Monthly Archives: juli 2012

Håll i hatten! Här går det undan i svängarna!

Standard

Efter att jag skrivit klart novellen försökte jag maila över den. Stötte på patrull.

Och fick en hel scen, fullfärg, lukter, taktila upplevelser, rubbet, från Som olja och akvarell (tidigare känd som Zebraskatan II, därefter En reptilaffär i Bretagne) under tiden. Inte visste jag att just hon var kapabel att slå ned någon med en stekpanna.

Men så fort maildemonerna accepterat mitt blodsoffer ska här skissas och dokumenteras så att scenen inte försvinner – det är en del i upplösningen och någons personliga utveckling.
Och vad säger det om mig att det är en positiv del i någons personliga utveckling och nära relationer att de kan knacka skurkar i skallen med köksinventarier?

Annonser

Målsnöre i novellskrivandet!

Standard

Med en timmes och femton minuters marginal hann jag avsluta novellen till FEL förlag.

Den blir om inte bra, så i alla fall väldigt annorlunda jämfört med mina andra två officiella noveller. Den ena är en kortfattad illvillighet med knorr som fru coach jämför med Guy de Maupassant (hjälp!!), den andra är en längre svartsynt syrlighet på 1600-tals svenska, med mycket research i botten. (till Dåtidsnovellen, håller tummarna)

Och nu kläcker jag ur mig en riktigt gnällig första-person science fiction novell som dessutom saftar till julevangeliet.

Vissa älskar att skriva noveller, jag ser det som en skrivövning eller något som spinner vidare på en kortfattad idé. Jag både läser och skriver hellre längre historier, om katten själv får välja.
Men det är samtidigt kul att laborera med formaten, att bolla med det skrivtekniska utifrån vad för berättelse novellen presenterar. Kanske inte just noveller i sig, med de förväntade berättarkurvorna, men korta texter. Av alla de slag.

Hemmets Journal hade en veckotidningsnovellstävling där inlämningen var i december, med temat Sommar. Jag funderar på att skriva något tillknorrat om potatis, bara för att.

Emma vill inte sluta bada

Standard

Jag skriver en badkarsscen i Zebraskatan.

Ett antal punkter ska passeras förbi innan telefonen ringer och vi är tillbaka i actionsekvensen. Det som är svårbalanserat och får vattnet att skvimpa över kanten är de exakta nyanserna.
Tankegången ska börja ytligt och sedan gå nedåt-innåt ett kort ämne i taget. Med fulla planteringar, där så är lämpligt.

Kruxet är at Emma inte är särskilt introspektiv. Hon är inte någon som njuter av att vrida och vända på sina känslor, hon är någon som inte sätter rubriker och skyltar upp sitt inre liv. Så när hon verkligen vrider och vänder på hur hon mår går hon snabbt vidare till ”och vad ska jag göra åt det?” Vilket gör att gestaltning och ordval blir ännu viktigare än vanligt för att jag inte av ren slentrian ska göra övervåld på hennes karaktär. För i den här scenen fattar hon ett beslut hon själv inte är medveten om än, läsaren ska bara förstå att något har skiftat.

Det som är trixigt är hur tydlig man ska vara. Jag vet ju exakt, så det finns en risk att jag utelämnar för att det är så underförstått för mig. Å andra sidan kan det bli övertydligt, när jag kompenserar för att visa läsaren.

Så stackars Emma blir nog kvar i badet ett tag till.

Press på sig själv-inlägg

Standard

Och min deadline närmar sig med stormande steg.

Å ena sidan bör man då inte bränna skrivtid på att umgås med bästisen telefonledes. Å andra sidan var det rätt behövligt, troligen för oss båda.

Jag har öppnat filen. Jag har tittat på den.
Den tittade tillbaka och verkade inte alldeles ovillig.
För att vara taktisk – det är tre texter som ska in – kanske de två lätta ska skickas i morgon, så får det tyngre gå iväg på tisdag.

För det här är också en del i vägen till ett professionellt skrivande – att hålla åtaganden. Att skriva fast man inte alltid kvittrar och känner totalt flyt. Precis som man går till jobbet varje vardag och gör det man ska på det bästa sätt man kan, helt oavsett om inspirationen kvillrar i kroppen och excelformlerna dansar fram ur tangenterna.

På något sätt tycker jag om ordet skribent, snarare än författare, som för mig är skaparen av ett specifikt verk. Är jag skribent kan jag skriva fackböcker, noveller, poesi, eller – gud bevare mig väl – romaner utan att låsa in mig. Eller skriva blogginlägg för den delen. Visst är roligt, stimulerande, givande, annat är träligt och nödvändigt. Det intressanta är att det skiftar från gång till gång, från stund till stund för mig.
Eller för att citera Mälarö kyrka: Då börjar han med Beatles och slutar med fuga/och alla ska då tycka båda lika vackra är.
Just nu känner jag mer för att redigera klart Zebraskatan än att avsluta novellen jag håller på med. Men att göra det är inte seriöst och ansvarsfullt, så surt äpple, se upp för tänderna.

Eller som Emma säger när hennes syster Mia vill förgifta deras föräldrar: ”Bespara mig amatörer”
Det är den nivån jag är ute efter – dock inte i samma yrkeskategori.

Skrivarförhinder (aka semester)

Standard

Verkligenheten och allmänt ansvar har en tendens att komma emellan. Skrev klart det sista utlovade kapitlet och postade en helfet bunt till fru Författarcoach: 10 kapitel, en bibba skrivmaterial och ett antal tätskrivna sidor textkommentarer, författarhyssdiskussion och en mångordig utläggning om författarplattformar, nuvarande och sen-varande. Än så länge håller min självpåtagna tidsplan om inget annat går över styr.

Men därefter har skrivtid dagtid varit ytterst sönderhackad – har petat här och där i Zebraskatan vilket underbygger nästa volymflytsession. Det har varit mycket hushållspragmatiskt, umgås med familjen, inkluderat byggt kojor i vardagsrummet, spelat Wii, lekt riddare-drake, beundrat fönstermålningar och gått på bibliotek. Och jag är än så länge betrodd nog att de använder mig som bollplank när något bekymrar dem.

I vilket fall småfilar jag på novellen jag lovat tota ihop, även om det är ströord och dubbelkollningar av fakta. Det känns som om det kommer att gå fort bara jag kan sitta ostörd. Men ingen panik för det – jag har en vecka att spela på och det är sånt man har deadline-förmågan till.

Nästa kokboksmanus är i det experimentiella och grunduppspaltande stadiet. Vad fungerar (att upprepa och beskriva, dessutom)? Vad blir gott? Vad blir snyggt på bild? Det där stycket blir för långt, för kort, för spretigt osv.
Manuset efter det är grovt beskrivet, det finns ett gammalt grundmanus (måste hitta filen) och sen börjar matlagandet för det också.

Dagens pensum – kallas också semester

Standard

Första dagen på semestern.

Semester? Hemarbete mer, för listan är lång.

Bauhaus, handla, dammsuga & moppa, räkningar, tippen. Spela spel med barnen. Plocka smultron och boysenbär. Diska. Steka mandelpannkaka.  Diska igen. Prata med undulater. Dricka kaffe. Renskriva en scen till ett kommande manus.

Revskriva två riktiga recept och en receptparodi. Spara parodi och en dikt i pdf – var var det nu jag hade pdf-creator installerad? -maila till förlag.

Avstå från att skriva på  Zebraskatan (svårt, svårt) utom enstaka redigeringar. Istället börja avsluta en novell, kanske ett par dagars arbete.

Med andra ord – jag har semester från mitt civila jobb, men skrivjobbet rullar på som vanligt.

Godsfinka till Sibirien för mina älsklingar

Standard

Jag har ett kapitel i Zebraskatan som jag riktigt sett fram emot att få skriva.
Kända och ökända Uppsalamiljöer, fullt spelrum för fiffiga författarhyss och så skulle jag och Emma få briljera med sarkasmer och syrliga observationer.

Utrensning, mina vänner. Ståndsrätt och utrensning.
Jag dödar kanske inte mina älsklingar men landsförvisar dem definitivt.
<snyft, snyft> och <vink, vink> på järnvägsstationen.

Det blir för segt, det händer för lite och (misstänker jag) läsarna är inte lika roade litterära ekon som jag är.

Så jag kapar häck, väck, våt fläck bort hela långa mitten av kapitlet. Vi börjar på Katalin and all that jazz för att etablera ramen för mordet och Emmas sinnesstämning. Sen hoppar vi direkt till kön till den ökänt skunkiga nattklubb som vid tiden för vår berättelse hette People. Behåller bara en löpsedelstext, blixtrande rutor och några repliker i kön – i värsta fall får jag dit och researcha med block och röstmemo en mörk natt. Därefter – pang- över till den planerade klipphängaren och vidare in i nästa kapitel som redan är klart.

Det får hellre bli kort, bara det blir snitsigt.
Och den här lösningen tror jag på.
I skrivprocessen med Zebraskatan börjar jag se att när ett stycke ebbar ut, när det är svårt att överhuvudtaget förstå hur jag ska komma vidare från punkt A: då är det läge att antingen bryta stycket eller göra en mycket handfast komprimering. Det är väl där läserfarenheten kommer in – att jag börjar acceptera att jag känner när en text är avslutad och att man vill komma vidare.

Mer vegetarisk LCHF för vegetarianer och oss andra

Standard

Jag och Pauline har officiellt inlett manusarbetet med uppföljaren till LCHF för vegetarianer.
Vi har punktat upp vad inledningskapitlen bör ta upp, tabeller och bra-att-ha-grafik, hur recepten ska vara indelade och vilka de ska vara (i stort).

Delar i nöjet att skriva en kokbok är slutspecificeringen vilka exakt  recept på väntlistan som ska med, om allt vi testar ut och rekonstruerar från ”mormors kök” blir bra är vi över gränsen vi numer vet är skarp. Men det blir alltid några recept som i slutändan är tråkiga, krångliga eller helt enkelt inte tillräckligt … upphetsande. Ens med extra chili.

Återigen går vi på: näringstät, god, lättlagad från tillgängliga ingredienser. Plus i kanten för mat som dessutom är vacker och spännande.

Bland recept på min uttestarlista finns auberginegryta av mole-typ, fänkål stylad som fransk fiskgratäng, jordgubbskaka med mandel och olivolja (2dl!), macadamia-vanilj frittata och regnbågsägg.
Auberginerna har jag provat av och receptet är lovande men inte klart. Regnbågsäggen fungerar men jag håller på att testa ut fler färger. Jag har dessutom fått till en ingefärssoufflé (eller kaka eller omelettliknande – gräddas i ugn) som passar både till sallad och till något sötsurt wok-artat. Cashew-nötter?

I övrigt har de skördemarknad på Wiks slott om en dryg månad – då ska jag bunkra olika sorters kål och mangold för färggrannt och säsongsmässigt experimenterande.

Otålig – på två sätt

Standard

Har skrivit och skrivit och skrivit den senaste halvannan veckan. All den där research-och-redigeringstiden som jag muttrat över, vet ni, nu gav den utdelning. Det går relativt fort och det blir bra. Allt är kollat, alla delar i texten är med, den ska bara stuvas om och dockas ihop.

Är ett halvt kapitel från en fet bunt till fru Författarcoach:
5 sidor tätskrivet följebrev (med fotnoter!)
Två versioner av återblicken Jamaica
Kapitel 19
Kapitel 21
Kapitel 23 (22 är klart sedan tidigare)
Återblick Uppsala, 5 år tidigare
Återblick Milano, 14 år tidigare
Ny version av Återblick Hargshamn, 29 år tidigare
Försöker fila till det sista i kapitel 20 så sekvensen går att läsa i sin logiska följd, samt kanske lite till om det hinns med. Ska försöka skriva klart sekvensen med Uppsala-återblickar, samt börja på NewYork och Pembina – eftersom de har beröringspunkter är det vettigt att skriva dem parallellt.
Men när jag är i ett flyt där pusselbitarna faller på plats, blir läsklara för utomstående, då blir jag ännu mer otålig och vill bli klar nu på en gång.

Och – minneslapp till mig själv – bara för att man otåligt väntar på reaktionen från sin poesimentor som ska svara i början av den här veckan är det mer sannolikt att det är tomt än att det är något inkommet i inkorgen om man tittar i den var femte minut.
Det är som att gå till tandläkaren. Antingen skriver hon något snällt eller också sågar hon mig så illa att det bara är sågspån kvar.
Och lik förbaskat tittar jag i inkorgen.

Reklam för bloggen – inte än, tack!

Standard

Jag har följt olika diskussioner om hur man skaffar sig mer trafik på sin blogg och hur man stajlar den så att den blir optimalt attraktiv och läsarvändlig. All kunskap är av godo.

Men jag tänker inte implementera detta just nu. Och av flera genomtänkta skäl:

1) Jag behöver i vilket fall uppgradera hur den är uppbyggd. Jag gillar grafiken, men kan inte wordpress tillräckligt väl för att fixa till de funktioner jag vill ha. Så det får komma i samma vända som vi ordnar hemsidan till firman – med extern hjälp

2) Jag jobbar heltid. Och skriver kokböcker. Och har tre barn. Och skriver en roman. Och har för ögonblicket sju undulater (om de inte hunnit kläcka fler när jag vände ryggen till) Och har hus och sommarställe. Och borde trän… ja, som synes har jag för ögonblicket inte tid i min vardag nog för att blogga och länka och twittra och kommentera på andras bloggar på det seriösa sätt som krävs.

3) Jag inbillar mig – och jag kan ha fel – att jag inte är tillräckligt intressant för att folk ska vilja läsa vad jag bloggar. Vad jag skriver och ger ut, visst, det tvivlar jag inte på ett dugg. Och visst skriver jag enstaka bra inlägg som ofta handlar om skrivhjälpmedel och skrivteknik. Men i största allmänhet, från läsare som inte redan är nära och kära?

För närvarande behandlar jag min blogg som en för-intresserade-läsare-tillgänglig anteckningsbok och inte som en reklamplats. Matintresserade människor får tag i mig via andra kanaler. Den dagen jag har mer tid och är närmare något skönlitterärt kanske jag tar tag i frågan.
Just nu känns det viktigare att skriva klart de olika manusen, både de kontrakterade facklitterära och mitt skönlitterära, än att köra en stor bloggkampanj.
Det här är inget som är hugget i sten, bara en här-och-nu-inställning.

Jag vill nämligen ha något att visa upp och stå för mer, innan jag gör något åt blogosfären.
Om ens då.