Varifrån får man allting? bildinspiration

Standard

Jag vet hur mina karaktärer ser ut, i alla fall i typ. Vissa kan jag peka ut på bild, bara googla fram eller gräva upp ur mitt eget bildarkiv. Några, som Leif, Celeste och Nick, vet jag hur de ser ut i stort men jag har aldrig hittills sett den exakta bilden. Det brådskar inte.

crabtreeSedan är det de pinsamma karaktärerna. De där som man vet hur de ser ut, men man önskar att förlagan var en aning … snyggare? Mindre larvig? Eller som Pratchett & Gaiman skrev i Good Omens: ”So. Tall, dark but not handsome. At least that’s two out of three.”

Här har jag alltså skapat en manlig huvudrollsinnehavare, en ny potentiell partner till Emma som värderar hennes styrkor utan att vara svag själv. Välorganiserad, beskyddande, konstnärlig, fysiskt lagd. Hemligt BonJovi-fan. Välskräddad häck, lyfter skrot, mörk kalufs, chokladögon. Ungefär lika lång som Emma, som är smal och ranglig. Låter lovande, eller hur?

Det är bara det att karln påminner om officer Crabtree (Arthur Bostrom) i teveserien Allå, allå, emliga armén, fast utan mustasch och den töntiga 1940-tals uniformen. Det är ingen jag personligen skulle vilja slita kläderna av i en bil, men här är beviset på att ens romankaraktärer har ett liv skiljt från sin författare. Tydligen funkar det för Emma. Håhåjaja. Och Good moaning.

 

Annonser

Det har lossnat!

Standard

Efter en och en halv månads förberedelser, analyser och planerande lossnade redigeringen idag.girodilombardia
I småluckor under dagen lyckades jag skriva råtexten till ett nytt kapitel samt redigera klart ändringarna i kapitlet innan, det som det nya kapitlet är utbrutet ur. Bland annat måste skarvarna runt det ursaxade putsas, samt att slutet på kapitlet måste ändras så att det fogar ihop mot det nya kapitlet. Det är följdaktligen inte Arsenik och gamla spetsar på teve, samt krångel i tallriksskåpet. Istället är det tevesportens reportage om Giro di Lombardia, också känt som Giro delle foglie morte (de döda lövens lopp), som länkar över till nästa kapitel som börjar med espresso på Café Croisée de Chemins och Tour de France.

Händelsen under Tour de France är vad Emma ser, tänker och upplever. Det är skrivet utifrån var hon är i livet – hon grubblar över barn, mödrar och vilket ben hon borde stå på. Vilket ben hon vill stå på.
Samma händelse kommer finnas med i Renés perspektiv i Som olja och akvarell. Han har som sagt reservnyckeln till lägenheten och vet att använda den. Ahem.
Eller som det står i mina skrivanvisningar till kapitlet:

Emma går upp till vindsvåningen för att kolla av att hon inte glömt något, rullväskan står i hallen nere. Ljudet av mansröster. Engelska. Konstigt, det där låter som Nick. Ljudet av sex som uppskattas av båda. Det där låter också som Nick.
Det finns gränser för nyfikenhet och hon har inte med saken att göra. Smyger nedför trappan, tar väskan och går.

Ahem

Textprov från Sommarskrivskolan – dag 35

Standard

En kort oredigerad text från upptakten till Som olja och akvarell. René skulle på bio med en kollega som backade ur så han fick gå själv. Den som har läst Zebraskatan känner igen beskrivningen av firman, och frågan är motiverad. Vad fick Jet Collier allt ifrån? Kan man undra. Särskilt som Emma i en annan scen tyckte sig känna igen hans autograf.
(Jag vet! Jag vet!)

