Monthly Archives: december 2011

De bästa tipsen från Ann Ljungbergs skrivadventskalender

Standard

En liten observation är att de tips som berör mig mest är de som handlar om den skrivfas och livsfas jag är i nuet. Att hitta idéer, börjor, situationer och knäcka skrivkramp efter långt flödesskrivande berör inte, även om de kan vara viktiga för andra.
Därefter fanns det en grupp tips om hur man bygger ut en idé till en hel bok. I kommande projekt kan de vara till nytta, bl a inför Mitt liv i 20 rumpor och Fem bagare i en bil, men inte med Zebraskatan eller Rosenfönstret som redan är mer eller mindre synopsade.
Samma sak med egen skrivutrustning, skrivritualer och att kunna skilja på sig själv och sin text – allt detta ser jag som medel att skapa sig en identitet som författare. Jag bara skriver, jag, utan att rubricera mig själv.

Nu har jag reducerat ned 24 tips till 5 som ger mig något:
2- Liknelser och metaforer – använd dessa för att skapa bilder och associationer i texten
8- Umgås med ditt projekt även när du inte har tid att skriva
12- Det ska vara roligt att skriva, skriv det du brinner för i din egen röst
15- Skilj på läsarens och rollfigurens känslor
22- Skriv om en misslyckad scen i andra vinklar, prova att stryka

Men eftersom jag bara får föreslå tre tips måste jag rensa ytterligare.
Liknelser och metaforer – det är ett tips jag gillar, men kanske mest för att jag redan använder ett målande, yvigt, expansivt och färggrant språk av mig själv.

Munnen smalnade till ett läppfritt streck och höger pekfinger började sin didaktiska raketuppstigning. Stormen Mona var på intågande, beredd att blåsa upp västkustens småbåtar på land, ruinera de sydsvenska skogsägarna och kasta Uppsalas tiotusen kajor som svart konfetti mot hösthimlen.
”Elsa Beskow är en svensk klassiker, det är viktigt att barn får ta del av sitt kulturarv tidigt.”
SMHI gick ut med klass-2 varningar i alla publika medier: väderutveckling väntas som kan innebära fara för sinnesfriden, emotionella skador och stora störningar i viktiga familjerelationer.
”Jag håller helt med dig, mamma. Vill du ha mer kaffe?”

Så det tipset får utgå. Samma sak med att umgås med projektet även när man inte skriver på det. Jag inte bara umgås med mitt projekt, jag fikar med det, bjuder hem det på middag och dessutom vandrar det omkring i min vardag och inflikar löpande kommentarer. Nattetid kryper det upp i min säng för att det lilla projektet inte vågar sova ensamt.

Så vad som kvarstår är:
* Skriv vad som är roligt, på ditt sätt och bortse från vad som är inne och säljande
* Utveckla skillnaden i vad rollfiguren känner och vad läsaren känner. Rädsla, spänning, humor finns att hämta här. Det är ett bra verktyg som jag ska använda mer längre fram.
* Arbeta om motsträviga scener i andra röster, eller kanske till och med ta bort dem och ersätta dem med referat i kringliggande text. Ett bra tips för att komma vidare när man fastnar i en scen. Jag har använt det på en grälscen i Zebraskatan, där jag behövde få motpartens motiv klarlagt. Sedan skrev jag om scenen igen i den ursprungliga rösten, men det var lättare att föra samtalet vidare när jag hade båda parternas världsbild i huvudet..

Och nu: 100 ord om varför jag vill vinna romankursen i New York – de lägger jag ut här på bloggen efter att vinnaren publicerats 6 januari.

Till bruksförfattarens försvar

Standard

Christer Enander skrev en årskrönika i Tidningen Kulturen, som sköt in sig på förflackandet och ytligheten i dagens författarskap.
http://tidningenkulturen.se/artiklar/kror-mainmenu-105/126-crister-enander/10979-arskroenika-av-crister-enander

Mycket i krönikan instämmer jag i så gott jag kan något i ämnet men det finns ett och annat som är värt att kommentera, framförallt för att det är tecken på saker i debatten, tecken på säckar och påsar.
Synen på författarskapet är det som jag tycker är det mest kulturvetardrygt i texten:

Vad är det då som förmår göra Ulf Lundells bok så mycket bättre, så mycket intressantare? Och framförallt: Så otroligt mycket viktigare? Svaret är tudelat. För det första är Lundell en riktig författare; hans drivkraft är äkta, hans passion brinner, allvaret är stort. Och, för det andra, så använder han medvetet sig själv som ett skönlitterärt instrument – ett litterärt lackmuspapper – för att fånga och skildra samtiden. Han tar sitt ansvar. Han lever upp till Stig Dagermans stolta maxim att en författare ska sträva efter att vara ”en termometer i samtidens röv”.

