte pilar, om man är riktigt petig) bara genomborrar ka-chunk.

Så är mitt skrivande just nu. Jag är häcken tätpackad med saker att fixa inför utlandsresan och fick en oväntad slutkorr i ett tidigare manus i mitt knä från förlaget. Följdaktligen har jag inte skrivit ett endaste ord i manuset på två dagar. Jag har öppnat, titttat, läst och stängt.
Därtill är jag i ett bryte mellan de två olika berättelseflödena, så det är naturligt med en andhämtning.

Men. Jag känner skrivladdningen öka, nästan timme för timme. Då och då får mitt medvetna jag titta ned i den bubblande grytan av text och skrivningar som mitt undermedvetna håller på att koka ihop. I natt eller i morgon kommer jag sätta mig vid manuset och text kommer att knattra fram ur fingrarna. Genomtänkt, balanserad text med planteringar och referenser klara.

Eftersom vardagen tar tid idag, och det ska hinnas tvättas, betalas räkningar och simtränas lämnar jag frågan till mitt undermedvetna. Det har smällt till förr, som ett skarpladdat armborst, så jag är inte orolig ett dugg.
Eller snarare är jag lite orolig för vad som kommer att flöda ut ur tangentbordet. Jag är nästan lika spänd som en tilltänkt läsare. Jag vet ju vad som händer i scenerna i fråga, men inte hur det kommer att gestaltas.

My name is Sven, just Sven

Standard

Ytterligare en karaktär i Zebraskatan hörde av sig med privata drag och intressen. Det var så självklart när jag fick veta det, som om det ramlade ned en ihopklippt youtubesnutt framför min inre blick. Javisst är det så!

Det var samtidigt bra, för det är hans och hans kollegors delar av berättelsen jag ska börja bita i nu. (Om jag måste skriva mer om Emmas familj rakt på – förutom att vilja bada i alcogel – skulle jag se till att ta livet av hela drösen innan uppföljaren.)

Det är som att byta glas i glasögonen. Man blinkar till och så ser man något som är så självklart.
Jag visste redan när jag skrev första scenen att Sven hade dyra vanor, och ställde höga krav, men jag trodde att han spelade. Däremot använder han inte droger, och han är inte slem mot kvinnor.

Sven har ett ideal, en idol. Dags att plocka fram cabrioleten och smokingen ur garderoben. (Det är en liten cab om den ryms i en garderob, men ni vet vad jag menar)
Jag känner mig skakad, inte rörd, om man så säger.

Poetry corner: grandma’s pill

Standard

 I was on the pill, too, you know
she said
shuttle flying
from gnarled hand to hand

 I glared bespectacled
prim and primed with facts

 Grandma, you were born in 1915

 Oh, but we did use it

the pattern grew in the loom
one pass at a time
like the thread of a fountain pen
forming a coherent story
loop by loop
an umbilical cord
mother to daughter to mother again

she smiled
An asperin worked just fine
for us

 in asperation
It’s not a contraceptive

Oh, but it is
as long as you keep it firmly
between your knees

Att jonglera motorsågar

Standard

Jag vaknade i natt med skrivpanik.
Inte så att jag var orolig för mitt skönlitterära manus. Inte att jag inte visste att det finns ett pack fackböcker jag är kapabel att skriva ihop på någon månad styck.

Det var mest kemiskt – det har varit mycket allt på sistone.

Vi ska på 5th Annual Low Carb Cruise och ha barnen med oss. Bra för skrivfirman: närverkande, stimulerande, potentiellt lönsamt och väldig väldigt mycket att arrangera innan. Deklarationer och bokföring – man ska inte klaga när det snurrar, men mycket att peta i. Zebraskatan är i en tungrodd men bra fas, där man skriver och skriver, mycket svett och lite textvolym. Ett massa slutkorrande på två andra titlar i samråd med förlaget.
Jag har varit på årets Kolhydrater-i-fokus-kryssning till Åbo, ska troligen bli intervjuad av Ann Ljungberg som fackboksförfattare på Skrivminglet i maj – dagen efter att vi kommer hem från USA. (Vem vet vad jag kommer att svara så jetlaggad som jag lär vara då … Jimmy Moore kallade mig ”not safe for podcast” redan i normalläget)
Därpå vidtar allt som rör en skolpresentation, två barnkalas och skolavslutningar, röjande på landet och LCHF-magasinets campinghelg i Säffle. Allt trevligt men väldigt mycket.

Men för att vara positiv:
* LCHF för vegetarianer kommer ut vecka 22
* LCHF: vardagsmat är fotograferad och förlaget håller på med korr
* Jag har skickat iväg två noveller
* Jag har en skrivarcoach (det är så jag vill sjunga och kvittra)
* Vi har skaffat oss en webadress och ska bli med hemsida (äntligen!)
* Nästa kokboksmanus finns i punktform och lösbladssystem

Och – det här är ett mycket stort steg för mig – jag har skickat efter visitkort. Oavancerade från vistaprint. Men jag vågade skriva Katarina Wikholm – författare på dem, på material jag ska lämna över till andra.

Det är kanske därför jag har panikkänningar. Jag har klivit rakt ut i luften, kallat mig författare officiellt, samtidigt som jag ska rodda allt det andra vardagliga och jobbrelaterade. Det är som att flyga med betongskor.

Eller som någon sagt: Det är ingen konst att jonglera motorsågar. Trixet är bara att se till att de inte kommer ned. Samtidigt.

Jenka vid tangentbordet

Standard

Minns någon sällskapsdansen jenka?
Man står i ett stort led, visar rytmiskt förtter till höger och vänster, men det typiska är att man skuttar fram, tillbaka och sedan fram igen med ett hopp-hopp-hopp.

Just jenka var min association till skrivandet på en trevlig dygnskonferans jag var på igår. (200 personer, Silja Galaxy, Åbo, föredrag, samvaro, egen hytt). Jag skrev i blocket på bussen ned, en timme efter kvällsaktiviteten när alla andra skulle ut på dåligheter.
Det var första gången jag låg på mage i sängen och skrev. Kändes en aning … studentikost … trevligt, men ingenting jag ergonomiskt vill göra regelbundet.
Gick upp 06:00 – klev av i Åbo och begick en 35 minuter promenad ett par varv runt Åbo slott i gråkylda aprilgryningen – innan en lång och social frukost.

Satt av föreläsningar där jag hade hört mycket förut – hade datorn i knäet och skrev. Bästa vinkeln var skärmen horisontellt och tangentbordet nästan vertikalt, lite som på ett dragspel. Jag skrev och skrev. Det jag verkligen hört förut – ja, då rymde jag till lobbyn och skrev en timme till.
Det intressanta är att jag fick kraft och skrivenergi av att vara uppefter andra. Det sociala sammanhanget, det tillfälliga var en styrka. På samma sätt hände det att jag pluggade som glad student i matsalar och caféer där det var mer liv och rörelse.

I vilket fall skrev jag jenka. Netto skrev jag ca 200 ord på konferensen, det är i alla fall ökningen i ordräknaren. Det låter lite men brutto blev det nog mycket mer. Jag skrev om, flyttade meningar. Tajtade till skrivningar. Bytte adjektiv igen och igen, för att inte tala om verb. En enda mening med medaljongtapeter i en hall skrev jag nog om fyra gånger.
Det blir bra. Det blir faktiskt det.
Och, nej, scenen är skriven redan. Jag skrev inte rå första-text. Nu ska det omformas från tätskriven synopsis i presens till läsbar boktext.

Jenkaexempel från Zebraskatan:
Först står det
”Emma går in i köket och säger till att hon är klar. Hon lämnar över aspartamet och observerar inredningen. Kattanten blir glad. Nu får myrorna lida.”
(och sedan kommer en klartext beskrivning av inredning och de planterande reaktionerna Emma får på det hon ser)
Då måste jag gestalta och göra kanske två repliker av det här korta mötet, där orden innehåller undertext och övertoner. Det handlar inte om att slänga ut sig
”Emma gick in i köket. Det såg ut att ha varit fruset i 1980.
-Nu är jag klar.
-Så glad jag blir. Nu får myrorna lida.
-Här är aspartamburken.”

för i princip är det vad som står i min synopsis. Åtminstone läser jag den så. Däremot tycker jag ovanstående är nödskrivet och stolpigt. Klonk säger det i språkörat. Observationen är Emmas, men värderande utan koppling till hennes övriga erfarenheter, och replikväxlingen, ja, den tar vi och glömmer.
Så där kan jag inte ha det i en bok där mitt namn står utanpå! Inte en bok som jag vill få någon professionell att ge ut och ytterligare andra att köpa.