Kameran fångade oskyldiga blå ögon i närbild, enorma på bioduken. ”Ja, jag vill ha sex med dig. Djupt och ingående. Men först en drink.” Läppar, en tungspets. Kanten på en läskburk.
René petade i sig några popcorn och slets mellan irritation och lust. Filmindustrin visste precis vilka spakar de skulle dra i, vilka knappar de skulle trycka på för att behärska publiken känslor. Han hade kunnat lista dem en efter en och reagerade trots det som avsikten var.
Magnificent rouges. Baserad på bästsäljaren av Jet Collier. Francois visste inte vad han missade, de skulle ha skrattat tillsammans i morgon. Den var en underhållande thriller men långt från deras polisvardag.
Scenen växlade till mer naken hud och softad ljussättning. Han skruvade på sig i biofåtöljen, justerade grenen. Filmmakarna kunde sin sak.
Det var svårt att tänka sig en mindre realistisk mördare, ett mer lättlurat mordoffer. Eller ett mer otroligt upplägg. En liten mordagentur som kuskade land och rike runt och gjorde sig grova pengar på att elegant avskaffa människor på beställning. La petite boutique. Ja, herregud. Vad fick författare allting ifrån?
Fast skådespelerskan med kurvorna och hårsvallet var helt rätt för rollen. Amoralisk som en katt, en marskatt till och med, men kompetent och atletisk.
I bänkraden framför viskade några tjejer till varandra, fnissade, viskade mer. En av dem höll upp en mobil, för att spela in? René rynkade ögonbrynen. Inte nog med att de störde andra, frågan var hur de kommit in på en barnförbjuden film. Ett ögonkast mot filmduken. Just nu ytterst barnförbjuden. Han lutade sig mot stolraden framför, mellan dem.
”Om ni inte kan vara tysta får ni gå ut. Och stäng av mobilerna.”
Han gjorde rösten mörk och sträng. De tvärteg.
Parfymmoln, smink och vådliga urringningar. De där tre fick han hålla ett öga på efter bion så att de kom hem ordentligt. Både för deras skull och för att bespara kollegorna extraarbete.
René satte sig till rätta igen, rullade på stela axlar, rafsade i kvällsstubben. Att det skulle vara så svårt att vara ledig. Han tog ett popcorn till och försökte koncentrera sig på filmen. Det hade inte hänt så mycket. Offret stönade just ”Jag tror jag dör.”
Det där hade hon gärna fått göra med honom istället.

Textinledningsteknik – säg det rakt ut

Standard

pratbubblaIn media res – mitt i handlingen – är ett sätt att inleda text som slänger läsaren rakt in i situationen utan ett par meningars uppstart. Jag märker att jag gör något liknande eftersom mina texter, kapitel och liknande ofta börjar med en replik.
Någon säger något och så är spelet igång.
Det är om någon är ensam som jag får laborera med andra inledningar, men i görligaste mån börjar det med något uppseendeväckande.

Kombinera detta med att jag är oförtjust i anföringar (sa han/hon/gasmontören eller vem det nu vara månde) och använder dem enbart när det är tvingande. Istället har jag gärna repliker uppbrutna av eller följda av en handling av den som uttalade repliken.
Det kan göra det svårläst, det kan göra det filmiskt. Det gör också att smådetaljer anger miljö, tid och liknande utan lång-tunga förklaringar.

Nedan ett kort fulskrivet exempel på inledningen till en ny tredelad återblick jag insett måste ha med.

”Jag har visserligen en dotter.” Celeste flyttade på espressokoppen och tittade bort över folkhavet. ”Men vi har så lite gemensamt, få ämnen att prata om. Hon har sitt. Jag kanske var borta för mycket.”
Emma följde hennes blick ut över kaoset av cykelpublik och avspärrningar för att ge henne tid att ordna ansiktet. Ståhejet kring Tour de France gav mycket att titta på, en god ursäkt.

Läsaren vet redan att de här två känner varandra, att de är kollegor och att de har ett mentors/mor-dotter-förhållande. Kapitelrubriken anger att vi är i Rennes i Frankrike. Alternativet hade varit något så här istället, men då hade det inte varit min bok …

Det var den sommaren Tour de France passerade genom Rennes som Emma och Celeste fann sig sittande på ett litet café. Samtalet flöt vänskapligt från ditt till datt och djupnade allteftersom nivån i espressokopparna sjönk. Celeste började prata om relationen till sin vuxna dotter. Emma försökte ge henne utrymme att formulera sig, att låta henne prata klart om något som tydligen var svårt.

Som det nedre exemplet skriver jag mina egna sammanfattningar inför att jag ska skriva löptext, fast i presens. Det kanske är skillnaden mellan att berätta och gestalta? För mig är det i vilket fall lättast att låta någon av karaktärerna uttala sig, utan så mycket läsanvisningar och förklaringar.

