Category Archives: Skrivtips

Råd, dåd och skrivverktyg

Bokhandelsräd

Standard

bokhandelsradVissa böcker går inte att motstå. De här tre har jag sett fram emot att läsa. Samma kväll jag lade vantarna på dem slängda jag mig över StarWars och bara njöt. Den är absurd, den är shakespeariansk, den håller. Till och med R2D2s kommentarer direkt till publiken är logiska.
De andra två knuffas och trängs om nästa lästillfälle. (Jag smet in en fackbok om malaria däremellan) Nu måste jag visserligen prioritera redigeringen och skrivandet, men snart snart är det deras tur.

Och om jag får önska mig något …

Jag skulle vilja se antingen StarWars eller Two Gentlemen of Lebowski uppsatt på en 1600-tals teater med full rekvisita.
Kan man få det?

Textinledningsteknik – säg det rakt ut

Standard

pratbubblaIn media res – mitt i handlingen – är ett sätt att inleda text som slänger läsaren rakt in i situationen utan ett par meningars uppstart. Jag märker att jag gör något liknande eftersom mina texter, kapitel och liknande ofta börjar med en replik.
Någon säger något och så är spelet igång.
Det är om någon är ensam som jag får laborera med andra inledningar, men i görligaste mån börjar det med något uppseendeväckande.

Kombinera detta med att jag är oförtjust i anföringar (sa han/hon/gasmontören eller vem det nu vara månde) och använder dem enbart när det är tvingande. Istället har jag gärna repliker uppbrutna av eller följda av en handling av den som uttalade repliken.
Det kan göra det svårläst, det kan göra det filmiskt. Det gör också att smådetaljer anger miljö, tid och liknande utan lång-tunga förklaringar.

Nedan ett kort fulskrivet exempel på inledningen till en ny tredelad återblick jag insett måste ha med.

”Jag har visserligen en dotter.” Celeste flyttade på espressokoppen och tittade bort över folkhavet. ”Men vi har så lite gemensamt, få ämnen att prata om. Hon har sitt. Jag kanske var borta för mycket.”
Emma följde hennes blick ut över kaoset av cykelpublik och avspärrningar för att ge henne tid att ordna ansiktet. Ståhejet kring Tour de France gav mycket att titta på, en god ursäkt.

Läsaren vet redan att de här två känner varandra, att de är kollegor och att de har ett mentors/mor-dotter-förhållande. Kapitelrubriken anger att vi är i Rennes i Frankrike. Alternativet hade varit något så här istället, men då hade det inte varit min bok …

Det var den sommaren Tour de France passerade genom Rennes som Emma och Celeste fann sig sittande på ett litet café. Samtalet flöt vänskapligt från ditt till datt och djupnade allteftersom nivån i espressokopparna sjönk. Celeste började prata om relationen till sin vuxna dotter. Emma försökte ge henne utrymme att formulera sig, att låta henne prata klart om något som tydligen var svårt.

Som det nedre exemplet skriver jag mina egna sammanfattningar inför att jag ska skriva löptext, fast i presens. Det kanske är skillnaden mellan att berätta och gestalta? För mig är det i vilket fall lättast att låta någon av karaktärerna uttala sig, utan så mycket läsanvisningar och förklaringar.

Inte så fel med slash fiction

Standard

En definition av slash fiction är sexuellt laddad fan fiction baserad på filmer, teve-serier eller böcker.

Jag skriver inte slash fiction. Har aldrig gjort. Lär aldrig göra det. Men jävlar i min lilla låda vilka berättelser jag skapar innanför pannbenet. Karaktärer överlever, dör, tillkommer, förändras, interagerar <ahem>. Jag vrider och vänder på min egen version, provar ut dialoger, ändrar det tänkta händelseförloppet utifrån motivation och psykologi.

Det här är nyttig träning i berättelsebyggande, i världsbyggande och i karaktärsskapande. Det ger också möjligheten att bolla med perspektiv – jag kan skamlöst hoppa mellan karaktärer, välja att fundera igenom vad de gör, hur de reagerar när man i text ”måste” välja bara en eller ett par scener. Om jag senare skulle välja nedteckna har jag alltså flera mogna scener att välja mellan, där resten blir ett slags bakland.

De här berättelserna kommer aldrig att se dagens ljus i den form jag skapade dem, bland annat för att jag inte vill ha ett stämningsfullt besök av internationella jurister. Den jag håller på med just nu är mer laddad än vanligt. Den har en guldreplik och en scen på ett tak som ylar efter en filmatisering.* Och sen är det naturligtvis <ahem> en massa intimiteter.

