Monthly Archives: december 2012

Gott slut 2012 och god fortsättning

Standard

2012 har på många sätt varit ett fullständigt fantastiskt skrivår.

2009 skrev jag min första bok ihop med min man. Den kom ut 2010.

2011 hade jag fem månader tjänstledigt och började skriva en viktig fackbok samt slogs av insikten som drabbar så många författarbenägna läsare: ”Det här skulle jag kunna göra så mycket bättre.” Så jag tog tag i den insikten.
Dessutom skrev jag två kokböcker till, ihop med min man och med en kompis.
En översättning kom ut av den första boken.

2012 … slutförde jag mitt första romanmanus som nu är ute för testläsning.
Jag kom tvåa i tävlingen Dåtidsnovellen med Rättvisans kvarnar.
Jag har hållit i mina händer antologin med min första utgivna novell.
Jag har fått hint från förlag att en novell och andra texter kommer ut någon gång i vinter.
Jag har fått kontakt med en underbar och proffsig författarcoach.
De två kokböckerna kom ut i handeln.
En av dem blev översatt.
Jag har fått ett läsa-lättmanus refuserat efter svindlande beröm för mitt vackra språk i lix11 – däremot behövde berättelsen vara mer spännande.
och jag har börjat skriva poesi igen – den här gången på engelska.
Jag har dessutom en plan för vad jag ska skriva för vem och varför.

Just nu vill jag bara skåla i champagne och skjuta fyrverkerier. Vad som skrivs i den här bloggens lilla årskrönika för 2013 står skrivet i stjärnorna.
This is the end …

Annonser

Eftersläpning (att-läsa-högen)

Standard

Som så många andra har jag haft häcken full.
Framför allt har jag prioriterat upp mitt skrivande och då har läsandet kommit i kläm. Självklart har jag läst, och läst om, och gjort så nedslag i bra böcker, men jag har inte haft tid att läsa med mer analytiska ögon, sån läsning som tar tid. Den viktiga läsningen som inte enbart är ren njutning

Något att ta tag i under de första månaderna 2013:

Här är ett axplock ur min hög – med motiveringar:

Red Sorghum av Mo Yan (Nobelpristagare 2012, har inte läst så mycket kinesiskt)
Blonde av Joyce Carol Oates (produktiv, duktig, kortlistad till nobelpriset. Nyfiken på hantverket. Behöver läsa mer Oates, precis som jag läste Lessing och Morrison långt innan de belönades)
Kafka på stranden av Haruki Murakami (gillar hans andra, kortlistad till nobelpriset, gillar flera japanska författare)
Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson (vill studera hennes skrivteknik och språkanvändning.)
Ingenstans i min fars hus av Assia Djebar (kortlistad till nobelpriset, mindre känt språkområde)
För mycket lycka av Alice Munro (Se Joyce Carol Oates)
Blood Meridian av Cormac McCarthy (gillar hans andra, och vill studera hantverket. Spännande gestaltningar. Nämns för nobelpriset)
The Hunger Games av Suzanne Collins (studera hantverket. Hur kan något så erbarmligt illa skrivet slå så stort? Måste utredas!)
Thirteen Moons av Charles Frazier (vackert språk, samma miljö som McCarthy, inte den mest kända av hans böcker)
The Perfumed Sleeve och The Dragon King’s Palace av Laura Joh Rowland (deckare i japansk 1600-talsmiljö, bra byggda, bra kortfattad miljögestalning. Jag överdoserade härom året och de här två är de sista jag har olästa)

och många många fler mer eller mindre kända …
ett exemplar av sista delen i The Wheel of Time har mina initialer i en klisterlapp på baksidan i bokhandeln.

Lektör i textens slutskede

Standard

Jag har i samråd med min författarcoach kommit fram till att Zebraskatan behöver läsas – efter testläsning och finredigering – av någon lektör som inte varit involverad i processen.
Någon som har varit med nästan från början, som läst några kapitel i taget och som fått utförliga följebrev av mig, samt fört diskussioner, kan ha förlorat det objektiva ögat i just det här fallet.

Då uppstår ett par funderingar utöver frågan: vem?

Vad är det egentligen som behöver lektörsläsas? Vilka frågor är det som ska ställas?

För – beroende på vad testläsarna avrapporterar – intrigen håller, så den vill jag högst ogärna peta i. Det är dessutom ett flertal skriv- och kritikvana testläsare involverade, så jag kommer nog få mina fiskar inte bara varma utan även glödgrillade.
Och ja – det ska redigeras. Och poleras.

