Monthly Archives: oktober 2012

Editor’s choice på www.poetbay.com

Standard

Väntan på lektörsutlåtandet på mitt poesimanus fortsätter – jag var utlovad svar idag, men dygnet har ytterligare ett antal timmar.

Men ett litet glädjebesked fick jag mitt i smeten: min senaste engelskspråkiga dikt på www.poetbay.com har blivit utsedd till editor’s choice.

Det är naturligtvis alltid kul att få beröm. Men att få offentligt beröm för poesi. På en internationell poesisajt. Känns stort om än litet.
Nu är det inte första gången, det är den tredje gången de valt ut en av mina dikter.

Här är i vilket fall länken till autumn non-prayer

This is the end, my friend …

Standard

Jag har i Zebraskatan varit osedvanligt musikinspirerad, till den grad att jag lagt upp en spellista via Spotify. (Och gissa vad den heter?) De flesta kapitel har bakgrundsmusik, nästan filmiskt.

Nu har jag skrivit klart upplösningen, där Leonard Cohens First We Take Manhattan Then We Take Berlin och Oasis Don’t Look Back In Anger är stämningsgivare. Samtidigt ska jag skriva själva avslöjandet, där det som var ett moraliskt brott visar sig vara ett reellt sådant, om än obevisbart och preskriberat. Och där hämnden för detsamma uppgraderas i samma stund.

Men vilken musik?

Jag hade skissat på inledningen till First We Take Manhattan, från början, men den är inte vanvettig nog. Den är intelligent och sval i sin aggression. Här behövdes något råare, djuriskare och mer absurt. Visserligen är The Doors The End redan använd – på ett spektakulärt sätt – men jag ska nog ha den på repeat i hörlurarna när jag skriver kapitlet med avslöjandet.

Lektörsproblematik del III

Standard

Nu har lektör nr2 fått magproblem och vänligt mailledes bett att få skjuta upp avrapporterandet till mitten av veckan.

Är man sjuk så är man sjuk och jag uppskattade att hen hörde av sig. Jag svarade ungefär krya på dig och jag vill veta vad du kommer fram till. Typ snart.

Men det börjar gå troll i mitt stackars manus. Associationer till skräckfilmer som The Ring och liknande.

Två avbockade hittills. Om någon har en lektör de vill bli av med kan jag skicka The Richter Scale of Little Things till vederbörande. Fast det är nog mest paranoida allhegonastämningen som talar. Och min skruvade humor.

De enda trösterna i sammanhanget är väntan den här gången bara ska vara några dagar, kanske en vecka, och att lektör 2 låter hälsa att hen gillat vad hen läst hittills.

Uppdatering: Manusleveransen uppskjuten ytterligare en dag för att det var mycket att skriva. Jag har snart inga naglar kvar att gnaga på.

Tät synopsis – ja tack!

Standard

Skiver sista kapitlet i Zebraskatan, det före den avrundande epilogen. Nej, det är sista kapitlet i boken, inte det sista jag har att skriva.

Jag fastnade i ett tidigare kapitel, där steget för ett stycke till ett annat enbart krånglade. I vanlig ordning bytte jag plats. Redigerade om på ett par tre ställen och började skriva vidare var som helst annars – all kvalitetstext som bygger på är av godo var än den finns i manuset. Hamnade i slutet som jag inte petat i på allvar sedan i mars.

Det intressanta var att upplösningen är så detaljerat skrivet i synopsis att det krävdes väldigt lite petande för att förändra från råtext till löptext. Bytte tempus, tittade igenom vad som var tankar och vad som var free internal monologue (vad den tekniken nu heter på svenska) jobbade igenom gestaltningar där det i synopsis står sånt som Mia stirrig, svettig, gestaltning att hon är störd och ljuger dåligt. Emma är fortfarande lugn, samlad. Mjuk i rösten, hon ler, är resonabel. Men all dialog var klar, all logik och vem som gör vad i vilket rum.