Men det här har ett värde i sig. Stommen till samma berättelse kan återanvändas som en historisk roman, som fantasy, som … ja, nästan vad som helst. Allt är klart, bara namn och miljödetaljer behöver skiftas. Att det sedan lär bli en självantändlig text som behöver förvaras i vattenhink som en rejäl bit kalium (i annan vätska), det är en annan femma.
kalium

* Det är alltså scenen som ylar efter en filmatisering, inte taket. Det vore en scen för gudar, det!

Nedräkning i kalendern

Standard

Jag vet inte hur andra gör, och egentligen spelar det inte så stor roll för mig.

När jag postat och mailat mitt manus till förlagen på min lista i början av mars var jag eurforisk av lättnad i en vecka. Det var en stor och pressande ryggsäck som jag hade släppt med varm hand i någon annans knä för bedömning. Jag var inte ens nervös. Nyfiken, javisst, intill nagelbitandets gräns. Men inte nervös i betydelsen darrig, tvivlande, rädd eller med magkramper. Manuset var bra och annorlunda, jag hade gjort allt jag kunde och nu var det upp till proffsen att bedöma det.

Men det betyder inte i sig att jag inte hållit ett öga på processen.
De som utsatts för mig vet att jag alltid, alltid har en alternativplan och om Eclectica inte var mitt mellannamn skulle Contingency Planning vara det. (Egentligen är det Helena, men det är inte lika skojigt).

Så jag skapade en minikalender i excel och bockar av allt eftersom. Olika färger för helgdagar, och för de tillfällen jag själv är bortrest med knaper uppkoppling. Med analytiska kommentarer om när jag kan förvänta mig vad. Det känns mindre ruskigt att ha en överblick, att vara lite förberedd. För mig är det ett psykologiskt försvar att ha ett hum om vad som komma skall, i den mån det går att förutse. Kalendern säger också när jag måste dra streck i debatten och inleda Plan B – eller sluta hoppas, om man inte tar det lika kallt.
Så här ser den ut per idag:
förlagskalender

Jag ändrade namnen på förlagen i fråga för att hålla den rimligt anonym. Eftersom jag har ett kontorsarbete vet jag hur folk fungerar när det handlar om att göra sig av med ärenden innan storhelger och semestrar. Beslut tas sent och hamnar i posten för expediering första arbetsdagen efter helgen ifråga.

Skicka fläsksvålschipsen medan vi väntar på Schrödingers katt, och skriver klart en längre novell.

Tre lodlinjer som sitter ihop

Standard

Jag skrev nyss i blogginlägget I excel så och i word att jag pusslat isär de grova händelserna mellan fortsättningen på mitt manus. I Zebraskatan finns ett nuplan som går från augusti till februari, lodplaneringuppblandat med återblickar. Som olja och akvarell är byggd på samma sätt rent tekniskt. Nu tänkte jag knyta ihop säcken med en nuplansberättelse som inbegriper de tidsperioderna som vi redan återblickat. Men hur hänger allt ihop?

Jag gjorde rutor med händelser – om man arbetar i excel, Scrivener eller med post-it spelar mindre roll – sköt dem upp och ned längs tidslinjen och markerade i vilka fall de var samma händelse ur två perspektiv eller att de var beroende av varandra. Det jag jobbar med nu är att skapa flödet genom Som olja och akvarell – mest nuplanet där allt viktigt händer, men också alla kopplingar så att jag inte målar in mig själv i ett hörn. Sånt är slöseri på kraft, tid och engagemang.

Det som är riktigt roligt är att när man skissar på det här viset upptäcker i alla fall jag scener som bara måste skrivas. I Zebraskatan nämns Tour de France i förbigående, ett återberättat rosigt minne på kanske 200 ord. Då upptäcker jag att det vore underbart komiskt att inte bara nämna/återberätta händelsen ur killarnas perspektiv utan även att iscensätta den. Missförstånd, humor, planteringar och personlighetsutveckling på en och samma gång. (Ursäkta mig ett ögonblick medan jag går in i ett mörkt hörn och skrattar lömskt och illvilligt. <mwuahahaha>)

Jag inser också att jag kanske straffar ut mig själv från bensinmacksmarknaden och stormarknadernas kassaköer. Zebraskatan och dess gelikar är lättlästa och tillgängliga, till och med roliga på ett skruvat sätt. Intrikata, överraskande, tätvävda, på gränsen till pusseldeckare. Får man säga eleganta om sina egna manus?
Nu när jag har mer överblick kan jag också säga så här: Emmas historia skulle bli en underbar film av europeiskt, kulturellt snitt. Om man lägger ihop alla lager får berättelsen ett helt annat djup. Vems historia är det egentligen vi läser? Vad är det för myter vi följer? (Viftar med handen: jag vet, jag vet, fröken!)

