Monthly Archives: januari 2013

Novelltävling ScienceFiction Mix förlag

Standard

En ny novelltävling är utlyst av Mix förlag och Science Fiction bokhandeln.
Deadline: 18 mars.
Längd: inte angivet
Ämne/tema: science fiction, vilket är ganska brett.
Så här skriver förlaget på sin hemsida: ”Finns det ingen science fiction på svenska?” Frågan infinner sig när man ser sig omkring i en bokhandel eller söker i nätbokhandelns sortiment efter science fiction. Berättelser som utgår från vår verklighet här och nu och landar i framtiden, som undrar vart vi är på väg och varför och hur.
Men det är tomt på hyllorna, och det blir inte många relevanta träffar.
Mix förlag och Science Fiction-bokhandeln söker därför berättelser som får läsaren att se saker och företeelser i vårt samhälle på nya sätt. Historier som ger oss nya drömmar att längta till. Som grubblar över vad det innebär att vara människa i den sköna nya värld som väntar.

Tävlingen har fina priser: 10 000kr och digital utgivning (sedvanligt kontrakt & royalty) som första pris. Eventuella hedersomnämnanden kan tillkomma.

Läs mer om tävlingen på förlagets hemsida.

Det vore naturligtvis roligt att tävla, men jag är seriöst skeptisk om jag hinner skriva något tillräckligt bra till den 18 mars om jag samtidigt ska redigera klart mitt romanmanus, skriva två kortare historiska noveller (där den ena eventuellt ska bli podcast), en kvalificerad tävlingsnovell och en långdikt till en antologi. Och jobba heltid.
Mitt uppslag Bakom lyckans dörrar skulle passa utmärkt, men den idén är alldeles för bra för att bara rafsa ihop.

Deadlines är bra men de bör inte döda en helt.
Jag får fundera – det beror lite på det ena och det andra och det tredje.

När man inte får citera/det extremt underförstådda

Standard

Jag har blivit smälld på fingrarna tillräckligt många gånger för att veta att man inte får citera hur som helst, och i synnerhet inte sångtexter. Så jag gjorde en liten fuling.

Nu redigerar jag en ovettig släktmiddag där musikvalet dels är gestaltande men även betydelsebärande. Snutten är inte alls klar än, det ska bli tydligare och elegantare, men just nu lyder den:

Leif ställde bort serveringsfatet och ryckte Mona i axeln. XXXX Över tystnaden svävade avskedsduetten ur Chess, bara punkterad av Mias väsningar.   (XXX betyder ”lägg till mer text”)

För den som missat det heter avskedsduetten ur Chess You and I, ursprungligen framförd av Elaine Pagels och Tommy Körberg:

You and I, we’ve seen it all
chasing our heart’s desire
but we go on pretending
stories like ours
have happy endings*

men det skrev jag inte ut i klartext i manuset. Så det så.

*I nyare versioner har man skrivit om texten till ett lyckligt slut. Det där är originalet från 1980-talet, vilket jag går i god för eftersom jag äger, spelat, sjungit och läst sönder den ursprungliga svarta notboken till Chess.
Jag räknar kallt med att mina nuvarande & kommande läsare antingen är allmänbildade, kan googla eller litar på att jag vet vad jag håller på med.

Ännu mer skrivböcker

Standard

Bokyllorna dignar, bågnar och har startat en proteströrelse mot min inhumana behandling av dem. Som jag beskrev Emmas lilla bokhylla i Zebraskatan: ”som ett kompaktat Stonehenge” (med ihoptryckta vertikala böcker, med ytterligare böcker som överliggare) Högarna ligger nu på golvet, inskjutna under ett skåp och i drivor i köket. Eller bokdyner, som en variant av de vandrande dynerna i Kalahari och Sahari.

Och då kommer jag hem med en kasse till!

The Writer’s Journey av Christopher Vogler. Jag vet flera skrivbekanta som har haft mycket nytta av den här boken och jag tyckte att jag borde ha läst, smält och övervägt innehållet. Nu har jag läst både Joseph Campbell, CG Jung och Frazer’s The Golden Bough förut så det här känns lite läsa-lättvarianten – däremot inte sagt att den inte kan ha goda idéer och praktiska uppslag. Det jag på en gång ser är att jag ska beställa de feminina motsvarigheterna för i vanlig ordning uppfattar jag hjältetematiken som mannen=människan vilket inte alltid passar in i det mitt undermedvetna skriver åt mig.
Techniques of the Selling Writer av Dwight Swain. Kompletterar Starting your career as a freelance writer av Moira Anderson Allen som jag har haft mycket nytta av och läser om då och då – ytterligare ett steg på vägen att inte bara skriva utan att se det som ett underbart, kul, fantastiskt och stimulerande jobb.
The art of subtext. Beyond plot av Charles Baxter. Hur man skriver innehållet mellan orden. Skummade lite i den på lunchen – lite vag men med många goda exempel. Jag misstänker att antingen har man redan en känsla för det här eller också har man inte en susning. Spännande, jag ser fram emot den.
The art of description. World into word av Mark Doty. Jag har boken Word Painting: A Guide to Writing More Descriptively av Rebecca McClanahan och tänkte prova den här som ett komplemnt. Överhuvudtaget verkar skrivbokserien The art of …  från Graywolf press vara intressant. Vi får se om det blir fler, främst den som heter The art of time in Fiction: as long as it takes.