Det kapitlet jag lade åt sidan hade en synopsis Bergström kommer. Det är första gången läsaren träffar honom. Han beter sig som vanligt. Han ser ut som Snorken i tecknade Mumintrollet. En skär gris av svensk lantras. Och inga repliker att hålla sig till. Där krävs det lite mer för att förvandla det jag vet händer till det läsaren upplever.

Så till nästa bok har jag lärt mig att detaljerad synopsis är en stor fördel och värd att lägga krut på innan texten ska bli läsbar för utomstående.

Störningsjouren (även kallad Lillgrodan)

Standard

Jag har en störningsjour i familjen. Det är ofelbart att om jag sitter och jobbar – även om dörren är låst – kommer lillgrodan sättande i högst 15-minuters-intervall med ”Mamma!” och så någonting som antingen inte är viktigt, som kan vänta eller som pappa i familjen kan ordna.

För det allra mesta är jag relativt tolerant – jag tycker att mina barn är viktiga. Men häromkvällen höll jag på att få spader när jag försökte formulera kvalitativ text samtidigt. Det är svårt att i ena ögonblicket leva sig in i reaktionerna på Det Stora Avslöjande, i nästa beundra pyssel, och sedan tillbaka till de mordiska konsekvenserna.

Nu dröm-mediterade jag ihop inledningen av scenen, så jag bara kunde nedteckna ned nu på morgonen, så det löste sig. Den här gången.

När det är lite kvar att skriva, upptäcker jag att jag sparat de krångligaste, svåraste bitarna. Dessutom, naturligtvis, ska de fogas in i en befintlig helhet så jag kan inte bara uppfinna något för att skriva mig ut ur hörn jag själv målat in mig i. En överdrift, men det krävs lite fingertoppskänsla. Och skrivfrid. Och tid.

Grodan frågade: ”Jobba? Men varför måste du jobba på en lördag?”
Jag svarade något om att ibland är det så för mammor. Egentligen menade jag att jag just nu har två jobb och att den dag jag bara har ett jobb tänker jag undvika helg- och nattarbete i den utsträckningen det blivit på sistone.

Miljöbeskrivning Zebraskatan del II

Standard

Jag hittade Emmas och Amandas lägenhet via en annons på Hemnet. En liten trea i en gammal förening i sömniga Luthagen. Beskrivningen av lägenheten och hur rummen ligger i förhållande till varandra kommer därifrån.
Att jag bestämde plats gav detaljer som den cykelätande grinden till gården, björken på gården och glasrutorna i trapphuset som Amanda räknar.
Resten är ihopmytat från rimliga ingredienser – de borde ha tvättstuga, källarförråd och soptunnor utomhus/i sophus, som i de flesta innerstadsföreningar. Jag har nämligen bott ett antal år bara några gator därifrån, i en bostadsrättsförening byggd ungefär samtidigt, så mycket att Emmas hus invändigt är korpat därifrån.

Miljöbeskrivning Zebraskatan del I

Standard

Mitt manus Zebraskatan utspelas i Uppsala alldeles härom året. Jag har varit noggrann med miljödetaljer så långt det varit möjligt, intill att jag undersökt vilka träd som växer på gamla kyrkogården, vilken buss man tar till Bälinge varifrån och vad man ser från vilket fönster.

Ett område jag har fibblat med är exakt var Svens ”lya” är belägen. Den ligger i Börjetull upp emot Librobäck, dvs mellan järnvägen och Bärbyleden. Väggarna är av plåt och det är en gammal kontorslokal på övervåningen av en bilmek-firma, med ett trapphus utanför innerdörren och en tung plåtdörr ut på gården. Den har också något fönster ganska högt upp på väggen.

Med andra ord ser huset/lokalen ut som nästan vilken nedgången småindustri-lokal som helst i mellansverige. Men jag har fotot området för att visa vad jag menar.




Lektörsproblematik del II – ev en ljusning

Standard

Den stora tystnaden rullar vidare tills det ringer i öronen.

