Category Archives: Zebraskatan

Viss igenkänning

Bild

inte våga släppa manuset

Annonser

Himmel och helvete – min bild av Nick

Standard

Nick i Zebraskatan är Emmas schyssta kollega och bra-att-ha-till-hands-älskare. Hon lär sig mycket av honom, de har kul ihop, han är en del av den fyrklöver, senare trio, som är la petite boutiques verksamma gren. Utförarna om man så säger.

Han är inte fullständigt utmejslad än, men så här mycket är känt (av mig):hughjackman1
Han är från Brighton i England, rymde hemifrån i tonåren och hamnade i fel kretsar. Pladdrar när han blir nervös, noga med sin utrustning och mycket skämtsam på gränsen till retsticka – mycket är ett psykologiskt skydd. Fanatisk dykentusiast – i det stora blå finns friden och det gränslösa som inte finns i hans vardag. Någon form av teaterbakgrund, även om det varit som vikarierande tekniker. Nick är den som varit med länge i branschen, han och Celeste var anlitade innan Emma kom in i bilden. Bisexuell, med flexibel inställning till partners och deras önskemål. (Hade jag ingen aning om från början, själv ansåg han att dykningen var mycket mycket viktigare) Har ingen permanent partner, inga rötter, inget hem.
Tidigt i Zebraskatan får vi veta att han pensionerat sig nere på Cayman island, som är en del av Storbritannien. Där finns det gott om banker samt det är nära till Riviera Maya i Mexico med världens näst största barriärrev. Det sista vi hör av honom är att han var på väg till Cairns i Australien, nära Stora barriärrevet, men att våra skurkar inte får tag i honom.

hughjackman2Jag har inte lyckats knäcka hans efternamn än, mer än att han är döpt till Nicholas. Möjligen har han bytt så många gånger att det inte spelar någon större roll för honom längre. Nick är 40-45, trimmad men lite sliten. Hasselögd, keltiska kindben, kortklippt, slänger lite med axlarna när han går. Ganska osynlig när det så passar honom. När Emma möter honom, där när hon kommer på glid, är han runt 30. Hela tredje boken Skepp och broar är Nicks berättelse om la petite boutique och sitt liv, tills den ansluter dikt an till slutet och nuplanet i Som olja och akvarell. Det är hans resa längs samma vägar som Emma men ändå annorlunda.

Återigen – hur ser karln ut, då? Typ?
Återigen letade jag mig igenom skådespelarvärlden på nätet. Det här är det närmaste jag kommer: en inte så biffig Hugh Jackman med en ton av sorg och avstånd i blicken. Nick är rätt så mycket mer vanlig, men utseendetypen stämmer

En himmelsk dam – min bild av Celeste

Standard

Celeste Prunelle är Emmas mentor och kollega i Zebraskatan. Deras relation närmar sig ett mor/dotter-förhållande och deras såriga bakgrund binder dem till varandra.

Celestes textröst måste jag fila lite på men hon är en av de där karaktärerna som alltid är i balans. På engelska skulle jag använda ordet poise. När det svajar för henne, när detta gestaltas, ja, juliette-binoche-camille-claudel-1915då är vi illa ute. Hon är yrkesmördare av det mer eleganta snittet, har/har haft en zoobutik i Rennes i Frankrike. Hennes vuxna barn är polis och veterinär respektive och hon har gått igenom en strulig skiljsmässa från en paleontolog som oftast var på grävande fot någon annanstans. En annan viktig person i hennes liv är uråldrige Monsieur Antoine som bor i lägenheten ovanför henne. (Jag vet hur allt det här hänger ihop, det återkommer vi till)  Hon kan inte laga krånglig mat, men ger sig på det när är något som måste erkännas för någon annan.
Celeste har naturligtvis gamla välbegravda hemligheter som påverkar hennes livsval och var hon är i livet när vi möter henne redan där i Limassol. Det är ju jag som skriver och alla viktiga karaktärer i den här trilogin har tunga, taggiga ryggsäckar.
I berättelsens nuplan är hon runt 60, välbevarad och nätt.
Hon beskrivs som inte alltför lång (relativt Emma och René), chokladögd och med förmåga att byta sociolekt i tal. Lite avskalad klädsmak när hon själv får välja, skjortblus och byxor. Läsglasögon numer. Allt detta är gott nog, men hur ser hon ut?