Nej, en författare ska inte sträva efter att peta samtiden i häcken. Det är samhällsdebattörer som gör det. Att vissa samhällsdebattörer däremot råkar vara författare därtill är en helt annan sak. Att dessa debattörer använder sitt författarskap som ett debattredskap är ytterligare en annan sak.

Och jag instämmer definitivt inte i definitionen att en riktig författare har en äkta drivkraft, en brinnande passion, ett stort allvar. Det finns antagligen en mängd opublicerade manus fyllda av drivkraft, brinnande passion och ett stort allvar. Det finns därtill en mängd publicerade böcker som motsvarar samma beskrivning. Det Christer Enander kallar bekännelseroman är den sortens böcker jag personligen anser borde ha stannat mellan författaren och vederbörandes terapeut, tack. Det är säkert djuplodande och renande för den som skrivit det, i övrigt är det intresseklubben antecknar.
Ingemar Bergmans uppgörelse med sina föräldrar är ett skolboksexempel på detta. Därefter blev den ett skolfilmsexempel, också.
Vad som är god litteratur i sammanhanget återkommer jag till om 200år.

Och nu – bruksförfattaren.
I humusen under markytan, osynligt för de kulturella dagsländorna och de stora elefanterna, skapas det text som går att använda. Det är allt från hyllningssånger, barnböcker, läromedel och fackböcker till lättsam underhållningslitteratur till poesi och genrer så nya och smala att de köar till dopfunten. Det är basen för den högre skolans skrivande, den dagliga födan för den allmänbildade och läsande allmänheten. Enligt krönikans definition kan dessa knappt beskrivas som författare, hur publicerade eller lästa de än må vara.  Man kan dra liknelsen med alla de fikande damer som drar runt de civila samhällets hjul med föreningsliv och organisationer. När man tänker en gång till är de dessutom ofta goda läsare.
Bruksförfattaren hjälper andra utan att få sitt namn i blänkade fetstil överst på bokens framsida, och utan att vika ut sig i någon morgonsoffa.
Spara en slant och en eftertanke till litteraturens tjänstefolk som får sopa framför De Stora Namnens fötter.

Visst vill jag ge ut mina manus, visst vill jag att många ska läsa och uppskatta. Får jag en slant i royalty gråter jag inte över det. Men jag vet var jag har min lojalitet och vilkas slit jag respekterar i första hand.

Je ne regrette rien

Standard

Min franska är i det närmaste oexisterande och uttalet av det jag kan är gräsligt. Ovanstående citat från Edith Piaf’s kända sång har dock en viss klangbotten i mitt manus Zebraskatan.

Vi har en mördare som inte ångrar sig. En god mor och en lydig, om än sarkastisk, dotter som utan att darra på manschetten avrättar okända människor på uppdrag. Möjligen beklagar hon att livet blivit så fel, så dumt, så besvärligt. Hon vill ur situationen, men hon ångrar sig inte.

Varför lade jag upp berättelsen så?

En feg utväg är att säga att Emma poppade upp fix och färdig som Athena ur Zeus pannben, med relationer och personlighet redan klara för nedtecknande.

Samtidigt är jag så less på psykologiserandet i litteraturen. Det måste finnas en anledning i uppväxten, en diagnos, ett motiv. Protagonisten behöver en ursäkt för sitt beteende, som att undanröja onda människor för andras bästa.  En enkel anledning som var och en kan begripa. Sipa, lipa, lakritspipa. Var och en modern människa i dagens Sverige.

Jag är fascinerad av gränslandet mellan det acceptabla och det oacceptabla våldet, mellan vad samhället sanktionerar och inte gör det. Bödlar, militärer, poliser. Hur hanterar en yrkestorterare sin vardag utanför jobbet? Har man kaffemuggar med devisen Du behöver inte vara galen för att jobba här men det underlättar stående på järnjungfrun? Hur sover de gott om natten? Hur är de mot sin familj – skvalpar jobbet över eller har de vattentäta skott i psyket?

