Author Archives: katarinawikholm

About katarinawikholm

Författare, volymläsare, kaffeentusiast och undulatuppfödare.

A long time ago and possibly true

Standard
image

Ett löfte till mig själv

Det är nog den bästa romantitel jag sett, sedan är inte boken lika fantastisk. Men den beskriver väldigt väl mitt liv de senaste åren.

Det var länge sedan jag skrev på Rosenfönstret, det krävdes lite luskande för att ens lokalisera inloggningen.

Så vad nytt sedan sist? Hmm, vad är värt att ta upp? Dottern skriver webcomics, sysslar med filmhistoria, går på regissörskursoch filmkollo. Stora sonen sysslar med spel/filmmusik, dubbning och liknande på musikgymnasium. Min mans underliggande sjukdom blossade upp sommar 2013 tills han avled före jul 2015. Det har i klartext varit ett rent helvete där enbart styrka, vilja och attityd hållit tillvaron flytande.

Tillvaron är annorlunda i dag och det skrivna ordet är på väg tillbaka. Härom veckan återfann jag poetbay, inom en månad har jag en fungerande skrivplats och stort tack till Katarina Persson på The Writeful Blog för kvällens intervju. En nytändning för Rosenfönstret!

Tekniken har gått framåt och detta är första gången jag bloggar via appen. Mina läsare får leva med ett par dagars experimentell redigering tills jag fått grepp om det hela

Besparingsåtgärd

Standard

Jag älskar skickligheten hos min naprapat som återställer min högerarm efter decennier av slitage. Visserligen kunde han ha jobbat extra som torterare för den spanska inkvisitionen men det han gör ger effekt.

Dock kostar det en del pengar.

Jag har varit ålagd att ransonera tangentbordsarbetet under rehabprocessen men idag satt jag ett antal timmar för att förbereda inför nanowrimo. Och lokaliserade källan till min höger underarm packat stängt och gått hem och lagt sig …

Den förra musen hade en solkig kula så den rullade trögt och småmuskler fick överarbeta. Den ersattes igår med en annan som har ihoprullningssladd en aning för kort … så att armen hela tiden fick hålla emot draget tvärs över skrivbordet. Efter 3 timmar var armen en domnad molande knuta igen.

Jag kan ju säga att en trådlös mus är billigare än en naprapatbehandling. Det kanske återstår några gånger innan jag är fullt återställd men en sak vill jag framföra till alla skrivande entusiaster:

ta inte kroppen för given

I mitt fall handlar det om att jag skrivit mer eller mindre dagligen i 35 års tid, ofta länge. Kombinerat med 10 års klassiskt piano med minst en timme om dagen. Kombinerat med kontorsarbete i nästan 25 år.
Jag räddade handlederna med ett brutet tangentbord (ska skaffa ett nytt sånt) och ryggen med en stol som krävde att jag satt upprätt utan att luta mig.

Det går ganska länge på ren och skär entusiasm, vilja och övertygelse om att man är sjåpig när det börjar värka. Om skrivandet är ens liv är kroppen ett redskap och bör inte underskattas

Omstart eller gör om gör rätt

Standard

Det har varit mycket och tungt och träligt det senaste året.

Om tio år kommer jag kanske möjligen säga att det var nyttigt. Lärorikt har det definitivt varit. Hursomhaver har jag det senaste året i princip skrivit i huvudet och ströanteckningar på grund av galopperande livsöverbelastning. Samtidigt har texterna mognat på ett intressant sätt.

Det jag arbetar med nu är exakt hur Zebraskatan ska omredigeras så att den dels passar förlagslektörens och förläggarens önskemål, dels så att texten förtätas och allt det av mig underförstådda blir tydligare.
Det blir så mycket enklare att skriva om kapitel för kapitel när jag vet vad som ska tas tag i, vad syftet är med varje textsjok och var de stora vändpunkterna i manuset finns.

Sedan ska det utföras.
Där har jag tänkt med att strunta i den fina förlagsredigeringen och knorpa in texten som jag själv föredrar att läsa den och formatera om den för en slutlig lektörsrunda.

I den bästa av världar är Zebraskatan 2.0 ute på lektörs- och testläsningsrunda 2 under november, när jag tänkte begå nanowrimo med uppföljaren Som olja och akvarell.

 

Himmel och helvete – min bild av Nick

Standard

Nick i Zebraskatan är Emmas schyssta kollega och bra-att-ha-till-hands-älskare. Hon lär sig mycket av honom, de har kul ihop, han är en del av den fyrklöver, senare trio, som är la petite boutiques verksamma gren. Utförarna om man så säger.