Bara för skojs skull köpte jag vetenskapsessäboken This Explains Everything av John Brockman och fick The Spark of Life av Frances Ashcroft gratis av Jan-i-bokhandeln (det var en advance reading copy). Den handlar om kroppens elektricitet och kommer ligga till grund för perkolerande sciencefiction noveller i mitt bakhuvud.

Vårt nästa hus ska ha ett bibliotek. Ett stort, systematiskt och seriöst bibliotek. Det är redan stort och seriöst, men mer en biblioteksskärgård än något överblickbart.

Till de dåliga böckernas försvar

Standard

Nej, jag har inte fått en grav knäpp.
Sannolikheten att jag skulle försvara en bok jag betraktar som dålig närmar sig 0.

Samtidigt pratar man om dåliga böcker och avser genrelitteratur, som deckare, romance, science fiction, fantasy … listan fortsätter och fortsätter.  Alternativt dömer man ut en hel genre, gärna oläst. Det jag vill slå ett slag för är enklare, formelstyrda böcker, de skenbart dåliga. Underhållningslitteratur, om man så vill.

Och det ska komma från sträng-recensenten själv, som vid ett tillfälle kastat en usel bok så hårt i en vägg att det blev märke i tapeten? Från akademikern som älskar intrigbyggande berättelser med lager på lager av undertext och obskyra referenser? Som både skriver skenbart lättsmält underhållningslitteratur, poesi och udda litterära experiment?

Ja (valfritt antal utropstecken) därför att det gör att människor läser. Överhuvudtaget.

Vi är inte alla, i varje ögonblick, roade av årets nobelpristagare och finkulturens senaste yttringar. Och det är helt acceptabelt. Kanske till och med nödvändigt.

Enklare, mer lättsmälta böcker blir lästa av många. Som i nästa led har en förståelse för att vi ska bevara biblioteken, att tonåringen vill gå på skrivkurs eller varför sambon täcker lägenheten golv till tak med bokhyllor. Det finns ett kulturens fotfolk som sitter i föreningar, bokcirklar, byter böcker på jobbet och skriver kortlivade hyllningsdikter till jubilarer.
Det är samma sak inom andra kulturyttringar: vill vi ha världstoppen i fotboll måste vi ge tid och utrymme till småbarn som kajkar runt i lergräset, till taffliga korplag som borde lagt av för länge sedan och till grannflickan som tränar frisparkar mot vår garagevägg timme ut och timme in.

Så rynka inte på näsan när bänkgrannen på bussen läser vad du själv betraktar som utstuderat skräp. Se det som en förutsättning att det faktiskt finns en bred bas för och efterfrågan av skrivna berättelser. Även om det innebär att du måste svälja vad du egentligen tycker om Twilight …

Sen att det är få författare som vill acceptera och erkänna offentligt att de skriver först-A-så-B-så-C böcker för sitt och andras nöje, det är en helt annan sak.

En liten banner skvallrade ….

Standard

Jag snurrade i förbigående in på DuoDitos hemsida idag.
(Förbigående och förbigående, jag var nyfiken i en strut och fullständigt påstridig, naturligtvis)

Och där proklamerade en rullande banner att NYHETER! Duo Dito Förlag – Kommer snart; Där jag inte längre syns av Petra Hillring, Dåtidsnovellen av Anders Textorius med flera, Istället för ensam av Teresa Jörgensen blir e-bok. Välkommen

Vilket innebär att Dåtidsnovellen snart kommer i tryck. Äntligen!

Nu framgår det inte riktigt av syftningen om alla tre böckerna kommer snart och blir e-böcker eller om e-bokandet enbart rör Istället för ensam. Det vore roligt om Dåtidsnovellen också  kom som e-bok så att den kunde spridas till landets alla bibliotek på cyberrymdens vingar. Men det är en senare fråga.

Tjoho! Ytterligare en bok vars rygg jag kan stryka handen över i hyllan.