Är jag rädd för att en främmande lektör ska säga att hela manuset suger fett och att det finns både en delete-knapp och ett runt arkiv under skrivbordet?
Visst, det är en del av sanningen om jag nu kryper hela vägen till Canossa och erkänner.
En ännu mer ärlig sanning är att jag inte har lust att hoppa när någon säger groda. Jo, om ett intresserat förlag vill ha omskrivningar kommer jag hoppa till 90% (beroende på vad de vill ska ändras). Men att någon vars smak jag inte har en aning om ska peta för mycket i ett manus som är så pass genreöverskridande … ja, det måste ett proffs till, någon som inte blir förledd av sin personliga uppfattning eller lojaliteter, som inte har grundmurat förutfattade meningar.

Men även om det svider måste det göras.
Huga!

Gapa för tandläkaren?!

Research i mörka källarvalv

Standard

Nu när jag skickat ut Zebraskatan på testläsning har jag ett akut manus att skriva klart, så jag håller på att researcha svamprecept. Gärna i kombination med ost och fänkål.
Om jag skriver på sociala medier att jag är knökmätt och lägger ut bilder vet du vad det beror på.

Samtidigt har jag en tyngre novell av litterärt snitt att skriva. Jag har bokat en intervju med en medicinsk expert på Akademiska sjukhuset i januari för att kolla den formella behandlingsgången. Det psykologiska tror jag mig om att fixa på egen hand.

Men något kliade i bakhuvudet, en aning om ett minne av en kommentar om … Efter en hel del rivande och rotande i mina böcker lokaliserade jag The Cross in the Closet av Tim Kurek. Det var precis den psykologiska upplevelsen jag var ute efter, hur olika de konkreta situationerna än är.

Det blir bra, jag tror verkligen det, och det är ett beställningsjobb, om man så säger, inte en novell jag totar ihop och försöker tvinga på publicistiskt lagda kontakter. Vilket i sin tur ökar pressen på mig att inte bara skriva ihop något.

När detta är researchat övergår jag till att skissa på Som olja och akvarell (Zebraskatan II), finredigera och försöka få styr på ett intrikat men roligt barnboksmanus. Vem har sagt att man måste hålla sig till en enda genre?

Målraka del II

Standard

This is the end, my only, friend, the end skaldade The Doors.[1]

To the well-organized mind, death is but the next great adventure för att citera Dumbledore i Harry Potter-böckerna.

Och den sjunde ängeln göt ut sin skål i luften.  Då gick en stark röst ut från tronen i templet och sade »Det är gjort.» Uppenbarelseboken, 16:17[2]

 Snipp snapp snut och så var sagan inte slut.

 
Råmanuset till Zebraskatan är klart!
Tjojo!
Klang och jubeltid.
Champagne till författaren.
 
Nu ska den ut till testläsarkollektivet medan jag skriver klart nästa kokbok och börjar med finpoleringen.


[1] Maken älskar Apocalypse Now. Jag har hört den låten många många gånger vid det här laget.

[2] Jag var tvungen att slå upp den exakta kapitelreferensen, men jag visste att det var Uppenbarelseboken. Den är citerad i Jakten på Röd Oktober, och kommer antagligen dyka upp i den kommande, avslutande delen av The Wheel of Time.

Att skriva – reaktion på julklappsboken

Standard

Många aktiva på olika skrivforum prisar Stephen Kings bok Att skriva till skyarna. Eftersom jag dels är ”bara delvis impad” av King och eftersom kommentarerna från de imponerade om deras eget skrivande ofta matchar det som jag undrar över i Kings produktion, tog jag mig i kragen och önskade mig boken i julklapp. Med ”bara delvis impad” kan jag erkänna att jag med behållning läste hans tidiga böcker som Carrie, Eldfödd och Cujo. Första delen i Pestens tid gillar jag verkligen, men det var i andra halvan han tappade bort mig fullständigt. Det var intressant att läsa att just det skiftet hade gett honom skrivkramp och att han lagt ifrån sig manuset under lång tid innan han kunde skriva klart. Något måste ha förändrats just i den punkten. The Shawshank Redemption och The Green Mile är uppdakattade filmatiseringar av två av hans noveller, som jag ska leta upp och läsa vid tillfälle. Däremot har jag svårare för hans senare böcker – vi kommer till varför längre ned.
När julfriden hade sänkt sig, när undulaterna sov som dunbollar, ljusen dansade i fönsternischerna och granen rapade skogsluft läste jag ut Att skriva samma kväll.