Ja, nu har jag ingen privat casting agency. Jag har googlat och bläddrat i tidningar. Det närmaste jag kommer är Juliette Binoche – en mycket äldre och mer vardaglig version – men de skulle vara typlika i ansiktsform, frisyr, ögon, kroppsbyggnad.
Bilden är från filmen Claudette Claudel 1915 och hade kunnat vara en osminkad och olycklig Celeste.

Hur mycket sex är för mycket – om det inte är i bild?

Standard

När jag skriver skönlitterärt är mina karaktärer en aningen pilska, om det inte är gestaltande att de inte är det.
Det förekommer följdaktligen sexuella aktiviteter både här och där i olika kostellationer men sällan i någon större detaljgrad. Det är tillräckligt mycket med för att vi ska veta ganska tydligt vad de gör eller är i begrepp att göra men jag har inte skrivit IKEAs monteringsmanualer.

För mig passar det in, det följer inställningen hos de karaktärer jag skapat. Taffligt, nykärt, råkåt, återförenande och som alibi. Till och med dagen efter fulsex och en onaniscen kom med. Men inte så mycket detaljer, inte varje gång. Dels för att jag inte tycker att det är relevant, dels tycker jag att det blir tjatigt, dels är karaktäriseringen sådan att där kroppen inte är viktigt för deltagarna är det svårt att skriva något känsligt och sprött.

En eventuell redaktör får slå mig på fingrarna om jag behöver förtydliga. Marknadsanpassa nivån.

Men det går lätt att filmatisera Zebraskatan mot barnförbjudet, för att inte tala om Som olja och akvarell som bitvis är självantändlig.

Varför det tar tid att skriva just nu (ambitiös, jag erkänner)

Standard

Nu är det träligt och segt och jobbigt att skriva. Trots att jag har haft hela helgen vikt till skrivarbete – tack, tack, välsignat tack för det – har det gått långsamt och motigt. Samtidigt blir det bra.

Varför är det så?

1) Insatserna har höjts. Jag måste hinna bearbeta Zebraskatan så att den blir tillräckligt bra för att förlaget i fråga säger ja tack (men skriv om lite till) i tid inför höstens beslutsomgångar. Dessutom måste manuset hinna förbi den vidtalade och högt rekommenderade lektören på vägen.

2) Ett helt nytt kapitel som utspelas på en tidigare inte researchad plats. Jag hade hoppats kunna skriva den här biten senare, nu fick jag forcera och myta ihop miljön

3) Min egen ambitionsnivå har höjts. Det jag betraktar som fulskrivet är helt adekvat läsbar text. Jag vet att det är överdrivet att tycka så men det är svårt att låta bli

4) och sen är det … ja, jag nämnde bara i följebrevet i våras att jag arbetar med en uppföljare. Och det gör jag, går till och med Ann Ljungbergs Sommarskola – skriv din roman för att ha pressen och drivet att göra det. Det är bara det … att jag skriver synopsis på del tre samtidigt. För i vanlig ordning gillar jag böcker och filmer med lager, läsarter och oväntade vändningar. Så de större bearbetningarna jag gör i Zebraskatan får effekt framåt – och tvärt om. Det finns saker som ploppat upp i de två synopserna som har direkt effekt bakåt till Zebraskatan som jag måste ta hänsyn till. Det nya kapitlet är ett sådant, liksom ett kapitel på slutet som ska skrivas om och tre kapitel om Emmas bakgrund i la petite boutique som ska fördjupas (skrivningarna har med punkt 1: bearbetning från förlagets önskemål att göra, men eftersom de har bäring på del tre kan jag inte bara häva ur mig råtext)

Om det går som jag tänker mig heter de Zebraskatan, Som olja och akvarell och Skepp och broar. Åtminstone som arbetsnamn. Olja och vatten är motsatser som man inte kan blanda hur som helst. Skepp och broar förenar, men är samtidigt brännbara.
För att få ihop eländet och inte jobba ihjäl mig har jag strukturerat upp det hela. <plats för fniss> Analyserat <plats för mer fniss> i excel <plats för rågarv från de som känner mig och min arbetsprocess>. Det blev en aning omfångsrikt. Så här typ – lodfärgerna anger de tre delarna kronologiskt hur de utspelas, inte i den ordning läsaren möter kapitlen. Förbindelselänkarna i sidled visar när någon händelse har relevans för eller visas i en annan del. Man kan förstås använda samma metod om man har flera perspektiv, tidsplan eller något annat trassligt.IMG_0633[1]IMG_0632[1]