Bakhuvudets konkretisering

Standard

Det har varit motigt, svårt, nästintill omöjligt att bearbeta Zebraskatan över sommaren.  Samtidigt har jag varit medveten om att berättelsen och dess flöde har pyrt och pokulerat runt i bakhuvudet, strax under medvetenhetshorisonten. Då och då har den poppat upp och avrapporterat, för att omedelbart dyka ned i de lager där jag inte kan påverka.

I dag levererades det hela färdigt och fixt. Det var möjligt, till och med lätt, att skriva en utförlig förteckning vad som skulle åtgärdas i vilket kapitel. Vissa kapitel fick anvisningen: förtydliga och putsa, stryk allt överkrångligt medan andra har kvartssideslånga anvisningar om hur de ska bearbetas. På vissa står det kanske punktas upp och skrivas om. (Suck). Det intressanta är att de flesta kapitel som drabbas av detta är i den första tredjedelen, den som de flesta testläsare tyckte var seg, svårgreppbar och i största allmänhet sämre än resten av boken. De kunde inte förklara vad problemet var, mest att den delen var svagare.
Jag tror mig ha löst det – nu ska det bara skrivas.

Zebraskatan står på egna ben, men den är samtidigt första delen i en svit. En händelse som är relevant för huvudpersonerna i del två och tre återberättas i korthet i första delen. Nu insåg jag att för att förstärka båda vad jag försöker berätta och för att bottna för det kommande ska förvandla en halvsidas återberättande till ett kort kapitel. På samma sätt finns det två formativa nyckelhändelser i Emmas bakgrund. Den ena minns hon inte ordentligt förrän alldeles i slutet, men den andra har jag snurrat runt, nämnt men inte visat. Det kanske är dags för att plocka fram följdverkningarna till anledningen att Jan-Erik kan få mordet på Bergström för halva priset …

Tre högar att angripa

Standard

En bit på väg i redigeringen av Zebraskatan. Det mesta har försiggått i huvudet, mer än på tangentbordet, men allt är förberett.tre flöden
Naturligtvis är usb-pinnen på drift igen, men jag har en back-up (även om en halvdags anteckningar är på vift).

För att komma vidare har jag brutit ned berättelsen i sina tre flöden, oavsett i vilken ordning de är blandade inför läsarens ögon, som en kortlek i LasVegas. Det gör att det är lättare att hålla en konsekvent tråd, och titta på vad jag behöver jobba med. För att vara extra övertydlig har jag sorterat dem i tre färger.

Dagens pensum är badstranden, ett par utskrivna kapitel och en penna.
Därtill ska jag skriva en sida i Som olja och akvarell för att skicka in till Sommarskrivskolan. Det lutar åt att det blir bokhandeln, för att träna på att etablera Violette, min fan fiction-skrivande bokhandelsinnehavare.

Research som leder in på annorlunda vägar

Standard

IMG_0605[1]Jag skissar fortfarande på uppföljaren Som olja och akvarell medan jag redigerar om Zebraskatan. De dagliga uppgifterna från Sommarskrivskolan fungerar som uppslag, korta experiment. Nu skriver jag dem inte varje dag, det hinns inte med. Vissa dagar gör jag två, vissa inga alls. Samtidigt mal och mal redigeringen i bakhuvudet. Nu har jag kommit så långt att jag printat manuset igen och ska knipa ihop det kapitelvis, och sortera kapitlen flödesmässigt, inte i den ordning de ska läsas i boken. Det är ett flöde som ska förlängas och fördjupas – de kapitlen får jag hantera i särskild ordning. Ett annat flöde ska fördjupas och skrivas om. Det tredje flödet ska konkretiseras och eventuellt fördjupas en aning. Med fördjupas menar jag här justera skrivningar, lägga till enstaka meningar och i största allmänhet skriva mer klartext.

Däremot ramlade jag in i en komplikation med Som olja och akvarell. Jag har hela tiden vetat att det funnits ett homoerotiskt drag som skulle dyka upp framåt del tre, men jag har gjort det enkelt för mig själv hittills och inte funderat närmare över hur detta skulle skildras. Jag vet att det finns där, att det är en relevant pusselbit, en viktig bit i karaktärisering och relationsutveckling, bra. Det tar jag i när jag kommer så långt.

Jag var däremot inte alls förberedd på att killarna ville ha med ena versionen av en viss händelse redan nu. Rätt påstridiga är romanfigurerna dessutom. Otåliga och hänger över min axel och pekar på skärmen när jag skriver. Emma sitter i fönsternischen, dinglar med benen och bara ler outgrundligt.
Jag slits mellan att vara fascinerad, frustrerad och förbannad när sånt här händer.

