Förklara för sig själv: fejkad intervju

Standard

Ibland vet man vad som händer i ett manus, i en novell eller för den delen inom en karaktär man skissar på – det är så självklart att det inte behöver förklaras.
Det är så självklart att man inte ens ser att det behöver förklaras.

Ett sätt att komma runt det här är att ha någon eller några insatta, närstående samtalspartner som man bollar manuset med. Om de inte fattar, då måste något definitivt klaras ut.
Den sortens samtal har varit guld värda – jag har haft två närstående ”bollplank” och en kunnig coach och utan dem vet jag inte om jag tagit mig i mål med ett komplett romanmanus under armen.

Ibland finns inte den möjligheten. För att man inte har de kontakterna, för att de kontakter man har inte är tillräckligt nära, eller för att livet/universum/allting gör att de nära och djupa kontakterna inte har möjlighet att ta sig tid just då.
Men man behöver likafullt ordsätta saker, identifiera och känna till.

Vad gör man då?

imagesCA7OQWIKJag har vid två tillfällen skapat mig en fiktiv samtalspartner, någon som verkligen inte höll med utan var riktigt besvärlig. Någon jag måste berätta och förklara för, som hade en annan agenda än jag själv.

I det första fallet körde jag Uppsala-Örebro t/r med en genomskinlig översättare-till-engelska i passagerarsätet. Det var en petig äldre herre som ställde besvärande frågor om läsart, författarhyss, litterära referenser och hur ordval styr läsarens genreupplevelse.
Ibland blev jag rentav mållös, men efter de timmarna visste jag fullständigt vad jag ville åstadkomma med berättelsen. Det var till exempel i den situationen jag tvingades sammanfatta Emmas mamma i en mening. Effekten blev att jag flödade omkring i Zebraskatan och tonade ned, målade om metaforer för att göra läsningen mer generell. Men det gjorde också att jag vågade stå på mig mot testläsare och slutlektör. Jag visste då vad jag skrev för något, däremot var jag helt öppen för hjälp att mejsla fram storyn så att den var mer tillgänglig.

I det andra fallet hade jag en framtida fiktiv kulturjournalist från New York Times Literary Supplement (!!) som ifrågasatte mitt manus rätt att ligga på deras bestsellerlista och gnällde på dramakruvorna. Riktigt käftig och ifrågasättande var han, en sån där dryg typ man ville ta i örat och slänga ut nedför trappan. Skällde och hytte med näven åt mig! Efter den betan läste jag på om dramakurvor och identifierade vändpunkter, förstärkte & förtydligade där så behövdes.

Ingen av de här två figurerna valde jag medvetet. De satt bara i min bil en vacker dag (varför gillar de att åka bil med mig?) och var allmänt påstridiga på ett mer eller mindre väluppfostrat sätt.

Tipset är: om du tycker ditt manus är rätt okej, men har svårt att se vad som behövs – bjud in en samtalspartner, även om hen kommer ur ditt undermedvetna. Ta dig tid i ostört läge och lyssna. Svara.
Du kan bli förvånad.

Annonser

2 responses »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s