Å ena sidan tänker jag kommersiellt.
Å andra sidan är det svårt att inte skriva det man gillar att läsa själv.

Vad har man för rättigheter?

Standard

håller upp ett nejDet finns vissa saker man kanske glömmer att tänka på i ren entusiasm.
Vem har rätt till ens texter när de getts ut?
I bästa fall finns det ett formellt kontrakt, där villkoren står. I andra fall gör det inte det.

Nu sprang jag på en möjlighet att få en novell översatt och krockade med frågan. Så långt hade jag inte ens tänkt, det var ju ”bara” noveller.
Den ena novellen som getts ut i en antologi – där framgick det inte om/hur länge rättigheterna låg kvar, och vad som gällde översättningar. I det andra fallet har jag gått med på att förlaget har rättigheterna i 1 år – gällde det även andra språk än svenska?

Jag har mailat båda berörda parter för att få klarhet i frågan. Tips till omgivningen är att vara så besvärlig att man ställer frågan om när man får dispositionsrätten till sin text igen. Det kommer i alla fall jag vara i fortsättningen också. Besvärlig, alltså.

I vilket fall har jag ytterligare en novell nästan färdigskriven – helt annorlunda i tonläge och färgskala än vad jag brukar skriva – som jag kan plocka fram ur gömmorna om det behövs.

Förklara för sig själv: fejkad intervju

Standard

Ibland vet man vad som händer i ett manus, i en novell eller för den delen inom en karaktär man skissar på – det är så självklart att det inte behöver förklaras.
Det är så självklart att man inte ens ser att det behöver förklaras.

Ett sätt att komma runt det här är att ha någon eller några insatta, närstående samtalspartner som man bollar manuset med. Om de inte fattar, då måste något definitivt klaras ut.
Den sortens samtal har varit guld värda – jag har haft två närstående ”bollplank” och en kunnig coach och utan dem vet jag inte om jag tagit mig i mål med ett komplett romanmanus under armen.

Ibland finns inte den möjligheten. För att man inte har de kontakterna, för att de kontakter man har inte är tillräckligt nära, eller för att livet/universum/allting gör att de nära och djupa kontakterna inte har möjlighet att ta sig tid just då.
Men man behöver likafullt ordsätta saker, identifiera och känna till.

Vad gör man då?

imagesCA7OQWIKJag har vid två tillfällen skapat mig en fiktiv samtalspartner, någon som verkligen inte höll med utan var riktigt besvärlig. Någon jag måste berätta och förklara för, som hade en annan agenda än jag själv.

I det första fallet körde jag Uppsala-Örebro t/r med en genomskinlig översättare-till-engelska i passagerarsätet. Det var en petig äldre herre som ställde besvärande frågor om läsart, författarhyss, litterära referenser och hur ordval styr läsarens genreupplevelse.
Ibland blev jag rentav mållös, men efter de timmarna visste jag fullständigt vad jag ville åstadkomma med berättelsen. Det var till exempel i den situationen jag tvingades sammanfatta Emmas mamma i en mening. Effekten blev att jag flödade omkring i Zebraskatan och tonade ned, målade om metaforer för att göra läsningen mer generell. Men det gjorde också att jag vågade stå på mig mot testläsare och slutlektör. Jag visste då vad jag skrev för något, däremot var jag helt öppen för hjälp att mejsla fram storyn så att den var mer tillgänglig.

I det andra fallet hade jag en framtida fiktiv kulturjournalist från New York Times Literary Supplement (!!) som ifrågasatte mitt manus rätt att ligga på deras bestsellerlista och gnällde på dramakruvorna. Riktigt käftig och ifrågasättande var han, en sån där dryg typ man ville ta i örat och slänga ut nedför trappan. Skällde och hytte med näven åt mig! Efter den betan läste jag på om dramakurvor och identifierade vändpunkter, förstärkte & förtydligade där så behövdes.