Efter två långa dagar med redigering …

Standard

IMG_0006[1]Redigering.
Manusbearbetning.
Utmejsling.
Förfinande och polerande.
Någonstans har jag en liknelse om städning som säger: The room looked like it had been excavated by a team of archeologists with toothbrushes, and then done over by a squadron of Japanese housewives. (Jag lovar att leta upp det korrekta citatet och uppdatera inlägget) Det är inte riktigt på den nivån – än – men nog petar jag. Samtidigt som jag skriver till ett helt kapitel och skriver om ett flertal andra från grunden, utifrån uppunktade händelsekedjor.

Utan att tussa en flygande apa på en enda människa.

Det har lossnat!

Standard

Efter en och en halv månads förberedelser, analyser och planerande lossnade redigeringen idag.girodilombardia
I småluckor under dagen lyckades jag skriva råtexten till ett nytt kapitel samt redigera klart ändringarna i kapitlet innan, det som det nya kapitlet är utbrutet ur. Bland annat måste skarvarna runt det ursaxade putsas, samt att slutet på kapitlet måste ändras så att det fogar ihop mot det nya kapitlet. Det är följdaktligen inte Arsenik och gamla spetsar på teve, samt krångel i tallriksskåpet. Istället är det tevesportens reportage om Giro di Lombardia, också känt som Giro delle foglie morte (de döda lövens lopp), som länkar över till nästa kapitel som börjar med espresso på Café Croisée de Chemins och Tour de France.

Händelsen under Tour de France är vad Emma ser, tänker och upplever. Det är skrivet utifrån var hon är i livet – hon grubblar över barn, mödrar och vilket ben hon borde stå på. Vilket ben hon vill stå på.
Samma händelse kommer finnas med i Renés perspektiv i Som olja och akvarell. Han har som sagt reservnyckeln till lägenheten och vet att använda den. Ahem.
Eller som det står i mina skrivanvisningar till kapitlet:

Emma går upp till vindsvåningen för att kolla av att hon inte glömt något, rullväskan står i hallen nere. Ljudet av mansröster. Engelska. Konstigt, det där låter som Nick. Ljudet av sex som uppskattas av båda. Det där låter också som Nick.
Det finns gränser för nyfikenhet och hon har inte med saken att göra. Smyger nedför trappan, tar väskan och går.

Ahem

Bakhuvudets konkretisering

Standard

Det har varit motigt, svårt, nästintill omöjligt att bearbeta Zebraskatan över sommaren.  Samtidigt har jag varit medveten om att berättelsen och dess flöde har pyrt och pokulerat runt i bakhuvudet, strax under medvetenhetshorisonten. Då och då har den poppat upp och avrapporterat, för att omedelbart dyka ned i de lager där jag inte kan påverka.

I dag levererades det hela färdigt och fixt. Det var möjligt, till och med lätt, att skriva en utförlig förteckning vad som skulle åtgärdas i vilket kapitel. Vissa kapitel fick anvisningen: förtydliga och putsa, stryk allt överkrångligt medan andra har kvartssideslånga anvisningar om hur de ska bearbetas. På vissa står det kanske punktas upp och skrivas om. (Suck). Det intressanta är att de flesta kapitel som drabbas av detta är i den första tredjedelen, den som de flesta testläsare tyckte var seg, svårgreppbar och i största allmänhet sämre än resten av boken. De kunde inte förklara vad problemet var, mest att den delen var svagare.
Jag tror mig ha löst det – nu ska det bara skrivas.

Zebraskatan står på egna ben, men den är samtidigt första delen i en svit. En händelse som är relevant för huvudpersonerna i del två och tre återberättas i korthet i första delen. Nu insåg jag att för att förstärka båda vad jag försöker berätta och för att bottna för det kommande ska förvandla en halvsidas återberättande till ett kort kapitel. På samma sätt finns det två formativa nyckelhändelser i Emmas bakgrund. Den ena minns hon inte ordentligt förrän alldeles i slutet, men den andra har jag snurrat runt, nämnt men inte visat. Det kanske är dags för att plocka fram följdverkningarna till anledningen att Jan-Erik kan få mordet på Bergström för halva priset …

Tre högar att angripa

Standard

En bit på väg i redigeringen av Zebraskatan. Det mesta har försiggått i huvudet, mer än på tangentbordet, men allt är förberett.tre flöden
Naturligtvis är usb-pinnen på drift igen, men jag har en back-up (även om en halvdags anteckningar är på vift).