Spontant är det en pratglad och lättsam bok. Fantastiskt kort i jämförelse med annat han skrivit. ”Tillgänglig” kanske är rätt ord.

Jag instämmer med allt han skriver om grammatik, adjektiv och adverb. Passiv/aktivformer, dialogattribut, det mesta. Den som inte kan de här bitarna har två saker att göra: 1) Läs mycket. 2) Lär er.

Jag instämmer till 90% att det är berättelsen som är det bärande. Sen tycker jag att karaktärerna och deras förändring är en viktig ingrediens berättelsen, annars kan man lika gärna skriva om Lundbyfigurer i ett dockskåp långt ute i skogen med en yxmördare som nyss rymt från … Men en bra berättelse tål bristande hantverk och platta karaktärer bättre än vad en trist och standardiserad gör.

Jag instämmer inte helt med att ett kronologiskt upplägg är det som gäller. Han ogillar återblickar och vill följa berättelsen från A till Ö. Personligen tycker jag att olika berättelser behöver berättas på olika sätt, särskilt om man försöker visa något gradvis. Det kan vara återblickar, spel med perspektiv, opålitliga berättare eller vad som. Att alltid börja i början och fortsätta till slutet känns som en tvångströja. Sedan kan det passa i vissa fall. Jag skissar på två historiska mysdeckare där ett sånt flöde kommer fungera utmärkt. I Zebraskatan fungerar det inte alls – för var börjar egentligen berättelsen? Och om läsaren vet allt från början blir det inget mysterium.

Ordval – att man ska skriva i sitt naturliga språk och inte försöka göra sig finare än vad man är för att imponera på läsare och kritiker. Den sved lite. För jag har en tendens att justera mitt naturliga språk, att försöka anpassa det till läsaren. Snarare känner jag ett behov av att förenkla och tona ned det akademikerdryga, som om jag skämdes för mitt ordförråd. Ska tänka på det.

Inte ett ord om att kringtexten varierar utifrån perspektiv. Antingen jobbar han inte så eller också anser han det överlitterärt.

Han gör ett exempel på hur han arbetar med beskrivningar, visar hur han tänker ut vilka detaljer som ska med. Sen skriver han ett exempel som jag fnissade högt åt, för att det blev alldeles för tungt och med oklart berättarperspektiv. (Vem beskrev egentligen, och satt inne med kunskaperna? Karaktären eller författaren?) Över huvudtaget är jag inte så road av staplade beskrivningsmeningar. Hellre tre snabba penndrag i en tuschskiss än en oljemålning. I något fall har jag låtit beskrivningen flyta iväg, men då bär ordvalen i sig Emmas sinnesstämning och planterar fakta – stycket finns inte med för att beskriva miljön för läsaren. Men vad vet jag? Jag kommer kanske få på tafsen från testläsare och förlag för att jag är kortfattad, och många läsare kanske inte har så mycket emot att bläddra och bläddra för att komma till skott.

En besläktad fråga är tempo. Han tycker att förläggarna numer är tjatiga med att allt ska ha högt tempo och att han är fördragsam med ett mer makligt berättartempo. Då skrattade jag så jag nästan höll på att rulla ur soffan. Om man bluddrar och bluddrar och bluddrar i drygt 600 sidor (jag överdriver nu, men bara lite) får man problem med tempot. Japp. Svårt att undvika. Det finns en gyllene medelväg mellan hans verk och DaVincikoden och jag misstänker att det kanske är det som förläggarna försöker påpeka. Lite fint så där.

Att skriva för en ideal läsare var en god tanke. Det gör nog jag också, fast jag inte formulerat det så. Men att ha läsaren långt fram i tankarna är viktigt. Annars kan man lika gärna skriva för byrålådan.

Jag skrattade åt att han lärt sig av en gammal redaktör att beskära med 10% i varje redigeringsomgång. Det riktigt roliga var att den eventuella klokskapen stod i ett pratigt, långrandigt och utförligt kapitel – som borde skurits ned med 10% eller mer.

Hans arbetsupplägg med att han sätter sig på morgonen och bla bla bla – samma som i handböcker från andra yrkesförfattare. Ja ja, det skulle jag också göra om jag hade råd att skriva på heltid. Fullständigt ointressant för alla andra stretande heltidsarbetande.