Ingen av de här två figurerna valde jag medvetet. De satt bara i min bil en vacker dag (varför gillar de att åka bil med mig?) och var allmänt påstridiga på ett mer eller mindre väluppfostrat sätt.

Tipset är: om du tycker ditt manus är rätt okej, men har svårt att se vad som behövs – bjud in en samtalspartner, även om hen kommer ur ditt undermedvetna. Ta dig tid i ostört läge och lyssna. Svara.
Du kan bli förvånad.

Liten privat skrivutbildning på egen hand

Standard

Jag lärde mig skriva när jag lärde mig läsa.
Det gäller fyraåringen så väl som fyrtiofyraåringen.

Jag tror alla gånger skrivutbildningar är guld, om man hittar en som innehåller det man behöver. En guidande lärare och grupp att diskutera texter med gör att man får upp ögonen på ett helt annat sätt. Inga invändningar där. Men sedan var det tid, och sedan var det pengar, och för det tredje var det andra åtaganden.

Nu skriver jag noveller medan jag arbetar med synopsis till min uppföljare. Novellskrivandet är kort och avgränsat, varierat och nyttig träning och det finns tävlingar respektive antologier som mottagare. Pluskolumnen är fullbockad. Det är bara det … att jag skulle behöva lära mig skriva noveller bättre. De jag skrivit hittills är helt acceptabla, men jag är inte tillräckligt nöjd.

Ja, jag dunkar pannan i tangentbordet.
Livet vore enklare om jag var nöjd med det lilla.
Men jag vore inte mig själv om jag inte ville förbättra mig.

Hur som haver, jag gör då som jag alltid gjort när jag intresserar mig för ett nytt ämne eller format:
1) Läser alla relevanta handböcker jag kan lägga vantarna på
2) Volymläser goda eller typiska exempel på det jag är nyfiken på
3) Övar specifika frågeställningar, tex tempus (helst då till någon tänkt mottagare)

I det här fallet bläddrar jag mig fram genom de skrivhandböcker jag äger för att se vad de har att säga om noveller. Än så länge har jag inte hittat en ny husbibel i frågan, men det finns kloka synpunkter på många ställer som jag samlar på mig.
Jag har samlat på mig noveller av Mare Kandre, Eudora Welty, Tjechov, Hemingway, Gogol och några moderna engelskspråkiga samlingar, samt gammal kurslitteratur från sedan jag läste engelska. Det som är kvar är en samling av Turgenjev som jag gått bet på och Richard Wrights samlade/Stephen Kings tidiga har inte kommit än. Sedan läser jag och tar in. Delvis med författarglasögon, men mest som att ställa sig under ett vattenfall av text. I mängden, själva tyngden och massan finns saker att fånga upp. Det som är specifikt bra, som verkligen fastnar när man läser, är förstås viktigt att läsa om och titta närmare på.
Och sedan applicera i kortare experiment.

Vad menar jag med kortare experiment?
30 000 tecken är ungefär 10-12 sidor i 1,5 radavstånd, eller i runda slängar 5000 ord – ett ganska förekommande format till tävlingar.
10 000 tecken är en tredjedel, dvs en dagsdos i nanowrimofart.
Om jag ska öva på något mer udda siktar jag på ca 1 500-2 000 ord. Om novellen ska vara mer berättande med ett tydligt händelseförlopp siktar jag på max 4-5 000 ord/20-25 000 tecken.
Jag har till och med en liten osnygg övning (som kanske blir något publicerbart till slut) som kommer landa på ca 1 000 ord.

Vad är det jag övar på då?
Just nu skriver jag på två noveller/korttexter. Den ena, monologen, är kort och tänkt kunna fungera för högläsning. Där provar jag att använda tempus friare för att följa hur huvudpersonen återberättar ur sitt liv, där vi rör oss mellan olika då och nuplanet. Den andra, tävlingsnovellen, försöker jag arbeta med undertext, symbolik och opålitlig berättare – jag vill att berättaren ska lura sig själv och att läsaren genomskådar henne gradvis.
Andra ämnen jag ska prova är miniatyrnoveller, början-slut-knorrar, litterära laborationer, alternativa berättarröster, strikta dramakurvor och natursymbolik. Inte nu, men steg för steg.

När jag är klar med en bunt kommer jag skicka dem på lektörsläsning, mest som ett diagnostiskt prov. Har jag lyckats med det jag avsåg? Jag kanske kommer vända mig till testläsare, också, men om det handlar om läsbara teknikövningar är det andra typer av frågeställningar än vanligt.