Emma i Zebraskatan ser sig som yrkesman. Det finns även andra yrken som har sina otrevliga sidor. Om hennes jobb var lagligt skulle hon säkert kunna tänka sig att fortsätta, det är dubbellivet hon har mest problem med.

Ja, det är kallt. Ja, det är empatilöst. Ja, det är arrogant. Samtidigt uppfattar jag inte henne på något sätt som narcissistisk och irrationell, om något är hon alldeles för bokstavlig och rationell för att fungera utan sarkasm i ett vanligt samhälle. Ett fåtal personer står henne nära och har hennes fulla lojalitet. Resten av mänskligheten rör henne inte särskilt i ryggen. Hon vill dem inte direkt illa, men får inte sentimentala tårar i ögonen av tv-nyheterna.

Det kräver balans att skriva om en sådan huvudperson, att skriva i Emmas personlighet oavsett vad jag själv anser.

The Ultimate Law

Standard

The Ultimate Law: You have taken yourself too seriously.

Ovanstående är en sentens jag håller mig till i väldigt mycket. Det handlar inte om bristande självförtroende, mer om insikten att man inte är fullt så imponerande för andra som man själv gärna inbillar sig.

Nu har det blivit storm i ett litterärt vattenglas över Katrin Zytomierskas kommande LCHF-bok. Redan författarpresentationen får de kulturellt präglade kommentatorerna att göra Taggar Ut och då frågar jag mig lite varför. Vad är det för skillnad mellan den här boken och vilken annan kändisbiografi som helst?  Ignorera författaren, boken och det nesliga förlaget som sänker sig till sånt, så är saken överstånden.

Eller?

Är det provocerande att någon på ett klatschigt sätt säger att LCHF är lätt och fungerar?
Är det avundsjuka att kändisar kommer i tryck oavsett skrivförmåga?
Är det Lilla Luther som spökar – plikt, arbeta, och tjäna framför allt inga pengar på något lättsamt?

Eller vad är det som ligger i botten?

Är det så enkelt att det är en ruskig tanke att det finns en stor läsarmarknad därute som hellre läser en bok av Zlatan eller Katrin Z än något kulturellt och genomarbetat? Så svårt att hitta alternativa böcker är det inte idag. Inte om man vill. Men vill läsarna? Vill de verkligen det?
Är det så att Marknaden och de Stora Förlagen gör att böcker läsarna vill ha inte kommer dem till handa?

Läser människor generellt vad självbeskrivna författarna anser vara dålig litteratur för att de inte hittar andra böcker? För att de inte förstår bättre? Eller för att definitionen av dålig litteratur varierar? Vad är en dålig bok för mig? För dig? För den utsjasade ensamstående mamman som vill ha lite avkoppling? För hängmatteläsaren på semestern?

Jag har skrivit kokböcker och skriver på en lättsam komedi utan Nobelpris-ambitioner. Det finns andra projekt i piplinan som är utmanande men fortfarande roliga. Inget av dem lär göra mig vare sig känd eller rik.

Allvar är stort. Men ta inte för mycket på det.

Vinnande inlägg i Skrivadventskalendern

Standard

Jag vann lucka 16 i Ann Ljungbergs skrivadventskalender, den som handlade om ett försvarstal för skrivandet.

Eftersom jag lever i ett två-författarhushåll valde jag att skriva försvarstalet fiktivt i makens röst. Förhoppningsvis tänker han inte vad jag skrev…

I vilket fall är det underbart roligt att få bekräftelse från någon utanför den omedelbara inre kretsen. Det är en sak att ha en kompishejarklack, positiv och övertygad, men potentiellt lika jävig som Black Army och Järnkaminerna. Att jag vet att jag kan skriva är en sak – jag kanske är lika övertygad om att det finns en tekanna i omloppsbana runt Pluto (och jag lånade den liknelsen från filosofen och religionskritikern Sam Harris. Heja, Sam Harris) men det betyder inte att det är med sanningen överensstämmande.

Det är för ögonblicket frestande att slänga ut familjen på altanen utan nycklar och bara skriva. Nu skulle jag inte sänka mig till sådant men som Mark Twain sa – det är en dålig frestelse om man inte faller för den.

