Monthly Archives: augusti 2012

Det är ryska dockor i min text!

Standard

Du vet ryska dockor som man staplar i varandra, matriosjka-dockor? Av något skäl blir Zebraskatan sådan, rent skrivtekniskt. Inte så grant bemålad utanpå, men lager på lager motivmässigt, och med inskjutna segment omgivna av sammanhängande, övergripande annat.

Hur gick det här till?

Dels hänger öppningen ihop med sista kapitlet med en kort, skriven mening – ordagrannt samma.
Dels finns det ett flöde mellan nutid och inskjutna kapitel som utspelas för ca femton år sedan – båda flödena är kronologiska och förklarar varandra.
Dels finns det en lång serie korta kapitel som fungerar som en exposé över Emmas relation med sin sambo, vilket också ligger bakåt i tiden, inskjutna i följd mellan vad som kan ses som inledningen och vad som är början till laddningen inför slutet.
Dels finns det ett antal tre-kapitelsegment där de yttre kapitlen hänger ihop i tid med något annat i mitten, som en subwaymacka eller en macaroon (en del av återblickarna är byggda så).
och dels, vilket jag upptäcker nu, skriver jag kapitel där mittbiten skenbart svävar ut från början och slutet i kapitlet.

Zebraskatan har bara ett perspektiv, det är nästan nödvändigt för att göra Emma tillräckligt utsatt. Att återblickarna är nödvändiga för att fylla ut och runda av hennes karaktär, det förstår jag också. Men att manuset envisas med att göra sidledes harsprång ända ner på den nivån var en ny insikt.

Jag får kanske utsätta en inte-så-insatt testläsare att känna efter om jag fångar in läsaren igen efter varje hopp, om det finns tillräckligt med ”välkommen tillbaka”-signaler i efterföljande kapitel. Å andra sidan är tempot ganska högt och manuset ser ut att landa på max 70 000 ord. Lite tilltro ska man kanske ha till sina tilltänkta läsare?

Dessutom slår det mig att min ganska korta sciencefictionnovell Ad maiorem Deae gloriam är byggd på samma sätt: den har en ram med en fyllning och därtill en kommenterande epilog.

Jag lyfter på dockan huvud. Där är en annan docka. Och en till.

Redigera, finjustera, polera

Standard

Jag kom hem sent efter ett föräldramöte med huset i stort sätt i vila och överföll efter en stund manuset.

Började förfina lite på inledningen men insåg att jag egentligen behövde skriva ut för att kunna få överblicken. Vilket inte gick eftersom om man har en företagsmässig printer som är beställningsvara är även färgpatronerna beställningsvara och därtill försenade.

Därför studsade jag runt i texten och finredigerade i de kapitel som redan är klara men som det var ett tag sedan jag skrev. Det var lite konstigt att komma tillbaka till sin egen text. Just de här delarna är bra från ett berättar- och dramaperspektiv sett, men språket är aningen för tillkrånglat och tempot är snäppet för lågt. Jag tillbringade två timmar med att klippa bort beskrivande bisatser, justera tänkt löptext till inre monolog, ändra ordval och fundera över förekomsten av högstolar i ett kapitel. (Så viktiga är inte stolarna att de måste nämnas en till två gånger per sida)

Det tar tid, sånt. Det är träligt att leta efter rätt ord eller skriva om ett stycke så att det uttrycker samma sak men mer träffande formulerat. I överförd bemärkelse har jag lagt ifrån mig filen och använder nu finkornigt sandpapper. Minst en runda sämskskinn ska till innan texten är förlagsmässig.

Dessutom lokaliserade jag ett extremt berätta-inte-visa kapitel som ska renskrivas, där jag medan jag gör annat måste fundera igenom det logistiska flödet och vilka minimala miljöbeskrivningar som konkretiserar situationen.

Det är inte så att jag är sysslolös nattetid.

Slutord om epiloger

Standard

En epilog är den där sista texten i en berättelse som kommer efter att historien nått sitt egentliga slut. En allmänt förekommande epilogtyp förekommer i översatt kioskromantik där man får möta paret ett antal år senare med flera gulliga ungar och de är sååå lyckliga. <fx:slutdrillen från Disneys Ferdinand>

Varför en epilog? Räcker inte det du skrivit i den sammanhängande berättelsen?
Min grundinställning är att man ska känna till skrivpraxis och bryta mot den genomtänkt och med avsikt. Behöver din berättelse en avrundning, som kaprisen på citronskivan på wienerschnitzeln, så tota dit en. Är det bara så att du inte kan släppa karaktärerna, att du bara vill ha in lite till är det dags för ctrl+X.
Känner du ett sug efter en epilog, testa om det går att lägga in informationen någonstans på slutet. Jämför vad som fungerar bäst.

Anledningar till att ha epiloger:
1) Att samla upp berättelsens trådar efter en actionladdad klimax. En viktig person kanske dött, det är oklart vad som hänt huvudpersonen.

2) Att visa konsekvenserna av slutet, särskilt om någon fått vad den förtjänade. En poppa-popcorn-och-titta-på-karma epilog

3) Lägga till information som inte täcks i huvudberättelsen. Hur gick det med cancern eller graviditeten?

4) Öppna för en framtid för karaktärerna, eller vad skurken planerar härnäst. Det här något att särskilt att tänka på om du planerar en uppföljare eller till och med en hel serie.

5) Om du har haft många karaktärer som läsaren haft intresse för kan en epilog runda av deras berättelser. Lite som när man i korta blänkare i eftertexterna i en film får veta hur det gått sedan.

Och var står jag i epilogfrågan? I vanlig ordning: gör som det passar din berättelse. Jag har ett sista kapitel i Zebraskatan som bekräftar att hämnden är i rullning, öppnar en möjlig framtid för Emma och ger ingången till en tänkbar uppföljare. Det är på ett sätt en epilog, samtidigt är den inte avskild från den löpande texten.
Trådarna är ihopknutna i upplösningen kapitlen innan. Utom de trådar som löper vidare, och som sprattlar när man drar i dem.

Till min kära skrivplats – om jag hade någon

Standard

En av de pragmatiska drömmar jag har är att ha en egen skrivplats.

Än så länge vandrar jag runt mellan husets datorer och min bärbara utifrån frid, ro och skjutsningar. Jag har suttit med laptopen på många olika ställen, petat in usb-pinnen i lånedatorer och skruvat skinkorna på olika sittunderlag.
Staplarna med handböcker vandrar runt från golvet vid vår gemensamma dator, hyllan i köket, golvet i hallen, fackbokshyllan i vardagsrummet och min ryggsäck.

Däremot skriver jag inte på caféer – mest för att jag sällan eller aldrig har tid att sitta på sådana. På tåg skriver jag gärna och relativt ofta.

Jag drömmer om en dator med brutet tangentbord (mina handleder har lagt veto vad gäller att volymskriva på en laptop), en dräglig stol, en pålitlig printer, en bokhylla och en dörr att stänga om sig.
Ett arbetsbord, en whiteboard och en fåtölj är överkurs.

Å ena sidan kanske det blir så en dag.
Å andra sidan – vad är man för författare om man låter såna petitesser hindra en? Visst skulle det gå lättare, det är inte tu tal om den saken. Men samtidigt … ja, det luktar lite skrivkramp i min näsa. En ursäkt för att inte skriva systematiskt för att man inte har en fungerande arbetsplats. Jag tänker på författare som Elsie Johansson och Moa Martinsson, eller Jo Rowlings, om man vill ha ett modernare exempel. Det känns oöverstigligt och ovälkommet men det går. Om man kämpar, vill, brinner och tror att resultatet är värt besväret.

Lite som kalenderflickorna – de ville köpa en soffa och det bidde en hel sjukhusflygel. I mitt fall kanske det blir en skrivplats, också.

 

Slutet kryper närmare – i pitchens närhet

Standard

Zebraskatan närmar sig vägs ände. Det som ska renskrivas til redigering1-fas är greppbart i volym (utom de där nätterna när man låter som mössen i Askungen ”jag får aldrig mitt manus klart. Ni ska få se, de fixar det nog med jobb, och jobb, och jobb!) och de huvudsakliga justeringarna i redigering2 är kända och förberedda.

På inrådan av fru coach har jag senarelagt utfyllnadsnoveller och tävlingsbidrag och börjat förbereda pitchandet.
Nu jobbar jag om inledningen så att den inte bara är duglig utan förlagsmässig – vilket i och för sig kanske kräver en coach/handledar/lektörsvända – och man kan lämna över de första två kapitlen, ca 10-15 sidor, direkt i hand om så efterfrågas. Den första scenen behöver vinklas om – dialogen är rätt men den ska sättas in i sitt sammanhang och oväsentliga, tempodödande beskrivningar ska bort. Resterande ett och ett halvt kapitel är inte dåligt, men texten ska igenom redigering2 – jag har lärt mig en hel del skrivhantverk under processens gång och textkvaliteten går att uppgradera.
Egentligen handlar det om i vilken ordning jag jobbar med kapitlen, och det är lättjusterat.

Jag har testpitchat berättelsen på utomstående och jag har tänkt igenom svar på de frågor som andra, tidigare pitchare, avrapporterat att de fått. Uppdaterade visitkort ska beställas och eventuellt ska jag skriva och trycka en skriftlig synopsis för att kunna lämna över om så efterfrågas.

Men – givet allt – borde Zebraskatan vara redo att möta ett förlag senast i mitten av november. Och då ska det vara färidgpitchat.
Pitch – får mig att tänka på baseball. Är detta vad som kallas ett utkast?

Även litet arbete är något gjort

Standard

Sitter hemma i fleecemorgonrock med hett kanelte och torr feber som ångar från huden. Och ett hel uppsjö vad jag hoppas är små förkylningsvirus och inte deras illasinnade kusiner.

Fördelen med att inte orka göra annat än att blippa på datorn är man man får undan lite skrivrelaterade åtaganden som blivit liggande: anmäla sig till ett releaseparty, boka biljett till Bokmässan, maila över bilder till en intervju och leta efter ett bättre webhotell. Kopierat matbilder från mobilen till datorn och flyttat anteckningar till en samlingsfil.

I bästa fall hinner jag skriva lite löptext om huvudskurken. I såna här fall betraktar jag det så att 50 ord är mer än inga alls, och 100 ord är mer än 50. För att inte tala om 200 … Hej matematik!
I vanlig ordning har jag scenen skriven i tell-don’t-show (jag vet vad som händer, varför och några repliker), nu ska jag vända på stekpannan och visa utan att berätta för läsaren. Det tar tid, det växer inte med så många nettoord, men ah, vilken skillnad det blir när man är klar.

Jag pratade med fru coach igår om behovstrappa – att man ibland behöver ta ett steg bakåt från sina skrivambitioner och vårda sin fysiska person. Det är lite som jenka (en av mina favoritbilder) man måste ta ett steg bakåt för att kunna ta tre steg framåt.

Början-slut inte bara på manus och kapitel

Standard

Början är viktig, både för en läsare och för att få ett förlag att nappa. På samma sätt är slutet viktigt – det ska avunda och låta läsaren lägga ifrån sig boken med nöje. Ännu bättre är det förstås om han/hon vänder på den och börjar om från början direkt, men nu ska vi inte bita över mycket.

Om man gör det här riktigt snyggt finns det saker i slutet som ekar inledningen, stort som smått. I Zebraskatan handlar det om några ord på ett papper i brevlådan, där samma ord stänger in i början och befriar på slutet. Jag ser det lite som överkurs, men det kan vara den där lilla sista polishen som gör att manuset blänker.

Samma sak kan man arbeta med i kapitel. Dels måste övergången mellan de olika kapitlen flyta naturligt men om det dessutom finns en länk blir det ännu bättre. I ett fall slutar ett kapitel med att det klirrar när Emma ställer in disk i fel köksskåp och nästa börjar med att de klånkar in en otymplig väska i en toastol – här är det ljudet som binder ihop två olika platser och tidpunkter. Och, ja, jag tänker filmiskt när jag gör sånt här.

Eftersom Zebraskatan har ett öppet slut fick jag tipset om att jobba på en uppföljare. Som det ser ut nu blir det en trilogi (om det finns ett intresserat förlag för hela paketet). Men vad jag upptäckte är att mycket av vad som (löst) händer i del tre avspeglar vad som händer i första kapitlet i första delen. Så det som är en lös tråd i förbigående knyter ihop säcker på slutet, och planteringen av lösningen passerar revy i del två.
Dels tycker jag sånt här är kul – det uppmuntrar till omläsning. Men framför allt är det snyggt och genomtänkt. Det visar att det finns en tanke bakom det hela och att jag inte bara slängt ihop en fortsättning på frihand för att det kan finnas ett sug. Så början hänger ihop med slutet både i boken och i serien.

(Jag har inte riktigt vant mig vid tanken på att mitt första hela romanmanus kan få en fortsättning. Ordet serie är läskigt än så länge. Jag håller för öronen om någon kommer med svindlande jämförelser)

Intervjurutin – bara lite pytte blasé

Standard

I går ringde en journalist från Aftonbladets LCHF-bilaga och genomförde en intervju inför att de ska presentera min & Pers senaste kokbok LCHF Vardagskokbok, inklusive recept. Jag svarade snällt, vänligt och på frågorna. Fick mail på hur texten blev. Mailade tillbaka en högupplöst bild på oss tillsammans, en nyare än den sedan 2010.

Men det konstiga var att jag var alldeles kolugn. Jaha, de ringer från Aftonbladet, jaså, då får jag väl ta mig tid att vara trevlig i telefon. Jaså, Expressen kanske också ska höra av sig.
Delvis beror det antagligen på att jag börjar få rutin, en liten rutin men i alla fall, på vilka frågor journalister ställer när de frågar om kokböcker. Delvis kan jag ämnet som ett rinnande vatten och känner mig trygg med det. Delvis slipper man inträngande, drevliknande frågor utan ställs inför ”vad rekommenderar du till frukost?” och ”hur undviker man kostfällor?”

Vågar man inbilla sig att det här är ett slags mediaträning light inför vad som kanske komma skall?

Gärna hjärna

Standard

Har knåpat ihop min första skräckliknande text som ska skickas in i slutet av veckan. Mottagare är FEL förlag inför deras nästa antologi FEL7.

I normalläget skriver jag inte skräck eller steampunk men i det här fallet kan jag göra ett undantag. Förlaget har gett ut boken Zombie Hipsters – jag skriver populära kokböcker. Det är en naturlig kombination om ens humor är svart och skruvad.
Jag kommer att avrapportera hur det går med FEL7.

Förklarat vansinne eller ej

Standard

I många moderna böcker jag läst får man en ingående beskrivning av hur och varför den vanvettige skurken blivit som han/hon blivit. Vanligtvis övergrepp i barndomen. Häpp, så var det löst och jag som läsare förväntas gå hem nöjd.

Det är bara det

att jag tycker det här är en rätt feg utväg om den används för ofta och blir en,  ja, både förutsägbar och lite trevlig lösning. Jaha, var det därför. Hu så hemskt. Bra, då vet vi det.

Personligen tycker jag det är ruggigare om man aldrig får veta en diagnos, eller en orsak. För många herrans år sedan förberedde jag en avhandling som aldrig blev av, som skulle ha handlat om hur människor avfaller till ondska och hur det här hanteras berättartekniskt. Inför detta läste jag en hel del i ämnet, i onödan kanske som det visade sig.

Att namnsätta är för mig lite att identifiera, göra hanterbart, att simplifiera. Vilket ibland är vettigt och ibland är onödigt. Jag tänker till exempel på Hitchcocks Fåglarna där man aldrig får veta varför fåglarna får spel.

Det här resonemanget tar jag med mig in i Zebraskatan, framför allt inför upplösningen som snart ska bli råtext och få alla regelrätta krusiduller. Emmas mamma är inte normal. Eller skenbart normal utåt, eftersom ett antal testläsare kan identifiera delar av henne i sin bekantskapskrets. Men jag tänker inte kalla henne narcissist, sociopat eller ett antal andra diagnoser, särskilt som ingen passar fullt ut. Jag har funderat över baklandet och kommer fram till att det nog aldrig funnits någon renodlad, rubricerbar anledning.  Antagligen är hon född med förutsättningarna till den person vi möter i boken. Och jag personligen är helt nöjd med det.

Det innebär att vissa läsare kommer att betjata mig för att jag skapat en ond karaktär utan att ge läsaren en förklaring. Det får jag stå ut med, för hon är inte ond i mina ögon. Däremot är hon spritt språngande vanvettig med en glassig normalitet på toppen, som en lätt repad fernissa. Egenkär, bekväm, empatilös, gränslös, labil, inhuman och sadistisk. Men inte ond. Och ingen utskriven diagnos och inget bakland angivet.

Dels som sagt för att jag tycker att det är att lämna ut för mycket onödig info, dels för att det handlar om Emma och för henne är mamman en del av det befintliga universum omkring henne. Det är mer något att hantera för en pressad och pragmatisk dotter, snarare än att grubbla över. Zebraskatan är Emmas berättelse, inte hennes mammas (som jag i vilket fall har svårt att uppbåda medkänsla med, även om jag kan förstå hur hon fungerar)