Men jag är en ansvarsfull romanförälder.
Det lutar åt att de har rätt, och därför behöver jag begå research.
Jag passerade butiken Lustgården på lunchen och tittade på utbudet. Jag ska intervjua lämpliga personer, inklusive min cykelexpertbekant. Jag pep in på English Bookshop och köpte två böcker – mest för att få exempel på vad manliga läsare anser upphetsande. Därefter får situationen bubbla i bakhuvudet tills det är dags att sätta fingrarna på tangenterna. Om scenerna kommer med eller ej får tiden utvisa.

Om ni möter en intensivt arbetande författare med äppelröda kinder och blanka ögon vet ni var någonstans i manuset jag befinner mig. Ahem.

Att kommunicera med supporten

Standard

Jag har under min studietid haft extraknäck inom service – jag har stått i diverse butiker och har arbetat som telefonist.
Under  de åren samlade jag mig på mig en hel del knasiga historier, men också en känsla hur man bemöter och hanterar olika människotyper. Förljdaktligen klarar jag att vara trevlig mot de flesta. Att jag inte alltid har lust till det, om det inte ingår i tjänsten, det är en annan femma.

Jag är visserligen inbiten PC-användare sedan arla i urtid men jag är hittills väldigt nöjd med alla mina portabla i-produkter. Hur som haver, jag har haft en lång skriftväxling med Apples internationella support. De är bra att ha att göra med, när man väl får napp.

Förhoppningsvis förgyller jag deras dag en aning varje gång jag hör av mig. Mina inlägg brukar ge snabb reaktion. Så här skrev jag senast:

supportärende

Textprov från Sommarskrivskolan dag 5 – miljö

Standard

Det här är ytterligare en kort fulskriven text inför Som olja och akvarell.
Gården är relevant för upplösningen och karaktärernas särdrag kryper fram i smådetaljer. Vi är på landet i (antagligen) östra Bretagne och det är en yngre René vi hör. Men i vanlig ordning började den renodlade miljöbeskrivningen i uppgiften förvrängas till en scen. Varför är hans mamma så ilsk just på gården? Varför plockar Antoine rosorna? Och vad är det med de där brittiska turisterna? (”Jag vet, jag vet!” och viftar med den uppsträckta armen)

Gården som monsieur Antoine lät oss vara på hade varit i hans frus familj i århundraden sades det på byn. Inte för att det spelade så stor roll, men det var lätt att tänka sig att det var sant. Stenväggarna i huset var skrovliga som om ingen hade haft tid att putsa dem. Jeanine skrapade handen när hon drog längs med väggen innan jag han stoppa henne. Vi penslade risporna med violblått och försökte inte lyssna när hon pep och ville komma loss.

Taket på huset slokade som en telefonlinje och ett par skifferplattor hade släppt och glidit ned. Undertaket inne i huset skiftade en aning i färg under det stället, och om man ställde sig på tå på en stol luktade det lite som rochefort. Mamma var alltid otålig när vi var på gården, hon gick fram och tillbaka på gången och ville knappt sätta sig. Hon skällde mycket mer på allting än hemma, men samtidigt sa hon hur bra det var med lantluft och att vi kom ut från staden. Jag vet inte riktigt hur hon menade, men jag listade allt som var bra med stället i min linjerade skrivbok.

Det bästa var nog päronträdet bredvid den gamla brunnen bakom uthuset. Monsieur Antoine suckade varje gång han såg det och muttrade något om att anlita en arborist. Vad det än var blev det aldrig av, och trädet blev större och knotigare för varje år jag klättrade i det. Var vi där på våren var det fullt av de vitaste blomklasar och upptagna bin och strax innan skolan började kom frukten. Päronen var hårda och nästan ludna mot tungan, man fick bita hårt i skalet. De gick bra att kasta, också, och studsade på taket. Jag gav mig själv extrapoäng om jag träffade skorstenen, eller om något päron stannade i hängrännan. Jeanine stod nedanför ibland, men hon var för liten för att klättra fick hon veta. Hon kunde ramla och slå sig. Fast hon hittade alltid kattungar och lamm att syssla med istället, som hon pladdrade om i bilen på vägen hem.

Brunnen fick vi inte gå på, för mamma sa att locket var dåligt. Men någon hade planterat en ros på locket, så riktigt så illa var det nog inte. Monsieur Antoine plockade med sig några rosor hem till sig, de gånger vi var där när busken hade slagit ut. Sedan satte han dem på sitt lilla bord vid fönstret ända tills alla bladen fallit av på spetsduken, utan att sopa undan dem.

Ut mot vägen fanns en låg mur, ännu knögligare än husväggen. Om man satt i trädet och kisade flöt färgerna ihop, alla oändliga nyanser av stengrått som en nedkletad akvarellåda, och kunde föreställa precis vad som helst.

Så var det på gården den där dagen när de brittiska turisterna fick motorstopp vid vår grind.

Sommarskrivskola dag 5 – att arbeta med miljön

Standard

Dagens övning handlade om miljö. Var utspelas din berättelse och hur väl känner du den? Vad tillför den och ett flertal andra frågor att skriva fritt runt.

Att Zebraskatan och för den delen novellen Rättvisans kvarnar (som publiceras 15 september i antologin Dåtidsnovellen) utspelas i Uppsala kändes ganska naturligt. Som nybakad skönlitterär IMG_0036[1]författare hade jag tillräckligt många parametrar att bolla med för att låta historierna bre ut sig i en okänd miljö. De utländska platserna i Zebraskatan har jag antingen själv varit på, eller fått underhandsinfo av nära bekanta, så att jag kunde komplettera med detaljer för lokalfärgen. Inte visste jag, till exempel, att den vanligaste bilen på Jamaica är en vit nedgången Toyota. Själv skissade jag på en jeep, men ack vad jag bedrog mig. Eller att ett vanligt tilltal var hey, Andrew.
Platserna i Uppsala är tillräckligt väl utplockade för att jag skulle kunna skapa en stadsvandring.

Däremot Som olja och akvarell är en annan historia.
Den utspelar sig till stor del i Rennes, i Frankrike. Hur kommer det sig? Jag ställde frågan till bekantskapskretsen: Jag behöver en stad i Frankrike som är tillräckligt stor för att ha flera djuraffärer men inte så liten att min karaktärs göranden och låtanden uppmärksammas för mycket, som i en småstad. Dessutom bör staden inte ge för tydliga associationer till annat.
Cannes och Paris strök jag till exempel direkt. Efter att ha laborerat med Lille hamnade jag i Rennes. Det var bara något som byggde ut Celestes bakgrund i Zebraskatan.

Sedan sa Elisabet Norin: Det är väl självklart att du ska skriva en uppföljare. Varpå jag efter lite hummande och hackande svarade: Så långt har jag inte tänkt, men det har du rätt i.

Vilket gjort att jag i vissa fall om inte målat in mig i ett hörn, så åtminstone satt ramar jag har att hålla mig till. Celestes affär ligger i Rennes, med allt det medför. Tur nog hade de ett konstmuseum. Utvikningarna om cykelsport i Zebraskatan är ett upplägg som jag petade dit på slutet, inför ett par återblickar till när Tour de France passerade genom Rennes. Milano kommer tillbaka, för att inte tala om NewYork, och flykten från staden (ha!), men inte förrän i del tre.Att det blev Bretagne gjorde att jag började fundera på landskapet och då dök gården och brunnen upp.

Så vad gör jag åt saken?
IMG_0456[1]Jag har googlat en hel del och läst mig genom ett antal sajter. Bra bilder har jag sparat ned, och jag har fått länkar av vänner.
Som grav bibliofil har jag botaniserat kartor och handböcker, bland annat om att flytta till Frankrike. Jag har också grävt fram ur hyllorna ett par halvbiografiska skildringar av Bretagne och den franska landsbygden för att hitta lokalfärg. Som extra grädde på moset har jag en wargamande allians-kollega som är från området, om än inte Rennes, som jag kan ställa frågor till. Jag visste väl att det är bra med en varierad bekantskapskrets.

I värsta fall, särskilt inför våren, får jag kanske planera in en studieresa. Det kommer inte att göra ont. Jag vill hitta smaker, lukter och de där små detaljerna som gör berättelsen så trovärdig att du sväljer den i det stora hela.
Saken kompliceras dock av att jag talar ungefär tre ord franska. Man ska göra det enkelt för sig själv.