Beställningsjobb åt dottern

Standard

Min dotter fyller 10 i vår och hon är inte bara läsare, tecknare och sportare med full entusiasm, hon är väldigt medveten om vad hon läser. I maj i tvåan kunde hon göra en plantering i en två sidors berättelse alldeles av sig själv, och hennes litteraturkritik av klasskamraternas alster var bitande. Hon lägger huvudet på sned med pannan rynkad och ifrågasätter det logiska flödet i slukarålderns kapitelböcker.
Jag är så stolt att jag nästan spricker.

Denna blivande litteraturanalytiker har beställt en bok av mig. Den finns inte att låna och någon måste skriva den, kan du skriva den till mig?

Hon vill ha en klassisk saga, som Askungen, Rödluvan eller liknande, skriven i flera delar, där var och en av karaktärerna berättar i sin röst (”berättar själv för sig själv”) och synvinkel. Till exempel först Askungen, sedan en styvsyster, prinsen, styvmodern och den goda fen. Hon ville inte att jag skulle ändra slutet, bara att det skulle hända samma saker och samma repliker (”så de säger samma saker som förut men man förstår vad den andra tänker när man hör det”)

Kan det bli en liten födelsedagspresent?
Jag vet inte om det en är alldeles för avancerad eller för oäventyrlig bok för åldersgruppen 9-12 år för att få en sådan bok utgiven men jag skulle dräggla av entusiasm om jag var skolbibliotekarie.

Julklapp – en tanke på genrer där allt påminner om allt annat

Standard

Det finns genrer där den ena boken är den andra lik.
Visst är det så att det finns genre-specifikt språk och konventioner, men ibland är relationsböcker, deckare och romantik så lik så lik så lik. Och bårhus också.
Det är olyckliga uppväxter, det är ögon som möts, det är misogynistiska män (på ren svenska: män som hatar kvinnor) och ändlösa missförstånd med marginella skillnader.

Jag skulle kunna sno ihop något sådant med Lobachevskij-metoden, men sånt sysslar jag inte med.

I mitt föräldrahem lästes det en hel del. Min morfar drog hem allt vad bokklubbar och arbetarlitteratur hette, mina föräldrar hade spaltkilometrar av relativt tråkig och tungrodd litteratur (utom fackbokshyllorna, som jag hade mycket kul med), förutom ansvar för skolbiblioteket, som jag utnyttjade. Det fanns en respekt för den definitiva och ibland långrandiga beskrivningen, men också en förtjusning i den dräpande beskrivningen.
Denna utvikning leder tillbaka till att jag lutar mig tillbaka på en lång tradition av KardeMumma, casino-gänget, Povel Ramel, På Minuten med fler (ingen nämnd, ingen glömd) när jag kommenterar likheten inom vissa genrer med nedanstående lilla drapa från den ojämförlige Tom Lehrer.
Njut och förfasas.

http://www.youtube.com/watch?v=UQHaGhC7C2E

Go with the flow och kvalitetsvolymer

Standard

I går lyckades jag nästan skriva i Nanowrimo-tempo, men med bättre kontroll över textkvaliteten än vad jag förstått att den mesta Nanowrimotextmassan blir. Jag hade inte föresatt mig ett volymmål, snarare att använda flödesenergin så långt den bar under den tid som fanns tillgänglig.
Som heltidsarbetande småbarnsförälder är tillgänglig sammanhängande skrivtid en hårdvaluta som bör utnyttjas fullt ut. Ibland blir det volym, ibland blir det småförfinande redigerande, men i snitt skriver jag 300 ord per dag på aktuellt manus.
I går bar flödesenergin ända in i Morfei armar, så tillvida att jag fick kämpa med klippande ögonlock medan jag skrev och skrev, för på ett par dagar hade mitt undermedvetna manglat, knådat och färdigprocessat Det Stormiga Grälet-scenen i Zebraskatan, så att det bara var att skriva ner. Scenen är inte klar, men har kommit mycket längre. Det mest spännande är nog att tillräckligt av energin finns kvar så att jag ska försöka få en halvtimme efter skolor-dagislämning så detaljerna inte flyr på korpen Munins vingar bort.