 

Det här med påträngande karaktärer …

Standard

Det finns en massa skrivmaterial om hur man skapar levande, engagerande och minnesvärda karaktärer. Listor, frågor, mentala övningar, spel med olika egenskaper.

Allt säkert användbart, och något jag ska ta tag i den dag jag behöver det. Hittills …

I mina skrivvärldar dras jag med karaktärer med alldeles för mycket karaktär. De vandrar in ur mitt undermedvetna, slår sig ned i fåtöljen, fötterna på bordet och knäpper med fingrarna ”Men skriv mig då!”

I samma nu har jag i princip allt bakland, deras vanor, psykologi, motivation, tycken och smaker. Det intressanta är att jag tex inte vet vad som är deras favoritfärg eller hur de äter frukost, om jag inte tänker efter, men då kommer svaret omedelbart. Som något jag inte visste att jag visste.
I arbetet med Som olja och akvarell har jag hela tiden vetat att Celeste haft något trassel i sitt bakland. Man är inte så varm, moderlig och yrkesmördande proffsig utan anledning, men Zebraskatan var inte hennes berättelse. Det var inte viktigt att veta detaljerna just då, jag fick dem när det var dags.

I dag vandrade en viktig granne in, borstade av fåtöljen innan han satte sig noga med händerna på knäna. ”Madame, ni måste göra hennes berättelse rättvisa. Som det verkligen var.” En lång blick, pergamentstorra kinder. ”Jag har sonat och gottgjort å andras vägnar, men vissa händelser kastar långa skuggor.”

På sätt och vis skulle det vara enklare med klippdockor man höll i hörnet och gick omkring med i berättelsen. De är inte lika uppfordrande.

Förundersökning inför synopsis

Standard

Förundersökningar brukar följa på ett brott. I skrivsammanhang använder jag förundersökning för den faktainsamling som jag bygger berättelsen på. I vissa fall – när man skriver om ämnen man kan väl – är förundersökningen redan gjord, i andra fall är det välinvesterad tid.

Vissa författare vill skriva löptext om sin idé och därefter redigera om och in fakta som dykt upp och ställt till det. Jag bygger upp istället en berättelse, om det sen är en novell eller en trilogi, på en idé (en karaktär, en situation, eller en karaktär I en situation). Sen skriver jag små scener, korta sammanfattningar på allt från en mening till kanske hundra ord som jag sorterar ihop till en berättelsestruktur, med öga på logik, logistik och dramatik.

Det är här förundersökningen kommer in. Om jag ska skriva om … tja, ett vulkanutbrott på Island, canceråterfall, en hattaffär, en brittisk begravningsentreprenör på 1800-talet eller arkeologiska utgrävningar på 1930-talet behöver jag ha lite kött på benen för att kunna bygga en trovärdig historia med psykologiskt vettiga karaktärer. I det här läget handlar det inte om detaljer, författarhyss och gestaltning – det handlar om övergripande planering.

Jag läste en gång en syrlig recension av en amerikansk romance som utspelades i vilda västern. Författaren hade byggt en het road movie som följde ett vagnståg längs en sträcka med städer, hade noggrannt skildrat kläder, landskap och brinnande, olämplig passion. Vad hon inte hade skildrat var det faktum att per det årtal hon valt att förlägga sin berättelse hade det sedan länge funnits tågförbindelse mellan dessa städer, och allt vad vagnskaravaner hette var överspelat. Recensenten som bodde i området och var intresserad av historia var irriterad till fradgatuggandets gräns att ingen – vare sig författare, testläsare eller förlag – ens brytt sig om att googla ämnet. (Och, nej, jag minns inte titeln och vi ska i vilket fall låta den falla i glömska av humanitära skäl)

Så jag förundersöker – håller den här idén över huvudtaget? Belv folk rika i Nya Sverige på 1600-talet? När kom motorcyklarna till Uppsala? Hur håller sjukvården kontakt med friskförklarade cancerfall?
För får jag ”fel” svar kanske jag antingen måste planera om hela upplägget eller till och med lägga ned, precis som polisen ibland lägger ned verkliga förundersökningar. Men det känns bra att göra det här innan man investerat för mycket tid, energi och känsla i projektet. Det här är en grovmaskig sållning, som en kryssmarkerad led i fjällvärlden. Man kommer långt med allmänna referensböcker och wikipedia i det här läget.

Däremot – exakt vilken dinosaurie någon gräver efter (så länge den levde på relevant kontinent) är mindre viktigt just nu. Vilken basilusk som dumpat hjälten på sjukvården. Om man odlade tobak, indigo eller majs i Nya Sverige är också ointressant.
Det är en senare researchfråga som inte täcks av förundersökningen.

