Jag är volymläsare, massläsare och en .303 bookworm (enl Terry Pratchetts definition, inklusive rikoschetten mot väggen på andra sidan biblioteket.) Jag är därtill ökänd bland vänner och ovänner för att jag kommer med rappa svar och syrliga kommentarer. Om man lägger ihop det här med en förkärlek för F&U och en obönhörligt logisk läggning har man en viss skrivargrund att stå på.
Men jag har svårt att förklara för andra vad jag gör när jag skriver.
Jag läste precis Susanne Holmgrens bok Dina ord, dina berättelser. Handbok för vana och ovana skrivare. Inte nog med att jag använder både yttre och inre monolog för att föra läsaren närmare Emma, jag ser skillnad på dem och markerar dem grafiskt i manuset. Men att förklara att jag använder yttre monolog i en konfliktfylld dialog för att driva på komiken och gestaltningen, ja, det måste jag slå upp i en handbok.
Likaså det som jag bara nu i höstas lärde mig heter skrivprocess.
(Det låter som något från verksamhetsplaneringen i kemisk industri, men eftersom skrivande människor använder termen, vem är jag att ifrågasätta?) Min skrivprocess börjar i en idé som jag bygger ut med associationer, ord & repliker och annat kringmaterial. Från det uppstår scenarier, scener och nyckelrepliker. Därefter delar jag upp materialet i kapitel för att få en logisk struktur – vad händer före andra saker i texten, inte per automatik i berättelsen. Alltså, i vilken ordning saker sker kronologiskt använder jag excel till, om det är ett omfattande manus kanske pilar eller ramar i exceldokumentet visar textflödet till skillnad från vad/var olika karaktärers upplever.
När det är gjort fyller jag ut varje kapitel. Det är fortfarande inte löptext, inte ens första försökets råtext. Det kan innehålla bakland, att miljöbeskrivningen ska röra sig utifrån rummet in mot matbordet, några repliker, vad som ska planteras in/eka tidigare händelser och kanske varför.Finns det något som måste kollas upp står det här, som kolla vilken buss hon tar. Var ligger hållplatserna inne i stan?
Den här processen kan ta tid. I det här arbetet kan ”kapitlen” delas, byggas ut sorteras om. I Zebraskatan dubblerades en flash-back och blev samma händelse i två versioner. I ett tidigt läge stod det i ett kapitel bara Någon form av uppgörelse med familjen.
Att allt det här byggandet tar tid beror dels på att det är här att all undersökande verksamhet ska in, dels för att berättelsen behöver mogna. Och den främsta anledningen är att om jag väver in en detalj i kapitel 15 måste jag leta upp andra ställen där samma detalj ska avspeglas. Om någon i förbigående pratar om campylopacter i kapitel 5 måste en notis in i kapitel 26 samt på ett par ställen däremellan noteras något om klena magar. Behöver jag en kofot i kapitel 25 behöver kofoten finnas tillgänglig, även om den inte är med i bild tidigare.
Jag är inte lat, men jag är definitiv sparsam med min tid.
Allt det där flyttandet fram och tillbaka är väldigt tungrott när löptexten väl är skriven. Följdaktligen skriver jag inte råtext som ett experiement förrän jag vet hur scenen/sekvensen/kapitlet är utformat. Visst kan jag skriva om korta delar av löptext om det inte blev som jag avsåg, men det sker i det pågående nuet, i första upplägget. Det är sällan jag redigerar om sådant i efterhand.
Däremot kan jag gå tillbaka och redigera i betydelsen justera meningar, formuleringar, lägga till/ta bort beskrivningar men det ser jag som något helt annat. Att slänga en hel scen i löptext känns bara illa plottat. Eller uttänkt. Eller iscensatt. Eller vad det nu heter på en skrivkurs.
Jag vet vad jag gör.
Det är när jag ska beskriva för andra det hakar upp sig.
Rosenfönstret 