Textinledningsteknik – säg det rakt ut

Standard

pratbubblaIn media res – mitt i handlingen – är ett sätt att inleda text som slänger läsaren rakt in i situationen utan ett par meningars uppstart. Jag märker att jag gör något liknande eftersom mina texter, kapitel och liknande ofta börjar med en replik.
Någon säger något och så är spelet igång.
Det är om någon är ensam som jag får laborera med andra inledningar, men i görligaste mån börjar det med något uppseendeväckande.

Kombinera detta med att jag är oförtjust i anföringar (sa han/hon/gasmontören eller vem det nu vara månde) och använder dem enbart när det är tvingande. Istället har jag gärna repliker uppbrutna av eller följda av en handling av den som uttalade repliken.
Det kan göra det svårläst, det kan göra det filmiskt. Det gör också att smådetaljer anger miljö, tid och liknande utan lång-tunga förklaringar.

Nedan ett kort fulskrivet exempel på inledningen till en ny tredelad återblick jag insett måste ha med.

”Jag har visserligen en dotter.” Celeste flyttade på espressokoppen och tittade bort över folkhavet. ”Men vi har så lite gemensamt, få ämnen att prata om. Hon har sitt. Jag kanske var borta för mycket.”
Emma följde hennes blick ut över kaoset av cykelpublik och avspärrningar för att ge henne tid att ordna ansiktet. Ståhejet kring Tour de France gav mycket att titta på, en god ursäkt.

Läsaren vet redan att de här två känner varandra, att de är kollegor och att de har ett mentors/mor-dotter-förhållande. Kapitelrubriken anger att vi är i Rennes i Frankrike. Alternativet hade varit något så här istället, men då hade det inte varit min bok …

Det var den sommaren Tour de France passerade genom Rennes som Emma och Celeste fann sig sittande på ett litet café. Samtalet flöt vänskapligt från ditt till datt och djupnade allteftersom nivån i espressokopparna sjönk. Celeste började prata om relationen till sin vuxna dotter. Emma försökte ge henne utrymme att formulera sig, att låta henne prata klart om något som tydligen var svårt.

Som det nedre exemplet skriver jag mina egna sammanfattningar inför att jag ska skriva löptext, fast i presens. Det kanske är skillnaden mellan att berätta och gestalta? För mig är det i vilket fall lättast att låta någon av karaktärerna uttala sig, utan så mycket läsanvisningar och förklaringar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s