För att komma vidare har jag brutit ned berättelsen i sina tre flöden, oavsett i vilken ordning de är blandade inför läsarens ögon, som en kortlek i LasVegas. Det gör att det är lättare att hålla en konsekvent tråd, och titta på vad jag behöver jobba med. För att vara extra övertydlig har jag sorterat dem i tre färger.

Dagens pensum är badstranden, ett par utskrivna kapitel och en penna.
Därtill ska jag skriva en sida i Som olja och akvarell för att skicka in till Sommarskrivskolan. Det lutar åt att det blir bokhandeln, för att träna på att etablera Violette, min fan fiction-skrivande bokhandelsinnehavare.

Sommarskrivskola dag 5 – att arbeta med miljön

Standard

Dagens övning handlade om miljö. Var utspelas din berättelse och hur väl känner du den? Vad tillför den och ett flertal andra frågor att skriva fritt runt.

Att Zebraskatan och för den delen novellen Rättvisans kvarnar (som publiceras 15 september i antologin Dåtidsnovellen) utspelas i Uppsala kändes ganska naturligt. Som nybakad skönlitterär IMG_0036[1]författare hade jag tillräckligt många parametrar att bolla med för att låta historierna bre ut sig i en okänd miljö. De utländska platserna i Zebraskatan har jag antingen själv varit på, eller fått underhandsinfo av nära bekanta, så att jag kunde komplettera med detaljer för lokalfärgen. Inte visste jag, till exempel, att den vanligaste bilen på Jamaica är en vit nedgången Toyota. Själv skissade jag på en jeep, men ack vad jag bedrog mig. Eller att ett vanligt tilltal var hey, Andrew.
Platserna i Uppsala är tillräckligt väl utplockade för att jag skulle kunna skapa en stadsvandring.

Däremot Som olja och akvarell är en annan historia.
Den utspelar sig till stor del i Rennes, i Frankrike. Hur kommer det sig? Jag ställde frågan till bekantskapskretsen: Jag behöver en stad i Frankrike som är tillräckligt stor för att ha flera djuraffärer men inte så liten att min karaktärs göranden och låtanden uppmärksammas för mycket, som i en småstad. Dessutom bör staden inte ge för tydliga associationer till annat.
Cannes och Paris strök jag till exempel direkt. Efter att ha laborerat med Lille hamnade jag i Rennes. Det var bara något som byggde ut Celestes bakgrund i Zebraskatan.

Sedan sa Elisabet Norin: Det är väl självklart att du ska skriva en uppföljare. Varpå jag efter lite hummande och hackande svarade: Så långt har jag inte tänkt, men det har du rätt i.

Vilket gjort att jag i vissa fall om inte målat in mig i ett hörn, så åtminstone satt ramar jag har att hålla mig till. Celestes affär ligger i Rennes, med allt det medför. Tur nog hade de ett konstmuseum. Utvikningarna om cykelsport i Zebraskatan är ett upplägg som jag petade dit på slutet, inför ett par återblickar till när Tour de France passerade genom Rennes. Milano kommer tillbaka, för att inte tala om NewYork, och flykten från staden (ha!), men inte förrän i del tre.Att det blev Bretagne gjorde att jag började fundera på landskapet och då dök gården och brunnen upp.

Så vad gör jag åt saken?
IMG_0456[1]Jag har googlat en hel del och läst mig genom ett antal sajter. Bra bilder har jag sparat ned, och jag har fått länkar av vänner.
Som grav bibliofil har jag botaniserat kartor och handböcker, bland annat om att flytta till Frankrike. Jag har också grävt fram ur hyllorna ett par halvbiografiska skildringar av Bretagne och den franska landsbygden för att hitta lokalfärg. Som extra grädde på moset har jag en wargamande allians-kollega som är från området, om än inte Rennes, som jag kan ställa frågor till. Jag visste väl att det är bra med en varierad bekantskapskrets.

I värsta fall, särskilt inför våren, får jag kanske planera in en studieresa. Det kommer inte att göra ont. Jag vill hitta smaker, lukter och de där små detaljerna som gör berättelsen så trovärdig att du sväljer den i det stora hela.
Saken kompliceras dock av att jag talar ungefär tre ord franska. Man ska göra det enkelt för sig själv.