Han är inte fullständigt utmejslad än, men så här mycket är känt (av mig):hughjackman1
Han är från Brighton i England, rymde hemifrån i tonåren och hamnade i fel kretsar. Pladdrar när han blir nervös, noga med sin utrustning och mycket skämtsam på gränsen till retsticka – mycket är ett psykologiskt skydd. Fanatisk dykentusiast – i det stora blå finns friden och det gränslösa som inte finns i hans vardag. Någon form av teaterbakgrund, även om det varit som vikarierande tekniker. Nick är den som varit med länge i branschen, han och Celeste var anlitade innan Emma kom in i bilden. Bisexuell, med flexibel inställning till partners och deras önskemål. (Hade jag ingen aning om från början, själv ansåg han att dykningen var mycket mycket viktigare) Har ingen permanent partner, inga rötter, inget hem.
Tidigt i Zebraskatan får vi veta att han pensionerat sig nere på Cayman island, som är en del av Storbritannien. Där finns det gott om banker samt det är nära till Riviera Maya i Mexico med världens näst största barriärrev. Det sista vi hör av honom är att han var på väg till Cairns i Australien, nära Stora barriärrevet, men att våra skurkar inte får tag i honom.

hughjackman2Jag har inte lyckats knäcka hans efternamn än, mer än att han är döpt till Nicholas. Möjligen har han bytt så många gånger att det inte spelar någon större roll för honom längre. Nick är 40-45, trimmad men lite sliten. Hasselögd, keltiska kindben, kortklippt, slänger lite med axlarna när han går. Ganska osynlig när det så passar honom. När Emma möter honom, där när hon kommer på glid, är han runt 30. Hela tredje boken Skepp och broar är Nicks berättelse om la petite boutique och sitt liv, tills den ansluter dikt an till slutet och nuplanet i Som olja och akvarell. Det är hans resa längs samma vägar som Emma men ändå annorlunda.

Återigen – hur ser karln ut, då? Typ?
Återigen letade jag mig igenom skådespelarvärlden på nätet. Det här är det närmaste jag kommer: en inte så biffig Hugh Jackman med en ton av sorg och avstånd i blicken. Nick är rätt så mycket mer vanlig, men utseendetypen stämmer

En himmelsk dam – min bild av Celeste

Standard

Celeste Prunelle är Emmas mentor och kollega i Zebraskatan. Deras relation närmar sig ett mor/dotter-förhållande och deras såriga bakgrund binder dem till varandra.

Celestes textröst måste jag fila lite på men hon är en av de där karaktärerna som alltid är i balans. På engelska skulle jag använda ordet poise. När det svajar för henne, när detta gestaltas, ja, juliette-binoche-camille-claudel-1915då är vi illa ute. Hon är yrkesmördare av det mer eleganta snittet, har/har haft en zoobutik i Rennes i Frankrike. Hennes vuxna barn är polis och veterinär respektive och hon har gått igenom en strulig skiljsmässa från en paleontolog som oftast var på grävande fot någon annanstans. En annan viktig person i hennes liv är uråldrige Monsieur Antoine som bor i lägenheten ovanför henne. (Jag vet hur allt det här hänger ihop, det återkommer vi till)  Hon kan inte laga krånglig mat, men ger sig på det när är något som måste erkännas för någon annan.
Celeste har naturligtvis gamla välbegravda hemligheter som påverkar hennes livsval och var hon är i livet när vi möter henne redan där i Limassol. Det är ju jag som skriver och alla viktiga karaktärer i den här trilogin har tunga, taggiga ryggsäckar.
I berättelsens nuplan är hon runt 60, välbevarad och nätt.
Hon beskrivs som inte alltför lång (relativt Emma och René), chokladögd och med förmåga att byta sociolekt i tal. Lite avskalad klädsmak när hon själv får välja, skjortblus och byxor. Läsglasögon numer. Allt detta är gott nog, men hur ser hon ut?

Ja, nu har jag ingen privat casting agency. Jag har googlat och bläddrat i tidningar. Det närmaste jag kommer är Juliette Binoche – en mycket äldre och mer vardaglig version – men de skulle vara typlika i ansiktsform, frisyr, ögon, kroppsbyggnad.
Bilden är från filmen Claudette Claudel 1915 och hade kunnat vara en osminkad och olycklig Celeste.

Hur mycket sex är för mycket – om det inte är i bild?

Standard

När jag skriver skönlitterärt är mina karaktärer en aningen pilska, om det inte är gestaltande att de inte är det.
Det förekommer följdaktligen sexuella aktiviteter både här och där i olika kostellationer men sällan i någon större detaljgrad. Det är tillräckligt mycket med för att vi ska veta ganska tydligt vad de gör eller är i begrepp att göra men jag har inte skrivit IKEAs monteringsmanualer.

