Tunnelseendet i en toapappersrulle

Det inskärps i blivande och varande författare vikten i att inse att man inte är sin egen text. Man måste inte bara vara beredd att avliva sina älsklingar, man måste ta ett djupt andetag och både inse och acceptera att inte jordens hela befolkning inser ens storhet (som borde vara uppenbar för alla och envar).

Samtidigt ska man stå för det man skriver, varje ord, minsta komma ska komma från hjärteroten, vara förankrad, medveten och helst researchad. Man ska skapa ett kontrakt med läsarna att den berättelse de har framför sig kommer att uppfylla deras förväntningar när den inleds.

In på banan svassar nu den hemlighetsfulle pseudonymen, som en hemlig agent i en B-film, inklusive hatt och svarta solbrillor. Och hela relationen med läsaren förvrids och sätts ur spel.

Det är med min läsarhatt på en milsvid skillnad mellan en författare som väljer att vara anonym av en begriplig anledning – tex ett våldtäktsoffer som skriver om sina upplevelser, eller någon vars jobb, hälsa och liv kunde vara i fara om deras identitet röjdes – och en författare som drabbats av det illvilliga viruset Scriptor maximus, mot vilket ingen antibiotika hjälper.
Som läsare bedömer jag en bok jag betalar för inte enbart utifrån texten utan även utifrån  vem och vad författaren är.

Det må vara lågt, men jag är inte en betald yrkeslektör i det läget – jag är en läsare som slantar upp skattade pengar och jag vill veta vem som står för produkten jag inhandlar. Pengaflödet är omvänt. Det är bra att veta i förväg om man köper en volvo eller en nedläggningshotad saab, så att säga.

Kan du inte stå för din text inför läsaren kanske du ska ta ett djupt andetag och inse att du bör skriva för byrålådan och byrålådan allena. Det gäller allrahelst argument som ”känna sig obekväm i sitt sociala sammanhang” (varför försöker du då överhuvudtaget bli publicerad? Hallå?) eller ”någon ska känna sig utpekad” (i vilket fall man antingen står för sin text, byter ämne för manuset eller avstår) och liknande.

Det här gäller framför allt skönlitterära författarambitioner – jag själv skriver i första hand facklitteratur och har svårt att se att någon skulle ha intresse av att ge ut facklitteratur under pseudonym. (Allt är förstås tänkbart, bara inte så sannolikt).

Vad jag tycker om pseudonymer i frågan om att texten sak stå på egna ben och liknande idéer är knappt tryckbart, men kan sammanfattas som följer: det finns ett effektsökande, pretensiöst drag i att vilja vara anonym som författare, något som luktar marknadsföringstricks.

Och måste du lura läsare att läsa din text … då har du större problem som författare än att du inte kan stå för dig själv.