Poängen är att när de här kunskaperna sitter innötta i bakhuvudet har jag förbättrat min verktygslåda. Då har jag dem i byrån i en liten ask bland andra grejer, när som helst när jag får lust plockar jag fram min ask. Var redo. Alltid redo.

Nästa skrivkurs jag ska skapa åt mig själv handlar om dramaturgi, kurvor och berättelsers byggklossar. Jag har redan tankar om hur jag ska komma åt de kunskaperna men har inte tid att sjösätta dem än. En idé är att skriva spaljémanus till flera romaner för att filea bort fluffet och nå in till urberget och skelettet. Den som lever får se.

Varianter och variationer av uråldriga teman

Standard

Det finns filmatiseringar av böcker baserade på pjäser. Det finns nyinspelningar av nyinspelningar av filmer, mer eller mindre framgångsrika. shakespeareAlla avspeglar de regissör, producent och manusförfattares vinkling av materialet men också tidsandan. Jag är till exempel svag för olika nyversioner av Shakespeare, där berättelsen vandrar mellan olika format och vinklingar. Jämför 1940-talets riddarromantisk-patriotiska version av Henry V med Kenneth Branaghs aningen mer råbarkade och leriga, och med teaterföreställningen The Complete Shakespeare (abridged) där samtliga krönikespelen kondenserats ned till ett fotbollsreferat.

Min c-uppsats i engelska handlade om Anne McCaffrey’s The Rowan och dess utveckling från en tidningsnovell på sent 1950-tal via två olika noveller i egna antologier till en komplett roman 1990, där texten skrevs om i varje steg. Det var intressant att spåra vad hon hade ändrat och sia om varför hon valt att göra på ena eller andra viset. Jag är följdaktligen aningen knäpp, men jag är vaken på referenser och tycker om omarbetningar.
KällanDet säger så mycket om den som gör dem. Jag läste Scarlett, skriven som en uppföljare till Borta med vinden, i början av 1990-talet och har ett stadigt hyllavstånd med variationer av Jane Austens samlade verk. I går natt satt jag uppe och såg Källan, en nordafrikansk film om en by med kvinnor som går i kärleksstrejk när de inte får vatten framdraget till sin by. Den var vacker, sorglig, huvudskakande-vredesframkallande, sinnlig och med en kvinnlig glimt i ögat. Samtidigt hörde jag ett 2400 år gammalt eko från Aristofanes komedi Lysistrate där huvudpersonen med samma namn förmår atenskorna att gå ut i kärleksstrejk för att provocera fram fred mellan Aten och Sparta. (Jag har sett den uppförd av humanistklasserna på mitt gymnasium, med spartaner som talade finlandssvenska och en make som hoppar upp och ned i sängen vilt skrikande ”Jag vill knulla!” Själv var jag mer av Antigone-typ i motsvarande ålder, så jag nöjde mig med att sitta i publiken) Här fanns samma grundtema, samma komiska anslag på mörk botten, men ingen skulle komma på att hävda att den är lånad rakt av. De är alldeles för olika.

Vart vill jag komma med allt detta?

Att gamla berättelser blir som nya. Att två emo-kids blir störtkära och tar livet av sig på tre dagar i Verona går att återberätta som trädgårdstomtar. gnomeoAtt den underliggande strukturen, att människor är människor när och varän vi är. Tänk på deckare i medeltidsmiljö eller i det antika Rom, historiska kärleksromaner i fulla skottkärrelass.

Så tipset är att om du sitter fast och inspirationens glöd falnar, gå tillbaka och gräv i arkiven, särskilt de mer sällan besökta. Damma av, skala av det du hittar från allt som är specifikt för den tiden och situationen. Vrid och vänd. Vem vet, det kanske blänker till i ljuset från bortglömd diamant.

Marknadsföringstankar (tack till Debutantbloggen)

Standard

Den här veckan har Debutantbloggen skrivit på temat marknadsföring, med många intressanta  inlägg. Jag har läst och funderat, fått idéer och gjort överväganden.
Nej, naturligtvis är jag inte där än, på något sätt, med mitt romanmanus. Det kan ju eventuellt kanske möjligen behöva antas först … typ …
Å andra sidan har jag vandrat igenom den här processen med tre kokböcker, varit en okunnig nybörjare som trevat sig fram.
Å den tredje sidan förstår jag, steg för steg, att skönlitteratur är en helt annat sak. Alltså behöver tanken tänkas, saker nämnas innan det är ett skarpt läge. All analys och förberedelse är av godo, även om jag får stoppa ned materialet i byrålådan och ruva på det ytterligare en tid.