För mig passar det in, det följer inställningen hos de karaktärer jag skapat. Taffligt, nykärt, råkåt, återförenande och som alibi. Till och med dagen efter fulsex och en onaniscen kom med. Men inte så mycket detaljer, inte varje gång. Dels för att jag inte tycker att det är relevant, dels tycker jag att det blir tjatigt, dels är karaktäriseringen sådan att där kroppen inte är viktigt för deltagarna är det svårt att skriva något känsligt och sprött.

En eventuell redaktör får slå mig på fingrarna om jag behöver förtydliga. Marknadsanpassa nivån.

Men det går lätt att filmatisera Zebraskatan mot barnförbjudet, för att inte tala om Som olja och akvarell som bitvis är självantändlig.

Varför det tar tid att skriva just nu (ambitiös, jag erkänner)

Standard

Nu är det träligt och segt och jobbigt att skriva. Trots att jag har haft hela helgen vikt till skrivarbete – tack, tack, välsignat tack för det – har det gått långsamt och motigt. Samtidigt blir det bra.

Varför är det så?

1) Insatserna har höjts. Jag måste hinna bearbeta Zebraskatan så att den blir tillräckligt bra för att förlaget i fråga säger ja tack (men skriv om lite till) i tid inför höstens beslutsomgångar. Dessutom måste manuset hinna förbi den vidtalade och högt rekommenderade lektören på vägen.

2) Ett helt nytt kapitel som utspelas på en tidigare inte researchad plats. Jag hade hoppats kunna skriva den här biten senare, nu fick jag forcera och myta ihop miljön

3) Min egen ambitionsnivå har höjts. Det jag betraktar som fulskrivet är helt adekvat läsbar text. Jag vet att det är överdrivet att tycka så men det är svårt att låta bli

4) och sen är det … ja, jag nämnde bara i följebrevet i våras att jag arbetar med en uppföljare. Och det gör jag, går till och med Ann Ljungbergs Sommarskola – skriv din roman för att ha pressen och drivet att göra det. Det är bara det … att jag skriver synopsis på del tre samtidigt. För i vanlig ordning gillar jag böcker och filmer med lager, läsarter och oväntade vändningar. Så de större bearbetningarna jag gör i Zebraskatan får effekt framåt – och tvärt om. Det finns saker som ploppat upp i de två synopserna som har direkt effekt bakåt till Zebraskatan som jag måste ta hänsyn till. Det nya kapitlet är ett sådant, liksom ett kapitel på slutet som ska skrivas om och tre kapitel om Emmas bakgrund i la petite boutique som ska fördjupas (skrivningarna har med punkt 1: bearbetning från förlagets önskemål att göra, men eftersom de har bäring på del tre kan jag inte bara häva ur mig råtext)

Om det går som jag tänker mig heter de Zebraskatan, Som olja och akvarell och Skepp och broar. Åtminstone som arbetsnamn. Olja och vatten är motsatser som man inte kan blanda hur som helst. Skepp och broar förenar, men är samtidigt brännbara.
För att få ihop eländet och inte jobba ihjäl mig har jag strukturerat upp det hela. <plats för fniss> Analyserat <plats för mer fniss> i excel <plats för rågarv från de som känner mig och min arbetsprocess>. Det blev en aning omfångsrikt. Så här typ – lodfärgerna anger de tre delarna kronologiskt hur de utspelas, inte i den ordning läsaren möter kapitlen. Förbindelselänkarna i sidled visar när någon händelse har relevans för eller visas i en annan del. Man kan förstås använda samma metod om man har flera perspektiv, tidsplan eller något annat trassligt.IMG_0633[1]IMG_0632[1]

Efter två långa dagar med redigering …

Standard

IMG_0006[1]Redigering.
Manusbearbetning.
Utmejsling.
Förfinande och polerande.
Någonstans har jag en liknelse om städning som säger: The room looked like it had been excavated by a team of archeologists with toothbrushes, and then done over by a squadron of Japanese housewives. (Jag lovar att leta upp det korrekta citatet och uppdatera inlägget) Det är inte riktigt på den nivån – än – men nog petar jag. Samtidigt som jag skriver till ett helt kapitel och skriver om ett flertal andra från grunden, utifrån uppunktade händelsekedjor.

Utan att tussa en flygande apa på en enda människa.

Bokhandelsräd

Standard

bokhandelsradVissa böcker går inte att motstå. De här tre har jag sett fram emot att läsa. Samma kväll jag lade vantarna på dem slängda jag mig över StarWars och bara njöt. Den är absurd, den är shakespeariansk, den håller. Till och med R2D2s kommentarer direkt till publiken är logiska.
De andra två knuffas och trängs om nästa lästillfälle. (Jag smet in en fackbok om malaria däremellan) Nu måste jag visserligen prioritera redigeringen och skrivandet, men snart snart är det deras tur.

Och om jag får önska mig något …

Jag skulle vilja se antingen StarWars eller Two Gentlemen of Lebowski uppsatt på en 1600-tals teater med full rekvisita.
Kan man få det?