Sen kommer vi till arbetsmetoden och det var här jag gick igång fullständigt.
Han får naturligtvis arbeta som han vill. Varsågod. Ha kul. Men det som stör mig – som naglar på en griffeltavla – är tonläget bland andra som läst boken att hans beskrivning är normativ. Det är så här man ska jobba som författare.
Alltså – om man får en idé sätter man sig och skriver löptext uppåt 350 000 ord. Sen tar man sex veckors paus, läser om manuset och hittar alla fel i intrigen och karaktärerna, alla ologiskheter som man får rätta till, skriva om och sen finredigera. I flera vändor. (Glöm inte att dra av 10% i varje omgång).
Vore jag ännu elakare lagd än vad jag är skulle jag lägga in en bild på Grumpy Cat här.

Nej.

Så ska man inte göra. Så kan man göra, men inte ska.

Ofint nog vill jag påminna om alla skrivhandböcker som handlar om de som ångar på och flödesskriver en idé där ångan tar slut efter 30 sidor och vad man tar sig till då.
Ofint nog vill jag påminna om vådan av datorer – att ord blev så mycket billigare när man har ett ordbehandlingsprogram och inte var tvungen att skriva för hand eller på manuell skrivmaskin. (återkommer till den här punkten)

Mina idéer kanske är mer robusta och mindre flyktiga. De håller för att knådas, bollas med och stuvas om. Gör de inte det, ja, då står det mig tusende åter.
Och sex veckors paus? Ja, det lär behövas om man inte har tänkt efter före. En del i reaktionen beror på att jag även skriver kokböcker. Planera, testa, skriv, justera, leverera. Ta-da!

Sen vet jag att vissa känner sig kvävda av att planera, att synopsis, tidslinjer och scenskisser fungerar som strypsnaror. Alla skribenter är olika. Det enda jag kan säga är att det är rejält mycket lättare att stuva om textbitar, scener, kapitel och intriger om de är i korta sammanfattningar än om de är i löptext. Det är som att sortera olika fågelfrö. Det går fortare om man har dem i burkar på olika brickor än om man har några i burkar, lite frö löst på brickor och en stor hög på golvet.

Textlängd. Vi kommer tillbaka till beskrivningar, ordbehandlingsprogram, bokbindning och flödesskrivande.
Stephen King är inte den ende författare som breder ut sig i text. Fantasyförfattare gillar också det här. Mer kan vara underbart men mer är inte alltid bättre. Problemet verkar vara att den utbredande författaren tycker det själv. Nu är han bästsäljarförfattare med sin fru som idealläsare, så han har väl ingen tillräckligt elakartad redaktör som säger ”Bra upplägg, skär ned 25% så ska vi titta på det” utan reaktionen lär bli ”LÄGG UUUT!”  Vilket märks väldigt tydligt mellan hans tidigare och senare böcker.
Ett typexempel är hela sista delen i Att skriva. Jag ville läsa vad han hade att säga om sin arbetsprocess, om skrivandet. Uppväxten och vägen till författarskapet, ja, kanske. Långt men ett och annat guldkorn. Ett trevligt men oväsentligt slututlägg om hans bilolycka – det kunde ha skurits bort i sin helhet, det hade inte med resten att göra.

För oss andra vanliga dödliga författare – det är lätt att pladdra på i datorn, sägs det. Gör inte det i onödan. Snälla.

Den riktigt underhållande kontentan – han skriver i början om att det finns olika nivåer av författare. Dåliga, hyggliga, bra och genier. Dåliga författare är obildbara och genialiska författare har en gåva som man antingen har eller ej. Hans bok vänder sig till hyggliga författare som vill bli bättre, som vill bli bra författare.
Det som slog mig, så att jag frustade te med mjölk upp i näsgångarna – hur många dåliga författare tror att han vänder sig till dem?

Målraka del I

Standard

Printern surrar och låter som de små robotarna i Zelda Skyward sword ”pho-weep, wrrzzzt?”

råmanus utskrivet

Jag formaterade om manuset: ändrade radavstånd och typsnitt – och skrev ut det i sin helhet för att kunna börja redigera på allvar. Jag var i det läget att jag inte längre fick överblick över texten, där den snutt jag såg på skärmen blev för begränsad. Efter att ha försökt skriva seriös text och skrolla upp och ned för att se om han höll i muggen eller hade satt ifrån sig den gav jag upp. Det går inte att jobba enbart via skärmen, i alla fall inte för mig. Det blir så mycket skräp kvar i texten då.
Framförallt i laddade scener är det lätt att missa känsloutvecklingen, att missa glappen och inpetningarna. Visserligen är det lätt att åtgärda, men man måste ju se vad som ska åtgärdas först.