Det som gör det svårt att skriva ett stormigt gräl som leder framåt och inte enbart blir destruktivt är dels att karaktärerna vill leva sitt eget liv (ja, jag vet att det är mitt undermedvetna som talar) och jag gillar inte när min planering skiter sig för att protagonisten och hennes mamma har andra idéer. Dels är jag från en familj där man inte sysslade med stormiga gräl, på sin höjd en liten kastby, så jag måste resonera fram de olika vågorna och vändningarna, det är inget jag kan lyfta färdigt och fixt ur minnets arkivskåp.

Julklapp – julscenen från Zebraskatan

Standard

Det lackade mot jul.
Emma tyckte frasen var ganska underhållande. Den sista gången hon haft med lack att göra var medan hennes farmor fortfarande levde och då hade hon varit i Amandas ålder. Hon mindes fortfarande lukten och hur ont de brända fingrarna gjort. Bränt barn skyr om inte elden så åtminstone lacken. Mia hade fnissat och deras mamma hade bannat farmor för att hon låtit småflickorna handskas med sånt gammaldags strunt.
Hon och Amanda kavlade pepparkakor på köksbordet med vetemjöl ända ner på golvet och upp i håret. Rorschachformer trängdes med hjärtan och stjärnor på plåtar i kö till ugnen och den första omgången brända grisar svalnade på det upp-och-nedvända ugnsgallret på köksbänken. På fönsterbrädan tittade de första hyacintstjärnorna fram ur mörka hårdknutna knoppar.
Kalle hade älskat doften av blå hyacinter. Så mycket minne i en så liten blomma.
Lägenheten luktade julstök, köpedeg och blöt hund av yllesockorna på elementet i hallen. Jussi Björling skorrade sitt O Hee-elga Natt så fönsterrutan sympatiskälvde i resonansen och Amanda överröstade nästan sin mamma när de skrålade med.
Dörrklockan plingade och Emma torkade av händerna på en redan mjölig kökshandduk innan hon gick för att öppna.
Utanför stod en gran stor som halva Norrlands inland och någonstans bakom den skymtade Erik. Hiawatha släntrade nonchalant förbi för att se vad som var på gång och blev lika burrig som granen vid åsynen av monstret. Emma nästan klev på honom när han rann iväg längs parketten mot närmaste skyddsrum. Hon fick backa undan bit för bit för att inte få granen i ansiktet när den steg in i hennes minimala hall. Det skrapade, det barrade, det luktade mulleskog. Sockorna ramlade ned från elementet.
”Vad gör du? Och vad är det där?”
Det var inte bara en gran, det var en gran så enorm att toppen böjde sig mot innertaket och stammens diameter hade fått en manlig porrstjärna att krympa ihop och lägga ned. Biologiska expeditioner skulle ha kunnat upptäcka odokumenterade småkryp och sedan funnit vägen till Narnia på väg ut ur dess gröna innanmäte. Det enda som saknades var en halt och svansbruten ekorre.
Amanda kom ut från köket med mjöl på näsa och förkläde och blev alldeles storögd. Hela flickan började vibrera från tår till tofsar.
”Hurra! Vi har en gran, mamma, en jättegran!”
Hon sladdade på det nybonade golvet på väg in till sig på jakt efter kvarblivet luciaglitter och annat krimskrams. Emma stirrade halv förstummat på Erik genom grenarna.
”Ja, Mia trodde inte du skulle hinna få hem en gran eftersom du inte har bil längre. Och det blir inte jul utan gran, säger hon.” Han stängde ytterdörren bakom sig, det var knappt den gick igenom om kvistar och karl. Inifrån köket började Jussi om med julsångerna.
”Jag klippte upp förpackningen i trapphuset så att det skulle bli en bättre överraskning. Din värsting till granne tog med sig soporna ut.”
Tusen ord skockades som pendlare i Tokyos tunnelbana innanför bröstbenet och kortslöt varandra. En svartbränd lukt av pepparkakor smög ut längs halltaket och tvingade henne att klämma sig in i köket för att rädda plåten. För säkerhets skull stängde hon av både ugnen och musiken. Det här kunde ta tid.
”Bakar ni pepparkakor? Så mysigt.”
Nej, vi dansar salsa med kastruller på huvudet. Vad ser det ut som?
”Ja, julen närmar sig ju, och det är så trevligt att göra saker ihop med sina barn” Emma svalde resolut magsyran. Den där sortens repliker var inte hälsosamma, alternativt fick man leva på zantac och novalucol. ”Men vi hade inte tänkt oss en så… omfångsrik julgran.
Erik lyfte in granen ytterligare i hallen och försökte räta upp den. Det misslyckades. ”Men Mia sa att du skulle ha en riktig gran, hon var tydlig med det.”
Amanda kom bärande på en batteridriven luciakrona, några silverglittriga barbieplagg och med ett släp av glittertampar. Helt oavsett de vuxna började hon klä granen med sin rekvisita så högt hon nådde. Med dottern runt knäna fanns inte så stort förhandlingsutrymme. I tanken ströp hon sin syster långsamt, grundligt och med stor njutning. Det må varit väl ment, men kunde inte människan tänka bara ett varv till först? En enda gång till, för en gångs skull?
”Vi bor lite trångt, jag hade nog tänkt mig en bordsgran.”
Han började dra in granen i vardagsrummet så det skrapade i parketten. Den lilla grankläderskan följde efter och petade upp all dekor som ramlade av på vägen.
”Du är för kul, du, Emma. Var vill du ha den? Kanske vid fönstret?”
Var vill du ha den? Inte alls, tack. Och nu drar han det kådiga eländet över den vita kinamattan.
Han ställde ifrån sig granen vid balkongdörren och drog av sig nappahandskarna. Adventsstjärnan i rödpaisleymönstrad papp hängde på snedden som om den försökte undgå grankontakt av tredje graden. Det var något så självbelåtet, något så manligt nöjt över Eriks kroppshållning att hon var allvarligt frestad att hämta Elisabeth II. Eller åtminstone en kavel, den låg framme på köksbordet.
Hiawatha fräste som smör i en het stekpanna när Erik stegade tillbaka till hallen i sina moddiga ytterstövlar och råkade komma för nära soffan. Det blev fler blekbruna blöta fotspår på matta och golv. Efter att ha snabbt öppnat dörren till trapphuset kom han tillbaka till vardagsrummet, fortfarande i ytterkläderna, och räckte henne en gul plastkasse från Rusta.
”Ljuskedja och lite kulor. Och en stjärna.”
Amanda strålade som en amerikansk villa i juletid. Egna kulor och dessutom en glitterstjärna till granen. Hennes snälla morbror hade tänkt på allt.
Erik kunde hon gett en avhyvling, men hon var inte hårdhudad nog att förstöra dotterns glädje. Emma suckade, kapitulerade för det oundvikliga och hängde av sig förklädet.
”Vill du ha en pepparkaka? De är lite brända men man dör inte av dem.”
Hon hjälpte till att trassla ut ljuskedjan och få den rimligt utspridd i naturgeografin medan Amanda förvandlade sig till glittermumie och hängde alla kulor en meter över golvet. Tillsammans nådde de upp att peta fast foliestjärnan. En orangerandig tass dödade då och då med ett blodisande prasslande alla tomma kartonger som kommit inom räckhåll.
Erik lutade sig mot dörröppningen till sovrummet och knaprade långsamt på grisen hon stuckit till honom. Han vred sig omkring, spanade översiktligt in i Amandas rum, spanade in i sovrummet längre.
”Behöver du hjälp med något mer?”
Emma kastade en blick över axeln där hon satt på huk och försökte ansluta ljuskedjan i grendosan utan att få en naturlig ansiktspeeling. Han tittade visserligen åt hennes håll, men hade inte ögonkontakt med något i hennes ansikte. Blicken hade vandrat sig nedströms hennes rygg till grumligare vatten och rundslipade klipphällar.
”Nej, men tack för att du frågade.”
God uppfostran borde räknas som ett dolt handikapp, borde anses ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Hon hade inte mer kunnat be honom fara åt helvete än hon kunnat kliva av balkongräcket och flyga sin väg. Det var som att ha Tourettes syndrom, fast tvärtom. Istället för tics med svordomar och könsord slank det vattenkammade plattityder ur munnen vad än hjärnan menat att säga.
”Du har fått det rätt fräscht här. Ljus och fint.”
Emma tryckte ihop elkontakten och reste sig. På vägen halade hon fram katten och höll honom dinglande över armen medan hon drog ned toppen över jeanslinningen med den lediga handen. Amanda sjöng om tomten och bocken som inte ville resa från sin pepparkakegris medan hon arrangerade kulorna mer estetiskt, fortfarande i sin egen räckvärld. Hiawatha fällde ur broddarna och slingrade sig loss ned på den solkade mattan.
Du stod hemma hos mig och monterade IKEA-möbler i två hela dagar medan din fru, min syster, rollade min lägenhet isvitare än Antarktis. Varenda kvadratcentimeter, utom Amandas rum, och hennes fyra väggar fick jag skrika mig hes för. Jag fick pula in min och Kalles röda fåtölj där för att den inte skulle försvinna i kaoset och du säger att det är ljust och fint här, som om det var en nyhet?
”Tack, det var snällt sagt.”
Katten snirklade sig runt lillmattes fötter och kastade en föraktfull blick på kvinnan som nänts hålla i honom. Amanda lyfte honom runt magen och gick runt och förevisade granen medan han spann diskret med huvud och fötter dinglande på varsin sida. Katter, sa spinnandet, vet skillnad på kreti och pleti.
”Du kanske ska börja rulla hemåt innan Mia undrar var du tagit vägen.”

* * *

När Erik till slut slokat iväg gräddade mor och dotter klart sina bortglömda pepparkakor. Sedan satt de tillsammans i soffan med varsin stor kopp broccolisoppa med leverpastejknäcke till och lyssnade på stilla julsånger. Med nådigt tillstånd från en pepparkakssmulig dotter flyttade Emma om kulorna och draperade granen i de avlagda mumielindorna. Amanda tindrade ikapp med julgransljusen tills hon fick bäras i säng.
Hon plockade undan i köket, diskade och torkade av. Handduken hamnade i tvättkorgen och lådorna till kulor och julgransljus städades in i garderoben i sovrummet. En blomstjärna till hade slagit ut på hyacinterna när hon satte sig ned med papper och penna inför morgondagen. Hyacinten blandades med pepparkaka, gran och den nejlikspikade apelsinen i sina röda band i köksfönstret. Det var doften av gammaldags jul som ingen sprejburk kunde imitera fullt ut.
En notis om julklappar per person, om att köpa äkta saffran, att moppa under badkaret inför jul och att olja in Elizabeth II, det behövdes extra trasor till det. Hon skrev upp att kolla billiga lakan och handdukar på Myrorna.
Ägg, vispgrädde, lite prinskorv, kattmat, toapapper.
Köp förberedda påsar med pyssel till Amanda på Panduro Hobby i Gränby Centrum, och två flaskor maltitol med bifogat receptblad. Mintessans och plasthandskar på Kronans Droghandel.
Hämta ut de nya skorna på posten, hon lade avin bakom anteckningarna och hoppades att de skulle passa rimligt väl. De behövdes ju bara för en enda kväll å jobbets vägnar och borde vara avdragsgilla men hon tänkte inte chansa, ens för att se bokförar-Görans min.
Julgransfot skrev Emma så hårt att blyertsen nästan gjorde hål i kollegieblocket.
Mia hade försett dem med kulor och en ljuskedja men ingen julgransfot och ingen julgransmatta att skydda parketten. Det var Mia i ett nöskal – en glittrig och polerad yta och inget på fötterna. En storslagen gest som hon skulle kunna berätta om för alla i omgivningen men som mest skapade problem och merkostnader för Emma. Att älsklingsjulsången, som år efter år framförts för en fullständigt tvångshyschad familj och med halvslutna ögon, råkade vara Topelius julvisa gjorde det hela ännu mer absurt. Hon undrade om Mia någonsin hade tänkt igenom vad den texten som hon sjöng verkligen betydde.
Ett rassel och pling från vardagsrummet fick henne att lägga ned pennan och ta det långa benet före. Hiawatha hade övervunnit sin tveksamhet inför julgranen och klängde sig nu fast två tredjedelar upp medan han med klorna utspärrade försökte fånga en retsam julkula. Med katten tillfälligt nedplockad noterade hon att förutom en julgransfot behövde jättegranen förankras, i vägg, gardinstång eller med markjärn i golvet. Och helst i en tvångströja.
Det här monstret behöver ett eget rum eller åtminstone betala andrahandshyra.
Inte hade systern bekostat en nästan barrfri kungsgran heller, med sina täta silvertonade grenar. Det var en mörkgrön standardgran, den där lättskrämda sorten som barrade bara den fick onda ögat eller vatten i fel temperatur. Den där sorten som krävde kontinuerlig dammsugning eller fakirfötter.
”Och över jorden frid” muttrade Emma och gjorde kväll.