Saken är att det första citatet ovan är 26 ord, det andra 29. Löptext på motsvarande är ungefär lika långt, max 40 ord. Det kan kännas tröstlöst att skriva vettig text utan att få belöning i att se texten växa – den fasen i manuset var verkligen stimulerande.
Å andra sidan motsvarar då en nettoökning med 200 ord ett ganska intensivt arbete.

Jenka hopp-hopp-hopp

PS: Nej, jag tänker inte dela med mig än vad slutresultatet av textfragmentet blev. Lite får man faktiskt vänta på.

Det bästa är fiende med tillräckligt bra

Standard

Jag har filat. Skrivit om. Filat. Låtit testläsa. Skrivit om.

Så där skulle jag kunna ha hållit på tills döddagar, eller åtminstone tills tävlingsdatumet var passerat. Det är alldeles för många belastande måsten i mitt liv just nu, så jag gjorde slag i saken.

Rättvisans kvarnar, mitt bidrag till Dåtidsnovellen, är nu insänd.

Kors i taket och ta i trä.

Den är inte perfekt, jag vet ett par ställen man skulle kunna byta en nyans eller två, men den uppfyller tävlingsvillkoren och kom in i tid. Om den är tillräckligt bra vet jag inte än, men det skulle inte bli ett altarskåp, som min morfar hade uttryckt saken.

 

Det här med att namnsätta

Standard

Jag skrev nyss om det här med att sätta titlar på projekt.

Nu handlar det om namn på viktiga karaktärer.
Mina berättelser börjar sällan med: jag vill berätta om något det ena eller andra och då behöver jag en sorgsen kriminalkommissarie med konstkontakter. Hmm, undrar vad en sån kan tänkas heta?

Tvärtom, mina karaktärer börjar oftast med ett namn. Och om inte ett namn så en egenskap eller en rolig historia. Alternativt är de döpta för att balansera upp en annan tung karaktär. Det måste passa i tidsepok, i association, i ljudklang och framför allt i min fantasi. Jag måste kunna se den här personen tala, tänka, agera av sig självt, utan att jag tvingar fram det, om berättelsen ska få liv.

Jag har grubblat i omgångar över vad den skenbara antagonisten i Fem bagare i en bil heter, hon som driver det konkurrerande fiket och vars två servitriser är mer eller mindre insyltade med de där bagarna. Inget har dykt upp. Jo, jag vet ju varifrån delar av inspirationen kommer, men det namnet passar inte i tid och låser upp en hel del av referensbilden.
I kväll diskade jag kastruller, plockade ur och i diskmaskinen och då ploppade namnet bara upp.

Känslan var mest ”Javisst, jaha, var det SÅ hon hette?”  Och omedelbart blev så mycket förklarat och självklart. Den närmaste beskrivningen är att jag ofta VET saker om mina berättelser (det är inte ett manus förrän jag skriver löptext, och hör sen!) fast jag inte alltid är medveten om det själv. I det här fallet ser jag den mörka pagen, cigarettmunstycket och läderkorsetten hon bär under den prydliga blusen och den skråskurna kjolen som svajar på de obefintliga formerna. Jag hör röstläget när hon talar med ”flickorna” respektive med de manliga kunderna och hur hon bemöter bagariägaren som är skyldig henne pengar.

Var det SÅ det var? Hur visste jag det?

Musikmaskinen a la egotripp

Standard

Jag har lyssnat igenom spellistan Zebraskatan på Spotify. Kanske göra någon liten justering, men åtminstone är all musik som nämns i texten med.

Den är lömsk, varierad och med en tung kombination av text och melodi. Ja, lite som Zebraskatan, alltså.

Men jag saknar två musikstycken. Jag har inte ens avslutat manuset, så hur kan jag kräva nyinspelningar av musikstycken till en filmatisering jag inte ens seriöst vågar drömma om?
I vilket fall: jag behöver en inspelning av Främling med en manlig sångare
och en Thåström-version av Bellmans Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar.