Monthly Archives: januari 2012

Svårt att vara enkel

Standard

Fick nys via en bekant om ett förlag som letar korta barnboksmanus. Jag läste in mig på deras hemsida men blev inte mycket klokare om detaljerna. Däremot blev jag inspirerad och totade ihop någon sida med ett manus på nybörjarläsarnivå.

Nu har jag mailat förlaget och frågat närmare. Är de intresserade ska jag avsluta mitt miniatyrprojekt och skicka in det.

En observation är att det är svårt att skriva ett enkelt, lättläst språk.  Jag blev tipsad om lix – läsbarhetsindex, ett sätt att mäta hur begriplig en text är.  Här hittar du räknaren.

Att skriva sammanhängande berättelser i lix11-13 visade sig vara mer komplicerat än jag först trott. Mitt andra sagoboksprojekt lixar preliminärt 25-28 vilket verkar bra för slukande 8-11-åringar. Zebraskatan hamnar på 35-45, vilket är ganska lagom för en roman. Knepet att sänka lixet är korta meningar och undvika ord längre än sex bokstäver.

Och vad heter kioskvältaren? Ja, arbetsnamnet är Om Blå, Snövit och Ärtan.

< 30 Mycket lättläst, barnböcker
30 – 40 Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar
40 – 50 Medelsvår, normal tidningstext
50 – 60 Svår, normalt värde för officiella texter
> 60 Mycket svår, byråkratsvenska

Råtext från Zebraskatan – Rättviks kyrka

Standard

Appropå diskussionen om gestalning av en karaktär med stark självbehärskning. Det här är kanske för subtilt för vissa läsare men för mig framgår det med all önskvärd tydlighet hur krossad och förvirrad och sammanpressad Emma är. Hon har ansvar utan avlastning och tänker inte bryta ihop för ”något så lite” som sin sambos begravning.
Kalle är fd sambon. Amanda är deras gemensamma dotter.

*****************

Det stod tre vita kistor bredvid varandra framme vid koret. Under de medeltida takvalven svävade gammal fäbopsalm ut från orgelläktaren.
Emma neg för högaltaret och gick upp de två trappstegen med två vita rosor och en blå hyacint i handen. Hon neg igen vid föräldrarnas kistor och lade dit rosorna åt de nästansvärföräldrar hon knappt träffat. Rakryggad och med ansiktet orörligt lade hon den ensamma hyacinten på Kalles kistlock.
Hon neg inte för hans kista. Kunde inte. Om hon böjde på knäna hade de obönhörligt vikt sig.
Emma såg ut över den svartklädda församlingen. Om hon skiftade fokus i ögat blev allt suddigt och hon slapp möta blickarna. Det var skyttens blick men tvärtom.
Inga tårar, inte visa något. Jag måste igenom det här.
Vad jag känner
Vad jag känner är mellan Kalle och mig.
Var mellan Kalle och mig.
Jag måste utstå det här så jag kan ta med Amanda hem.
Amanda

Tidslinor och att göra två flugor på smällen

Standard

Jag har mediterat över kapitelbörjor och kapitelslut, berättelseflöden och två testpersoners undringar hur det kom sig att Emma i manuset Zebraskatan hamnade där hon är idag. En testläsare ville se henne begå mord i ”sin krafts dagar,” en annan ville ha svar på den retoriska frågan Emma ställer: ”Hur blir man egentligen … skadedjursutrotare?”

Nu har jag identifierat ett antal mellanrum (eller möjligen glapp) mellan vissa sekvenser i manuset, ställen där brytning från ett kapitel till nästa är ganska abrupt. Det finns en möjlighet att stoppa in ett sidospår i de hålen, så länge det sidospåret leder framåt och löser sig i sista mellanrummet. Det rör sig om sju scener eller kortkapitel att peta in.

Nu slog det mig härom dagen – efter ett par veckors tankejäsning och alternativjongerlande – att man kan lösa situationen genom att göra en sammanhängande-men-uppstyckad återblick till hur det kom sig att Emma hamnade i den karriär hon gjorde, hur hon så att säga förfördes in i jobbet steg för steg och där det känslomässiga stödet liknar det som nybakade medlemmar i sekter upplever. De får en ny familj som ersätter den gamla.

Fördelen med en sån lösning är att kortscenen där Emma är färdig, godkänd, fullvärdig medlem av La Petite Boutique i så fall kommer direkt efter en scen där hon har tittat på barndomskort ihop med sin dotter och sedan funderat på vad bilderna säger henne om då och nu.
Nackdelen är att vi då får två tidssekvenser i förfluten tid som speglas i återblickar – en om Kalle från det att de träffas till Rättviks kyrka, och en om Emma som Zebra. Även om man anger ort+datum kan det bli förvirrande.

Jag hade tänkt att nutidens delar heter Kapitel 1, Kapitel 2 osv medan återblickarna heter tex, Kingston, Jamaica, 19 månader tidigare.  Att jag inte egentligen vill ange årtal är att jag inte vill spika om nutidsdelen utspelas hösten 2010, 2011, 2012 … Det är logiskt för mig och jag har byggt upp en excelmall som visar exakt när olika sekvenser utspelas i tid OCH var de ska in i berättelsen.

Men förstår läsaren?

Det slutliga beslutet får vila i författarcoachens händer.
Fram tills dess ska jag skriva lite stolpar till de här scenerna, men inte råtext och inte lägga in dem i manuset. Det är också viktigt att länkarna mellan kapiteln runt återblicken leder in och leder ut – kapitelbörjor och kapitelslut.

Att gestalta känslor – en fundra

Standard

Häromdagen fick jag påpekanden om mitt manus Zebraskatan.
En testläsare ansåg att huvudpersonen Emma inte visade några känslor och implicit inte hade några. ”Hon bara gör saker.” Andra testläsare har tvärtom sett Emmas behärskade framtoning och sarkastiska kommentarer som signaler för alla känslor därunder.

Det fick mig att grubbla över hur man gestaltar känslor.
Det finns säkert hela universitetsprogram som lär ut hur man går tillväga men för mig känns det naturligt att inte använda fraser som ”hon var glad” eller ”han blev arg.” Spontant vill jag visa det i vad karaktärerna gör och inte gör, hur de formulerar sig i ordvalet i en dialog och vad de noterar i sin omgivning.
För mig är det självklart att Emma älskar sin dotter Amanda över allt annat i denna värld men inte på något ställe säger hon det rakt ut till 4-åringen och inte heller i sina egan tankar. Men hennes tonläge, handlingar och prioritering av dotterns väl visar tydligt hur hon känner.

Inbillar jag mig.

Kloka lektörer hävdar att man ska lämna åt läsarna att dra slutsatser. Var drar man då gränsen? Hur mycket ska vara med och hur mycket ska utelämnas? Förstår läsaren varför Emma lyssnar på Leonard Cohen’s First We Take Manhattan, Then We Take Berlin när hon är på väg mot uppgörelsen med föräldrarna  och att scenen är beskriven i parallell mot en scen när hon inleder ett kontraktsmord? Måste jag skriva ut det i klartext att hennes agerande är ett tecken på den känslomässiga brytning hon gör?

Inte vet jag, det får den vidare skrivprocessen utvisa.

En fiktiv hemstad till ett senare projekt

Standard

Egentligen gillar jag inte riktigt fiktiva orter. Det brukar bli så tillrättalagt med en polis, ett konditori, en skola osv.
Men nu lekar jag lite med ett projekt – det efter Zebraskatan, barnboken och familjekrönikekomedin över 1900-talet – som borde utspelas i Uppsala ca 1938-39. Men man blir så låst av det exakta historiska, åtminstone blir jag det.

Jag funderar på att helt sonika skapa den svenska småstaden Nersala (om det inte är taget) som är Uppsala men ändå inte riktigt. Detaljer här och där skiljer sig utan att någon patologiskt lokalhistoriksk petimeter kan slå mig på fingrarna med en linjal. Och annars är det mesta bara som det brukar vara, för att citera Lennart Helsing.

Tricket med tillmälen

Standard

Ibland går ens personbeskrivningar i stå. Karaktärerna som verkade så spännande i början känns tvådimensionella och direkt hämtade från filmbranschens kostymeringsförråd.

Min skrivarkompis Eva Rydinger tipsade om att ge dina karaktärer tillmälen och öknamn. Det finns alltid något typiskt och otrevligt att säga om precis vem som helst. Jag har en tvättstugefurir, hon hade bl a ett pretto och en drama queen.
Dra till med något elakt och se om inte karaktären i berättelsen förvandlas till en person som blir mer levande.
När allt kommer omkring har vi väl alla sidor vi är mindre stolta över och nöjda med? Eller?

En av bi-antagonisterna i Zebraskatan skulle behöva ändra karaktär en aning för att inte krocka med en av de andra bi-antagonisterna, vars personlighet är definitivt spikad som Don Juan-wannabe. Jag har luskat och funderat på tågresan hem från Stockholm, prövat ut tillmälen och landar tyvärr på Glasögonorm.  Visserligen en ogiftig snok med designerglasögon men så där lite obehaglig att man inte litar på vederbörande, vet inte vad de kommer ta sig till om man är utelämnad till honom.

Världen kom emellan – för sent ute för tidningen Skriva

Standard

Jag hade planerat att delta i tidningen Skrivas novelltävling. Allt var planerat, researchat men det föll på kombinationen bokslut på jobbet och influensa.

Så när andan faller på ska jag knåpa ihop mina anteckningar om Festen och lägga ut här på bloggen.

Skagentavlan Hip hip hurra som hänger i Göteborg spelar en central roll.

That which we call a dark comedy by any name would smell as sweet

Standard

Jag blir pressad att ange vilken genre Zebraskatan kan räknas till och tvekar.  Jag vet exakt vad det är för sorts berättelse, men har svårt att sätta ett exakt namn på den.

Är det en komedi om familjerelationer på mörk klangbotten? Är det en kriminalburlesk? Är det chicklit fast med svarta förtecken – en chick lit noir? Ja – någon mer insatt i modern svensk skönlitteratur får döpa genren.

Jag beskrev situationen så här:
För det är rätt mycket olycka och ensamhet som cirklar omkring under den sarkastiska humorn och det pragmatiska anslaget, som en stor gädda under en aningslös andunge…

Släpp inte fångarna loss – än är det vinter kvar säger mor

Standard

I går flög min skrivartid ut genom fönstret, eller åtminstone ut genom gallergrinden i buren och nekade komma ned från gardinstängerna.
Även krönlisterna på köksskåpen gick att ha till utkiksställe.

Den kvällstid jag hade planerat att skriva ihop min beställda artikel fick istället gå till att försöka få in tre undulater i buren, vilket var knepigt eftersom de ansåg sitt nya tillhåll – den översta metern av vardagsrum och kök – vara en spännande uppgradering.
Det blir att fila på artikeln i lite mer pressat läge för deadline närmar sig.

En insatt människa – minns inte vem – skrev att om det inte var för sista minuten skulle inte mycket bli gjort. Jag instämmer inte helt, men kanske till 60%.

Kommateringens svåra konst

Standard

Kommatering är en svår konst.
Det är en balans mellan vad som är formellt korrekt, vad som underlättar läsligheten och den stilistiska effekten. Det är också en skillnad på skönlitteratur, flyktig underhållningstext (som blogginlägg) och lätt respektive tung facklitteratur.
Generellt upplever jag att kommatecken bromsar upp flytet i en text. De fungerar lite som broddar på is.

Min grundregel säger: använd kommatecknet och dess kusiner sällan och avsiktligt.

Eftersom hjärnan gillar att ha kul när den lär sig rekommenderar jag Eats, Shoots & Leaves av Lynne Truss. (Svensk översättning Komma rätt, komma fel och komma till punkt) Jag köpte den ursprungligen för att jag inte kunde motstå en bok om grammatik med en omslagsillustration av en pistolbeväpnad panda.

I praktiken har jag några riktilinjer jag håller mig till.
1) Inte komma före och och men i facktext. I skönlitteratur motsvarar ett komma där en lätt paus eller en inandning.
2)  Fundera om det verkligen behövs ett kommatecken före varje som. Oftast inte.
3) Strunta i hur du kommaterar när du skriver löptext. Redigera i efterhand.
4) Bedöm dina komman ihop med dina syftningar. Förtydligar eller förvirrar de?
För att illustrera den sista punkten bidrar jag med denna illustration hämtad från engelskan. Exemplet blir inte samma på svenska, men det är tillräckligt… grafiskt för att man ska minnas det.

Vilket är själva poängen.