Till historien hör att jag en gång för många år sedan delade rum med en driven och ytterst proffsig säljare/företagsdoktor. Om vi bortser från det kontinuerliga högvolymtelefonerandet snappade jag upp mycket från honom. Det mest intressanta var att han graderade säljuppslagen i dels hur sannolika de var att få igenom ett avtal, dels hur lönsamma de skulle vara om ifall ett avtal gick igenom och (här är det intressanta) hur mycket arbete/kostnader måste säljsidan lägga på att få kunden att komma till ett avslut. Allt handlade om att identifiera vilka bollar företaget skulle springa på – att gradera uppslagen för att fördela den begränsade tiden och budgeten som fanns.

Så jag gjorde en excelfil. <paus för igenkännande hånskratt från läsare>

Först listade jag olika typer av marknadsföringsaktiviteter och klassificerade dem:
marknadsföringsaktiviteter

LRC är en förvaltning på jobbet som läst och röstat på mig i tävlingen Dåtidsnovellen, och som bett mig komma förbi om/när Zebraskatan finns i tryck. Sollentuna författarförening brukar maila sina medlemmar när någon i föreningen blivit utgiven. Och så vidare.
I det här läget var jag lite lagom galen. Jag listade signeringar, videotrailers, bokcirklar, bokbloggare, lokalteveintervjuer, författarkvällar, gratisutdelningar, podcast-radiouppläsning, morgonsoffor, vad som helst som jag kan tänka mig att ställa upp på bara möjligheten ges. Jag vände på stenar och obskyra kontakter, och det finns säkert fler idéer som kommer att slå mig hårt en mörk och kreativ natt.

sannolikhetSedan satte jag på mig de kalla, analytiska ekonomglasögonen och bedömde varje idé utifrån hur sannolikt det var att det blev av och hur stor effekt åtgärden skulle ge.
Att snygga till hemsidan: 100% sannolikt att jag kommer att göra det. Effekten av att göra det på en i det närmaste oläst företagshemsida: 5% (att jag inte satte 1% har med googleträffar att göra).
En recension i de stora drakarna – stor marknadseffekt. Mycket låg sannolikhet.
En recension i UNT – något högre sannolikhet än DN/SvD men mindre marknadseffekt, eftersom den är regional. Och så vidare.
Jag försökte vara så ärlig som möjligt – en releasefest t.ex. är jättekul, alldeles underbar och självklar. Men ur marknadsföringsperspektiv är det som att predika för kören – sannolikheten att man genom en releasefest når utanför de som redan känner till boken är inte så hög för en skönlitterär debutant. (Jag räknade alltså ödmjukt bort illusionen om att det skulle komma journalister och/eller andra inflytelserika opinionsbildare)

Sedan räknade jag ihop snittvärdet för att få en tumme-pekfinger-uppfattning om det var en marknadsföringsinsats jag trodde kunde ge genomslag. Ju högre värde i tabellen, desto bättre effekt.

kontenta.Här tog jag mig en kopp kaffe och tittade på min lilla fil. Skrev till några idéer till. Och insåg att jag missat två parametrar för att få ett bra beslutsunderlag: tid och pengar. Jag lade alltså till två kolumner Kostnad och Ansträngning. Jag graderade dem från 0 (det sköter sig självt) till 3 (stor kostnad/insats från min sida) och räknade ut cost/benefiteffekten som nettoeffekt*(summan av kostnad och ansträngning). Ju lägre värden, desto mer värt att satsa på.
Exempel är recensionsexemplar. Sannolikheten att få napp på effektiva recensenter är lite varierande, men kostnaden är relativt låg. Att skriva ett par noveller som kompletterar och lägga ut dem som e-noveller eller till och med uppläsning ger kanske ger bra effekt och är inte så kostsamt, men det kräver en del insatser av mig. Till exempel att skriva dem …

Just nu har jag 50 marknadsföringsidéer på min lista, graderade och klara. Vissa hör specifikt till min Zebraskatan, men majoriteten är generella utifrån vad jag kan, vill och vilka kontakter jag har. Det var säkert ett onödigt jobb, särskilt i det här läget innan något är klart. Men tanken är tänkt. Bollen är i rullning. Rätt boll som rullar åt rätt håll.