Formellt är det ett halvt kapitel kvar, samt en sida som ska bytas ut mot en nyskriven scen. Sedan är råmanuset komplett! (Jag hade använt versaler i föregående mening om det inte vore så tungläst och skrikigt)
Det är några kapitel som ska stuvas om, justeras och allmänt knådas innan texten ska till testläsare.

men

det närmar sig.

Har läst en bok och fått huvudet fullt av frågetecken

Standard

Jag sträckläste en bok i natt – fyra timmar 356 sidor. Häpp.

Det betyder att dramakurvorna fungerade och drog läsaren vidare, samt att språket var lättillgängligt. Den var helt adekvat och ett gott exempel på sin genre. Det betyder också att jag inte kunde sluta läsa, inte för att jag undrade hur det skulle gå, utan mer för att jag var fascinerad hur boken hade kunnat bli utgiven och marknadsförd i just det formatet, givet de tydliga svaheterna. Jag fick hela huvudet fullt av frågetecken och gränsdragningsproblematik.

De tankebanor jag vill dela med mig av är följande:

Om faktagranskningen är bristfällig – beror det på att författaren inte hade grundkunskaper nog att veta att vissa saker behöver kollas, att författaren inte brytt sig om att kolla eller att förlaget inte bekymrat sig om sådana petitesser? Är förlaget slarvigt, girigt, eller nedvärderar det läsaren? Och hur djupt ska man gräva? Vilka kunskaper kan ses som allmängods som läsaren förväntas känna till, och vad är obskyr överkurs?
En anledning till att jag vill skapa en fiktiv stad för de 1930-talsberättelser som sjuder i bakhuvudet är just för att inte diverse lokala besserwissrar ska kunna slå mig på fingrarna i onödan. Och tro mig – i Uppsala finns det gott om ytterst smala specialister på precis allt!

Om språket får mig att associera till bygderomantiska romaner med tecknade omslag, typ Margit Söderholm – hur viktig är egentligen gestaltningen? Hur långt ska man undvika informationsdumpning? (gäller bl a fantasy, science fiction och historiska skildringar, men även historier som utspelas i Långtbortistan) Var går gränsen mellan att berätta för läsaren, i klartext hur det förhåller sig, och att visa det i scen för scen? Är det bekvämt att skriva så? (Tacka fan för att det är bekvämt. Mitt sammanfattande manus till Zebraskatan såg ut så – fast mer komprimerat – innan jag nu redigerar och renskriver som det ska vara) Märker läsaren ingen skillnad eller vill man ha så lättsmält och skrivet på näsan? Är det överpretensiöst och skrivhandbokstroget att kämpa med att gestalta nästan allting?
Och – varför sitter jag då timme ut och timme in, knaprar mig fram en halvsida i taget, väger ord och skrivningar på guldvåg, när mitt utkast tydligen skulle ha varit acceptabelt rent språkligt? Har jag inget bättre för mig?

Om format och marknadsföring inte passar mot innehållet – är det mina förväntningar eller förlagets ambitioner det är fel på? Jag har aldrig tänkt mig Zebraskatan som inbunden, även om jag inte skulle protestera om ett förlag trodde på det formatet. För mig är det en klassisk pocket, brett spritt, och som borde marknadsföras som sådan, för att komma många till del. Den berättelsen är bred som en Shakespearpjäs, för hög, för låg, för rik, för arm, (för att parafrasera Topelius) och behöver lämna de fina salongerna. Men en inbunden bok som haussas på bloggar, sajter och forum, där har jag lite högre krav på innehållet. Tyvärr. Är det jag som feltolkar och är ultrakonservativ kulturtraditionalist? Är jag textextremist? Eller småsnål? Hur går det till på kriminalsidan? Kommer inte de flesta deckare i huvudsak ut på pocket, med omslag och sättningar som signalerar vilken sorts bok man har valt att läsa? Är vi som skriver beroende av förlagens beslut? Kan och vill vi påverka? Och om vi kan påverka, gör vi det? Jag har suttit i förlagsdiskussion på fackbokssidan där vi pratat om format, bindningar, illustrationer och tryckkostnad vid omtryck när vi avhandlade vilka av mina och makens manusförslag som skulle antas. Det var pragmatiskt och kommersiellt.
Det jag funderade på i natt var vem som förväntades köpa den här boken i dyrare, inbunden form, när den i billighetsupplaga på stormarknaderna borde tilltala så många fler.

Men strunt är strunt och snus är snus
om ock i gyllne dosor
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor

Och, nej, ingen är nämnd och ingen är glömd. Jag tänker inte lämna ut titeln, helt avsiktligt. Det är frågorna som är den stora behållningen.