För de som nosat på Zebraskatan, och som vet att jag arbetar på uppföljaren, illustrerar nedanstående bokhög svaret på fredagskvällarnas rituella fråga: Vart är vi på väg?

Fackböcker Bretagne

Professionell, paranoid eller både och

Standard

Jag har skickat den redigerade versionen av Zebraskatan till nästa lektör nu på morgonen. Allt som testläsare påpekat är ändrat (eller analyserat och inte ändrat) även om det handlade om ett ordval eller en förtydligande bisats.
Det som är kvar är finpolering så att språket är enhetligt genom hela manuset och att vissa scener inte tappar tempo.

Å ena sidan känns det lite larvigt att skicka till ytterligare en lektör, när jag har haft Elisabet Norin som stående lektör/författarcoach sedan ett år och jag har fått reaktioner från nio duktiga testläsare. Tror jag inte tillräckligt på mig själv?  Tvivlar jag på manusets lyskraft?  (Svar: Nej, på båda frågorna)

Å andra sidan vill jag verkligen att Zebraskatan ska sparka in förlagsdörrarna och ge halva Sverige på käften … alltså, slå halva Sverige med häpnad. (Ungefär samma sak) För att en offentliganställd, medelålders mamma som hittills mest skrivit kokböcker ska lyckas med detta krävs en professionell attityd och ett välpolerat sjuhelvetes bra manus.
Attityden får jag stå för själv, men det kan vara värt en lektörsläsning för att säkerställa vad som återstår.

Hej då lilla manuset. Vi ses snart igen.

Under tiden gnuggar jag händerna och överfaller de skrivprojekt som kommit i kläm under de senaste stressveckorna: en barnbok, en psykologisk novell och synopsisen till uppföljaren

Novelltävling Collings förlag och compact writing

Standard

Det finns inte tillräckligt många timmar på vårvinterns och vinterns vårar för att jag ska hinna delta i novelltävlingen hos Collings förlag:

Deadline 30 april
Max 35000 tecken (inkl blanksteg)
skickas till: niklas@collingsforlag.se
Ämne: Fritt, men de vill bli berörda och läsa mer, mer mer.

Inte med en ny novell, utanpå och ovanpå det som redan ligger i min skrivlista.

Men då slog det mig – lömskt och taktiskt – att jag faktiskt redan åtagit mig att skriva ett antal noveller under våren. Och en del ska inte skickas vidare förrän efter sommaren – vilket innebär att jag kan använda en sån novell till tävlingen och få svar i sommar. (Eller inget svar, vilket innebär att de inte är intresserade) Om den inte passar får den gå vidare till nästa intressent – och OM novellen mot all förmodan faller på läppen får jag ta mig i kragen och skriva ytterligare en.

Det pratas om compact living och återvinning – compact writing är något nytt!

 

Blomstrande vinterträdgård i Norby

Standard

Emmas föräldrar har en vinterträdgård, med planteringar – i dubbel bemärkelse

Ett trevligt ställe att dricka kaffe på maten medan grannarna kan gå förbi och vara avundsjuka.

De drack sitt kaffe under tystnad i vinterträdgården. Utanför i mörkret glödde pool och trädgårdsbelysning som en djuphavsubåt med lyktor. Hundrastande grannar kunde se in men det var svårt att se ut. Emma såg sin familj i glasväggarna som vaga speglingar som dolde det lilla som anades utanför. Trädens nakna grenar bad om snö men inne kurade nerium och en mängd azaleor runt soffgruppen. I ett hörn vakade en stor kalmia i sin vinterförvaring.

Alla de där växterna är rejält giftiga.
Nerium är också känt som oleander, en trädgårdsväxt i varmare klimat, som ofta förorsakar förgiftningsfall, mer eller mindre avsiktliga.
Det sägs att ett fall av svår förgiftning inträffade i Spanien under Napoleonkrigen när grenar av oleander användes som grillspett (enl Wikipedia, så kollas upp)

Bredbladig kalmia är vacker, men ger brännande utslag och svårigheter att andas vid svår förgiftning.

Kalmia latifolia species 2.jpg

”In addition to being renowned for its beauty, the Azalea is also highly toxic–it contains andromedatoxins in both its leaves and nectar, including honey from the nectar. The Azalea and Rhododendron were once so infamous for their toxicity that to receive a bouquet of their flowers in a black vase was a well-known death threat.”
Det började som ett författarhyss att låta det växa azalea i vinterträdgården, oavsett om läsaren kände till den kontexten eller ej, men det är definitivt inte en växt som barn och andra husdjur ska tugga på.