Min ursprungliga lektör … ja, en vecka senare vet jag fortfarande knappt om hen är i livet. Jag har i alla fall inte fått någon kontakt via något elektroniskt medium. Det är möjligt att det dyker upp i inboxen i morgon bitti, varvid jag får göra en fjärdedels pudel, eller att det ligger en skriftlig analys i någon postjakt som är på väg från Brittiska öarna till Sverige via Kap Horn.

Vänliga själar har letat upp en ny engelskspråkig lektör som skulle ha tid att läsa över helgen som kommer. Manuset är kompletterat med ytterligare ett tiotal dikter och lite omstuvat, men är fortfarande relativt kortfattat. Dessutom är det översänt.

Jag kommer inte ifrån att den ursprungliga lektören verkar mer kunnig i ämnet och jag vill verkligen ha henoms analys trots allt. Men lika lite kan jag förneka att en dräglig analys i handen är bättre än en ingående, kompetent analys som man aldrig kommer att få ta del av.

Så håll tummarna för den lilla samlingen The Richter Scale of Little Things

Brist på mig i bokhandeln!

Standard

Jag vandrade förbi bokhandeln på lunchen och kollade av läget. De hade plockat ned båda kokböckerna från uppskyltningen och det fanns bara några kvar i hyllan. En dam stod med en plippomat och registrerade nybeställningar så det löste sig nog.

Men! Jag frågade efter fackböcker om Uppsala under 1930-talet och berättade att jag skissade på en komedi som skulle utspelas här 1938. Hon i bokhandeln gick igång fullständigt – varvid jag naturligtvis pitchade Zebraskatan ytterst framgångsrikt. (Jag kan vara både charmig och övertygande när det passar) Det visar sig nämligen att allt sedan Hundraåringen kom ut efterfrågar folk komedier, roliga böcker, och personalen har inga att föreslå. Det finns lite feelgood-, charmdeckare men inga komedier.

Med tanke på att jag skriver en thrillerkomedi i tre delar och planerar en historisk förväxlingskomedi därefter ska det väl vara själva fan om inte något förlag ser poängen med att snappa upp mig och mina manus. Jag har nämligen en manuslista som kan hålla mig sysselsatt de närmaste 10-15 åren.

Nu är jag nog inte ensam om att sitta på kammaren och skriva komedi, om att se en tom genre. Men humor är ett stort fält – vi får plats flera stycken i det. Fast det skulle inte göra ont att vara först på bollen och staka ut sin egen inmutning …

Crowdsourcing

Standard

Det finns författare som skriver inlåsta på kammaren, alternativt på någon mer eller mindre fabulös retreat, utan att någon ser vad som växer fram under tangenttryckningarna förrän verket är klart.

Jag är inte en av dem.

Kanske för att jag är för utåtriktad. Och kanske just i det här fallet är jag rädd att jag ska fega ur om jag inte har vittnen som har ett öga på mig.

Så jag delar med mig löpande – om än vagt – vad jag sysslar med i manuset. Och framför allt: jag ställer frågor, gärna om sådant där jag visserligen kan hitta på själv, men där det kan vara en gestaltande detalj som behöver vara just precis … rätt.

Jag har frågat: Vad har skurken lindat in geväret i när han kommer med det till Emma? (Inga vittnen) Något provisoriskt, inget fodral. Svart plastsäck? Bubbelplast? tidningspapper? Fleecefilt? Ja, vadå?

eller

Om en slem Guds-gåva-till-kvinnorna stjäl en sportbil, vilken sort? Den bör ha ljudlig motor och gärna vara färggrann, typ röd.

Nu senast fick jag på fingrarna av fru coach för ett ordval i en råtext. Den här lilla korgen som står på en lunchrestaurang, med kryddor, tillbehör och tandbetare, vad heter den? Egentligen? Så jag ställde frågan på Facebook. Kryddkorg, kryddbricka, apotek. Kryddställ. Emil(?!)

En sån här: